Julefrid & en fantasi som flödar!

Vi har haft en fin julvecka med god mat, tomtar och mycket umgänge. Vi har firat på lite olika ställen i olika konstellationer. Lite på min sida och lite på hans. Den här julen har värmt lite extra då det är första gången barnen varit riktigt förväntansfulla. Så underhållande att se dem stå med uppspärrade ögon och titta efter tomten. Att de i kör ropar av förtjusning när de på julaftonsmorgon hittade paket under granen.
Tomten hade minsann varit här under natten.
Och det blev bra paket i år. Storasyster är förlorad i legovärlden, något som gläder oss.
En hästgård med hönshus, stallar och kaninbur håller henne sysselsatt. Fint och detaljrikt och hon synar varje del såklart. Och hon leker, ger figurerna namn. Ibland sitt eget och någon från förskolan, ibland helt nya.
Jag älskar att höra henne leka och kan lyssna länge på henne. Dialoger och handling som hon för, precis som vilket barn som helst.
Lillasyster är mer ombytlig men fastnade mest för sin pengaplingare som hon kallar den. En kassaapparat med pengar och kortläsare. Hon  säljer det mesta i sin affär och precis allt kostar 50 kronor.
Hela huset har senaste dagarna fyllts av lek och vi har haft en skön ledighet. Snön kom äntligen och vi spenderade en förmiddag i pulkabacken.
Stor kontrast mot juldagen då vi var hos mina föräldrar och tog en tur i skogen med korvgrillning och vädret var likt tidig vår.
Jag hoppas snön ligger kvar ett tag, allt bäddas in och blir tyst och lugnt. Himlen känns lite ljusare och även allt runt omkring.

Några dagars jobb för min del och förskola för tjejerna. Det är sig inte riktigt likt där nu över jul och nyår. Med sammanslagningar och lite olika personal men det verkar fungera bra för våda två.
Lillasyster byter avdelning nu och blir en stor tjej som hon själv säger och det sticker lite i hjärtat att tiden går så fort. Vi packade ihop hennes grejer för att få en ny plats på en ny avdelning. Hennes pedagoger från gamla avdelningen skickade med en dikt som var så fin och jag fick såklart gråta en tår när jag läste den.
Hon känns ändå väldigt redo för att ta ett kliv frammåt. Så nyfiken på livet och vad det har att erbjuda.

Glögg på värmning.

Vi tog en promenad som bjöd på fina vyer. Det är verkligen rogivande med skog och vatten.

Olika kanaler!

Att börja ett nytt jobb innebär ju att man träffar nya människor som man ska bekanta sig med. Och vid det här laget har vi kommit till planet där man kan börja bli lite mer personlig och man visar sitt rätta jag lite mer.
Den där första nivån när man iakttar, lyssnar och flyter med alla andra är förbi och jag vågar ta för mig lite mer.
Och det är väldigt intressant och givande att höra nya historier och livsberättelser. Jag har träffat en kvinna som är några år yngre än mig. Som har två barn och som kommer från Bosnien. Hon har bara bott i Sverige 3 år men har lärt sig språket bra. Vi har utvecklat en fin relation och pratar mycket och att få höra hennes berättelser är en upplevelse i sig.
Hon har inte varit i sitt hemland sen hon flyttade hit, är muslim och har flytt från kriget. När hon var liten flicka fick de lämna sitt hem och börja om på annat håll. Hon äter inte fläskkött och det är inte pga sin religion utan för att hon sett grisar äta från döda människokroppar.
Jag känner då vilken skyddad och trygg värld man växt upp i, vad lite jag varit med om. Vilka olika liv vi levt.
Hon kramar mig varje morgon och blir glad när hon ser mig, hon jobbar och tar i som en hel karl och berättar att hon tjänar 200 kr i månaden på att rulla sina egna cigaretter. Att hon ska bjuda mig på sin favoritdrink nån gång som är rödvin blandat med cola och vi gapskrattar båda två när hon ser mig grimasera. Och förra veckan lärde jag henne ord som gottegris och ståpäls och vad det betyder, jag berömmer henne för hur hon lärt sig språket så bra. Att svenska är ett svårt språk att lära sig och då tittar hon på mig och säger: Ja, fy faan med brytning och vi skrattar så vi kiknar.

Att knyta nya band och relationer gör att man får insikt på så mycket annat. Man får reflektion över andra saker, och som i mitt fall stoppar undan det man är trött på att ha hängandes över sig och koncentrerar sig på andra ett tag.
Man har olika kanaler för olika människor i sin omgivning och ställer in sig efter det. Tex att man har en person som man gillar att träna med men som man aldrig träffar förutom då. Och så har man den man kan ringa i tid el otid för att gråta, älta eller få råd. Som vet allt om dig och känner dig rakt igenom.
Och så arbetskamraterna såklart, som du har en annan kanal till. De du tillbringar ganska mycket tid med och som du väljer lite hur personlig du vill vara. Och hur du också skapar dig en plats för andra.

Det är i alla fall väldigt roligt, intressant och lärorikt med alla kanaler. Man får se till att underhålla dem bara.

Till Dig!

Det som vi går igenom emellanåt, jag och familjen. När det blir svårt och man är ledsen för allt extra, all oro och att man tycker livet känns orättvist mot oss. Alltid hittar man upp till ytan, man vet att det blir bättre och så tuffar livet på igen. Så kommer topparna och så kommer dalarna, om och om igen. Och så är det, livet.

För inte sålänge sedan träffade jag min vän som förlorade sin livskamrat plötsligt. Det var första gången sen det hände och vi pratade inte så mycket om det. Hon är fortfarande så skör och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, bådas ögon tårades och vi fick prata om annat. Men jag frågade hur hon mådde och hon bara skakade på huvudet och sade att det var hemskt. Och att hur hon än vred på det så kunde hon inte göra något åt det. Han är borta och kommer aldrig tillbaka.

Jag har tänkt på det en del, att hamna i en situation och mista någon. Och att hur du än vägrar att acceptera eller förlika dig med den tanken så spelar det ingen roll. Det finns inget att göra förutom att plåga sig igenom smärta, sorg och saknad. Tiden läker alla sår, i alla fall kommer man till en tid då man kan fungera i vardagen och även accepterat situationen. Men man lever med en saknad och endast minnen kvar.

Och så de som får leva med en annan sorts sorg och rädsla. De som blir sjuka och inte kan styra över det hemska som slagit rot i kroppen. Att få genomgå behandlingar som gör ont och som gör att du känner dig mer sjuk än frisk. Som skuggar livet för en hel familj.

Det är inga ord som hjälper just nu. Jag tänker på er oerhört och önskar att allt ont var borta för alltid!
Att du hittar kraft och mod till att stångas rakt tillbaka.
Minns du vad jag sa om uppförsbacken? Man stirrar ned på sina fötter och det är tungt. Man törs inte riktigt lyfta blicken för att se hur långt det är kvar, rädd för att inte orka.
Men toppen och målet kommer. Förr eller senare.
Var stark min vän, du klarar det här.


Det bor en ängel i mitt rum
Hon har sitt bo ovanför mitt huvud
Hon gör mig lugn
Och hon viskar till mig
Allt det jag säger dig

Det bor en annan i min kropp
Hon har den vackraste av själar
Hon är kärlek  och hopp
Och hon berättar för dig
Hur mycket jag älskar dig


  
           
           
         
     
          

Mer tårar och rädda öron!

När det äntligen händer, att jag får respons och ett kvitto på att jag har rätt. Att vi har rätt till att få hjälp och att det är viktigt.
Det hände idag!

Utan att bli för gnällig och långrandig kan jag säga att jag under fredag förmiddag ringde runt, mailade, blev hänvisad och Gud vet allt för att komma tillrätta med vem som ska göra utvecklingsbedömningen. Jag vet att jag tjatar om det men det känns verkligen så viktigt. Inte bara inför skolstart, utan även för oss i familjen och alla runt omkring henne. För att veta vilken nivå hon ligger på och att efter det lägga ribban så det passar henne.
Jag tänker att det är väldigt viktigt att hon ska tycka skolan är rolig och genom det uppmuntras till att lära sig och inte stressa eller pressa henne. Det kommer bli en motsatt effekt och hon tappar fokus, blir orolig och vill inte vara där. Och hamnar vi där är jag rädd att det blir svårt att hitta tillbaka.
Så därför är jag så angelägen om det här.

Så efter förra samtalet med BUP där de rådde oss att vända oss till skolan (kommunen) hade jag under fredagen en diskussion med förskolechefen som menar att det är BUP:s ansvar det ligger på. Att det även bestämdes från mötet vi hade under våren där vi var alla samlade. Jag minns inte att det blev sagt ska jag ärligt säga. Vi hade en bra diskussion och hon förstod väl min frustration och sade att jag skulle "gå högre" med det om jag inte fick gehör.
Jaha, så där satt jag och kände mig bara mer förvirrad och väldigt less på alltihop.
Under helgen började jag fila på ett mail men ångrade mig flera ggr då jag tycker det är enklare att talas vid på riktigt. Jag har så mycket frågor hela tiden så det blir bara krångligt med mail. Och så idag ringer vår kontaktperson när jag är på jobbet. Jag går ut i omklädningsrummet för att prata ostört. Och så börjar hon berätta att hon haft en diskussion med resten av teamet som kommit fram till att det är skolans ansvar att få bedömningen gjord, att vi hör till dem gällande det här och att BUP inte kan hjälpa till med detta.

Och där och då fullkomligt exploderar jag! Tårarna bara sprutar och jag säger att skolan sagt precis detsamma om dem. Jag hulkar ur mig varför ingen vill hjälpa oss och hur maktlös jag känner mig. Att ingen verkar förstå att det måste göras. Att jag inte orkar mer!
Hon möter mig med förståelse och känner med mig, det hör jag och lugnar mig ganska snabbt. Det blir i slutändan ett ganska bra samtal och hon lovar gå vidare med det och ta ny kontakt med skolan där de dem emellan bestämmer vem som ska göra bedömningen. Jag behövde inte göra något mer just nu så skulle hon snart återkomma till oss.
Så skönt det kändes ska ni veta. Nu kan de tjafsa bäst de vill med varandra.

Under helgen har det varit riktigt skräpväder och under lördagen hade vi just inget planerat. Lillasyster var bjuden på kalas hos en kompis på förskolan under eftermiddagen men det var långt tills dess. Vi bestämde oss för att ta bussen till en affär lite längre bort för att köpa lördagsgodiset där. För att hitta på något och för att slå ihjäl lite tid och komma ut. Vi gick till busshållplatsen där vi vänta en stund. Bilarna susade förbi och det lät extra mycket av den blöta asfalten. Storasyster kastar sig av och an på bänken och håller för öronen. Jag och lillasyster upplever inte alls ljudet som så högt och störande medan storasyster tycker det är riktigt obehagligt. Jag sätter mig bredvid henne och hon tittar på mig med oroliga ögon.
- Mamma, mina öron blir så rädda!
Jag håller för hennes öron med mina händer och frågar om det känns bättre och hon nickar och ler. Så  sitter vi tills bussen kommer.

Vi fick även till de fördömda julkorten. Vi har dragit oss för det länge men bestämde att ge det en chans. Förra året krånglade vi och fick tillslut göra ett kollage av olika bilder på flickorna då det var helt omöjligt att få till en bild på dem tillsammans. Lilla som aldrig är still och den stora som inte alls gillar kameror. Det blir så tillgjort för henne och man ser lång väg vad obekväm hon känner sig. Så vi bestämde oss att inte göra nån stor sak av det och ville hon inte skulle vi inte bry oss om det.
Men det gick över förväntan och jag tyckte de blev så fina. Vi skickar till ganska många som inte träffar dem så ofta så det är så roligt att få skicka en fin bild på dem.

Fortsatt mycket jobb och det är 6 dagar även denna vecka. Men jag har en ledig jul och nyår att se fram emot. Det känns bra och nu väntar jag på ett riktigt vinterland.

Den välbekanta uppförsbacken!

Att vara steget före, vara ute i god tid och planera. Boka upp möten, ringa och maila alla möjliga som är inblandade i nätet som omger henne. Och lägga upp planen för förberedelsen inför de förändringar som blir till hösten. En inskolning som ska börja redan till våren.
För vi ska vara förberedda så mycket vi kan. Jag gillar ju att planera, veta vad som ska göras och bocka av listan.

Men om ingen vet hur det ska göras då? VEM som ska göra det!?
Den här veckan pratade jag med BUP om utvecklingsbedömningen som ska göras. Men vem ska göra den? De hänvisar oss till att ta upp det med förskolan och förskolechefen. Sanningen är att de är ordentligt underbemannade och jag får höra hur dåligt de har med psykologer just nu.
Hon lovar att kolla upp hur de kan gå vidare med vårt ärende men råder oss att vända oss till förskolan för att få till på ett annat sätt.
Jag tänker att det här kan inte vara första gången i historien som ett barn ska göra en utvecklingsbedömning inför förskolestart. Men jag har aldrig gjort det tidigare, jag vet inte vem som kan, ska eller borde. Jag vet att det bara måste göras av någon. Jag avskyr att bli hänvisad runt runt och inte veta. Jag vet ju inte ens hur det går till. Jag vet däremot att våren kommer vara här väldigt snart.

Så dags att dra på sig manteln av hård hud, den till att börja med mjuka rösten men som ska kantas av en bestämdhet. Och det svåraste av allt, att inte brista och gå sönder.
Orons förbannade mara rider mig, ännu en gång och jag kan inte riktigt göra mig av med henne. Ibland undrar jag om jag hellre ska acceptera henne, kanske blir det enklare då.

Men känner jag mig rätt så kommer jag kämpa upp för hela backen, låta mjölksyran bränna som djävulen själv och tillslut nå toppen. Och på toppen lyser solen, strålar som värmer ända in till själen. Och där och då ger jag mig själv en klapp på axeln, super in goda känslor och börjar en behaglig lunk ner igen.
Och just den goda känslan som infinner sig efter allt det som gjort ont och skavt där inne,den är drivmedlet till att fortsätta armbåga sig fram då det behövs.
Så att acceptera den där ångeststinkande maran blir det inget av. Inte den här gången i alla fall.

Kanske kallas det livet!

Hjälp vad tiden springer fram. Senaste månaden har varit helt galen och jag har haft ovanligt många järn i elden. Väldigt många roliga aktiviteter men jag känner nu hur jag halkat efter på hemmaplan och med tid till familjen.
2 helger i rad besökte jag vår huvudstad för en salig blandning äventyr. Först en resa med nya jobbet som såklart gick i matens tecken, vi besökte flera av Stockholms fina saluhallar och fick i uppdrag att trendspana lite efter idéer att ta med hem till vår egna saluhall. En riktig smakresa och jag tycker verkligen det är så kul med bra mat och fina råvaror. Vi blir mer och mer medvetna om vikten av ekologiskt och närproducerat och jag är övertygad om att det bara är början på en hissnande resa för vårt varumärke. En resa jag hoppas få följa med på och få se det växa.

Sen var det den årliga tjejhelgen som blivit en väldigt trevlig tradition. För tredje året i rad sammanstrålade vi, 8 tjejer som följts åt sen många många år tillbaks. Några av dem har jag haft med mig sen förskolan. Vi besökte annorlunda restauranger, fotografiska och sist men inte minst en efterlängtad konsert med Madonna. Det var en magisk kväll och fantastisk show.
Helgen skuggades tyvärr av de fasansfulla terrordåden i Paris där många oskyldiga miste livet på ett så otroligt meningslöst sätt. Allt hat som flödar över världen kommer plötsligt närmare gång på gång och man vet knappt hur man ska hantera det.

Vi var och besökte en skola i närheten som kan bli ett möjligt val för storasyster nästa år. Förskoleklass. Det känns helt otroligt att nästa gång vi firar hennes födelsedag fyller hon 6 år!
Vi träffade rektorn och specialpedagog som jobbar på skolan. Hon antecknade en del när vi beskrev vart hennes största svårigheter är och lämnade hela tiden lite förklaringar hur de då skulle kunna jobba med henne. Rektorn var helt med på banan och jag vet inte hur många gånger han sade att de jobbar med varje barn efter deras egna förutsättningar. Vi lämnade en kopia på handlingsplanen och sade att de gärna fick kontakta hennes nuvarande pedagoger om det var något mer de ville veta om henne. Jag känner att de har ju en bättre insyn på hur hon fungerar i förskoleverksamheten och ser nästan varje dag det hon behöver stöd i och vilka områden hon utvecklas i.
När jag ringde rektorn för att boka in ett besök pratade vi länge och han avslutade med att det bara är bra att vi är ute i god tid så de vet att hon ska börja och kan efter det forma klasserna så det passar henne. Det lät nästan som änglamusik i mina öron ska ni veta.
Så kort och gott var det ett väldigt bra möte. Och den bästa känslan vi hade efteråt var att de verkligen ville ha oss till sin skola. Svårigheter eller inte så skulle de ge henne de resurser hon behöver för att klara av förskolan och tycka det är roligt.
Det fanns arbetsrum avsides om det skulle behövas och de gjorde små grupper där barnen var jämlika utvecklingsmässigt. Jag fascinerades av hur de flätat samman det roliga, leken tillsammans med lärande. Och som sagt, inte en enda gång kände vi att vi bar besvärliga eller gav svävande svar gällande extraresurs utan bara att vi var varmt välkomna till deras skola.

Jobbet då? Jag har fortsatt jobba ganska mycket, även några extrapass på gamla jobbet. Känslan av rutin och dagtid har inte infunnit sig än. Jag känner mest att jag inte hinner med något. Inte mig själv, inte hemmet och inte att göra grejer med familjen. Jag tänker erkänna att jag ångrat mig i bland och för ett par veckor sedan var jag gråtfärdig för jag tyckte det nya jobbet kändes pest och pina. Dock vände det som tur var och sista veckan har varit jätterolig. Jag lär mig mer och mer och har blivit en i gänget.
Jag hoppas att det var tillfälligt och att det lugnar sig lite med allt runt omkring och jag landar i det nya. Vi är mitt i Halv 8 igen, ska fira en kollega som fyllt 60 (från gamla jobbet, jag har som ni hör inte släppt dem på långa vägar), och julfesten som jag blivit medbjuden på. Så visst är det fortfarande mycket på schemat. Och man behöver inte vara med på allt men jag känner att jag inte velat prioriterat bort något av detta. Det behöver inte bli så sena kvällar och man får passa på lite nu när det är årets mörkaste årstid.
Att ständigt hitta en balans, göra val och prioriteringar. Att hinna med och räcka till för alla, jobba och underhålla alla kontakter man behöver runt sig. Kanske är det så det ska vara, det som kallas livet.

Måste, ska, borde!

Så har vi gjort en ny ansökan till försäkringskassan. Jag skrev ganska kort och i stora drag om hennes funktionsnedsättning. Jag kryssade i att de ska höra av sig till mig för en djupare intervju. Så nu har man det och vänta på. Det måste göras.

Och utvecklingssamtalet förra veckan som vissa nätter gjort mig sömnlös. Uppföljning av den förra handlingsplanen gjordes i samband med det och det var väl vad vi pratade om i huvudsak. Glädjande läsning då hon fortsätter utvecklas på många plan. Något mindre behov av vuxen men en resurs är ändå nödvändig för att hon ska klara olika situationer på förskolan. Hon behöver ofta få förstärkt av en pedagog  vad som ska göras och stöttas i övergångar mellan olika aktiviteter. Hon vill inte vara med på sittvilan men nu har de ändå fått henne att vara i samma rum under den tiden, något hon inte varit så förtjust över. Hon vill själv välja en lugn aktivitet då för att vila, vi undrar om hon är trött och behöver smälta intryck från förmiddagen. Hon vill vara i fred då.
Hon är otroligt beroende av struktur och rutiner i förskolans miljö.
De gånger hon är i behov av pedagogerna är för att kommunicera med sina kompisar, komma in i en pågående lek. Dock har hon fått mer självförtroende och tar ibland kontakt på egen hand. (Initiativtagande), vilket är väldigt roligt att höra.
Sen kom vi till det som gör mig sömnlös!
Det är dags att planera inför förskoleklass nästa höst. Vi måste förbereda för en ganska lång inskolning för henne, dels med oss föräldrar och även för att en av de pedagoger hon har nu ska vara med en tid. Vad ska vi tänka på, vad är viktigt?
Jag har skrivit upp namn och nummer till rektorerna på några skolor i vårt område och vi måste besöka dem och känna av miljöer och personal samt berätta om vår lilla tjej och vad hon behöver för att klara skolmiljön. Hon måste ha en resurs och där får vi inte vika oss på något sätt.
Jag grät som vanligt (gör jag något annat) när vi diskuterade kring det här och fick jag bestämma skulle jag ta med hennes pedagoger som resurs. Det här känns otroligt jobbigt och jag önskar jag kunde sia i framtiden vad som kommer bli bäst för henne.
Detta ska göras innan november är slut.

Och så är det möte och avstämning med Carin på BUP. Jag har funderingar på en ny utvecklingsbedömning som jag vill att vi ska göra innan nästa höst. Förslagsvis till våren. Det gjordes ju en när vi gjorde utredningen på NP- enheten men den gick inte att genomföra helt för att hon vägrade. De sade troligtvis normalbegåvad men jag är inte nöjd med det utan vill ha det fullföljt då det känns viktigt och relevant när hon ska börja förskoleklass.

Det hopar sig runt mig och jag letar efter andningshål. Jag gråter en del och det är så känsligt när det gäller henne. Jag vill ha mina armar runt henne som en sköld och skydda henne. Skydda henne mot allt ont och ett samhälle som ibland inte har plats och kunskap för hennes behov. Samtidigt som jag vet att jag måste släppa henne för att hon ska ta sig fram i livet för egen maskin.

Slutet som blev början till något nytt!

Så i fredags gjorde jag sista passet på min "gamla" arbetsplats. I 7 1/2  år har jag jobbat där och fått många fina och speciella vänskapsband. Jag blev fint uppvaktad med blommor och present och det kändes ledsamt på många sätt. Jag har flera ggr funderat på om jag verkligen gjort rätt! Det är det ingen som vet än och bara det är ju jobbigt. Att lämna en trygg punkt man har i livet och gå till något helt annorlunda. Jag är orolig att jag kommer tycka det är tråkigt och enformigt med dagtid, jag har ju jobbat skift nästan  hela mitt arbetsliv.
Men så måste jag ju komma ihåg varför jag gjort allt det här. För att få följa mina barns livsrytm och för att få tillbaka det sociala livet med familjen som lyst med sin frånvaro sista åren. Och för min egen skull. Jag hoppas jag piggnar till och kommer ur den trötta bubblan som omsluter mig.
Så denna vecka är det 4 dagar 7-16, känns lagomt just nu. Min kropp är trött och till skillnad från förra jobbet så är det nya väldigt fysiskt. Jag står och går hela arbetspasset, lyfter och bär en hel del och det känns. Mina fötter ömmar och benen är utmattande. Men det känns ändå skönt. Nu hoppas jag hittar tillbaka till träningen för det lär behövas.

Den här hösten är en av de jobbigare perioder jag upplevt. Jobbiga händelser, svåra beslut och en familj som ska gå runt och som jag sliter för så mycket jag orkar. Kontrollbehovet som emellanåt går över styr och trots det, känslan att inte göra tillräckligt. Men jag betar av den där listan lite i taget och för varje sak sträcker jag på mig.
Och snart ska ni se, går jag spikrak i ryggen. Åtminstone för ett tag.

Kontrollfreak, överbeskyddande eller en helt vanlig mamma!

Jag har ofta utsett mig själv som huvudansvarig när det gäller vissa kontakter och möten, besök och allt vad det innebär att ha ett barn med autism. Jag vill hålla i alla trådar, prata med alla inblandade , nätverka och ha total koll på allt som händer och sker. Och att de som är i kontakt med henne vet att jag är insatt och medveten om vad som händer och sker. Även om jag ibland inte är det.
Pappan i familjen låter mig göra det. Han ser nog att jag behöver göra det men ser också till att hjälpa mig ner när jag klättrat för högt.
Det är dags för utvecklingssamtal och helst hade vi velat gå båda två. Det blev svårt att få tid till det och jag valde sen en tid så att jag kunde gå. Det är så jag gör, byter tider så det passar att jag går iväg, vare sig det är tandläkaren, BUP eller logopeden. Jag vill vara med, alltid.
Rätt eller fel? Kanske trampar jag honom på tårna ibland, men han vet också att jag behöver det. Han väljer att ta ett steg åt sidan för att han vet vad viktigt det är för mig.
Nu ska vi ha ett "vanligt utvecklingssamtal" som alla har. Sen ska vi ha ett till när pedagogerna gått igenom hennes handlingsplan med förskolechefen.


Hennes pedagog bad mig att försöka skilja på de här två mötena, att på det första går vi igenom samma lapp som alla andra och försöker att inte blanda in hennes diagnos. Jag tittade storögt på henne och frågade om hon visste vad hon begärde av mig, sen brast vi ut i skratt båda två. Det är ju så skönt att ha den kontakten och relationen med dem. Att vi vet vart vi har varandra och att de känner till vad som är viktigt för oss att veta. En rak och öppen relation som underlättar för alla, främst vår lilla tjej.


Och ett nytt besök på den fördömda ögonkliniken är inbokat. En uppföljning från förra gången och förhoppningsvis den sista. Jag var ändå tvungen att ringa och försäkra mig om att det inte var de hemska ögondropparna inblandade, för då skulle vi inte komma. Även om det är för en god sak vet jag att hon kommer vara orolig inför det igen. Att behöva dra med henne dit igen, det satte djupa spår det där första besöket.


Så kom det brev från försäkringskassan att vi måste ansöka om nytt vårdbidrag annars kommer det upphöra i februari. Och att om barnets stödbehov ändrats skulle en ny medicinsk utredning bifogas till den nya ansökan.
Då ska vi börja om med det igen, samtal, telefonintervju och att skriva det där hemska, vidriga och otroligt jobbiga brevet där man berättar om allt det jobbiga mitt barn orsakar som andra inte gör. Och det bara för att vi ska få pengar. Visst är det lite dubbelmoral från min sida, men de pengarna gjorde att jag kunde gå ner i tid för att kunna vara hemma mer.
Men frågan är om det är värt det. Jag har börjat skriva upp allt jag kommer på vad vi gör extra. men sen är det så otroligt jobbigt att bli intervjuad om hur ett dygn ser ut med henne, vad hon kräver extra och hur hon klarar måltid, påklädning ja allt. Det känns som man dumförklarar henne, pratar skit rent ut sagt och det bara för att få pengar. Som att jag går bakom ryggen på henne och önskar att hon var någon annan utan allt det där "jobbiga".


Men aldrig någonsin önskar jag det. Hon är en av de finaste och godaste människor jag har runt mig.  Som fascinerar mig med sina framsteg och gång på gång överraskar oss med sin kämparglöd.
En härlig liten personlighet som jag älskar gränslöst.

Minnesstund och ett sista farväl!

Så tillslut sjunker allt in. Lägger sig lite tillrätta men smärtar och gör ont när man tänker på det som hänt. Man tänker på de närstående som ska hitta en vardag utan den viktiga pusselbiten, som ska vänja sig vid en tomhet de inte vill ha. Att förlika sig med att bara ha minnen och förnimmelser kvar. Och en enorm saknad som aldrig kommer försvinna, den kommer att mildras med tiden, men aldrig försvinna helt.


Idag var det minnestund på jobbet och många som samlades. Det kom att bli en speciell stund och inte riktigt som vi tänkt oss. Bara några sekunder in i den tysta minut som hölls gick larmet. Ett automatiskt brandlarm på sjukhuset och styrkan fick raskt ge sig av.
Det är väldigt sällan det är något skarpt på de automatiska larmen och så var det  även nu. De hade inte haft ett enda larm på hela dagen och just precis nu kom det, mitt i den tysta minuten och just på sjukhuset där han faktiskt befann sig.
Säga och tro vad man vill. Jag tror han var där, för att få sista ordet och att med glimten i ögat säga farväl.

Den oförutsägbara sorgen!

Jag hade så mycket på hjärtat att dela med mig av egentligen. Berätta om kontrollbehov, trevliga möten under veckan, jobbiga kalas, vredet och kampen till försäkringskassan, ja allt möjligt. Men idag känner jag mig så sorgsen att inget annat får plats.

Igår miste en kollega och även nära vän sin livskamrat. Så plötsligt och oförberett. Obegripligt och jag kan ännu inte förstå vad som hänt. Han skulle fylla 60 år om ett par veckor och de hade bokat en resa för att komma bort och fira med familjen. Tillsynes frisk och vältränad, han jobbar som brandman.
Han har ofta kommit in till oss på besök när hon jobbar, småpratar lite med oss kolleger och sen med henne om barnen, hunden eller maten. Även om jag inte pratat så intimt med henne har deras förhållande alltid lyst av lycka. De har rest och gjort mycket och jag har imponerats av deras relation. Så mycket trygghet och de kompletterar varandra så bra. Hon med ett humör och som visar tydligt om hon är på bra eller dåligt humör, han som har ett lysande lugn omkring sig och som jag knappt kan tänka mig upprörd. Så god och behaglig människa.
Jag är väldigt berörd av det hela och idag har sorgen legat som ett tungt täcke på hela jobbet. Man kunde nästan skära i den.Vi har gråtit, kramats och även skrattat. Vi ser hur han alltid står precis på samma sätt när han ringer på vår klocka för att släppas in.
De hade gjort ett så vackert minnesrum, med en så fin bild och hans hjälm, ljus och en bok att skriva i. Där grät jag så jag knappt fick luft.
Varför en sån fin människa? När det finns så mycket andra människor i världen som bara hatar och krigar! Man ska inte önska livet ur någon, men varför ska världen mista en människa med så mycket godhet, som tillför något och är en förebild för så många andra. För det var han.

När livet gör så här plötsliga vändningar klarar jag inte att följa med. Jag vill att han kommer tillbaka till oss. Det var inte längesen vi talades vid. När lillasyster blev sjuk och de var tvugna att åka till vårdcentralen en lördag. Jag jobbade såklart så storasyster fick komma till mig en stund. Vi tog oss då en tur i vagnhallen för att se på brandbilarna. Och där var han. Vi pratade om att jag sagt upp mig, han tyckte det var tråkigt men förstod mig så väl.
Det känns så konstigt att en person som inte stått mig så nära ändå påverkar mig så starkt. Jag är helt slut idag och det är väldigt jobbigt att vara ledsen.

Vi är en unik grupp på jobbet måste jag ändå säga. Kanske för att vi har det jobb vi har. Där människors livsöden passerar oss dagligen. På en timme kan man uppleva ett nytt liv födas till världen för att bara minuter senare höra livet rinna ur en annan. Såklart pratar vi mycket med varandra för att orka vidare. Ältar, diskuterar och stöttar. Så visst växer en stark och speciell relation fram emellan oss.
Jag tänker så mycket på henne och magen knyter sig på mig. Hur ska hon orka blicka frammåt, hur ska vi kunna hjälpa henne?
Jag känner mig helt hjälplös just nu och det är smärtsamt.

Himlen har fått en av de finaste änglar. Saknad av många men aldrig glömd.

Systrar emellan!

Agnes: Nej Svea, sluta! Jag vill inte mer, släpp mig!!
Svea: Men Agnes! Du är så go och mysig. Jag kan inte låta bli!

Intensiva dagar!

Det är full fart just nu och schemat verkar fortsätta fylla på sig. Fortsatt mycket jobb och slutet närmar sig på det ena. Känns overkligt på något sätt och jag funderar fortfarande mycket på beslutet jag tog.
Men det känns också väldigt bra på det nya och jag känner vad roligt det är att träffa nya människor och höra nya livshistorier. Det är som att man måste fylla på med nya relationer emellanåt för att utvecklas själv.
Jag har också blivit medbjuden på en helg i storstan med mycket roliga aktiviteter och intressanta restaurangbesök och såklart för att umgås med de nya arbetskamraterna. Lite nervöst också faktiskt.

Lusten att umgås och träffa vänner och familj har slagit till med kraft och jag njuter av att kunna göra det mer bekymmersfritt framöver. Jag har så smått dragit ihop lite trådar till nya och roliga möten. Imorgon är förskolan stängd för planeringsdag så jag bestämde mig för att styra upp en träff med andra föräldrar och barn. Så morgondagen bjuder på busstur till stan för att besöka nya lekparken och äta lunch på museet. Det blir barn från båda tjejernas avdelningar och det ska bli så kul och intressant. Jag känner jättestarkt för att bygga relationer, speciellt åt storasyster där jag vet att det inte går av sig självt. Så jag hoppas på en dag full med lek och nya bekantskaper.
De leker mycket nu och det handlar mycket om att samla saker till matlagning, sagoläsning i vår säng för dockor och mjukisdjuren och att de är i skogen.
Häromdagen när vi kom hem från förskolan försvann de snabbt iväg på övervåningen där de bytte om till klänningar och samlade ihop så mycket saker de orkade få med för att sen stänga in sig i vårt sovrum. Det grejades och mumlades i nästan en timme innan vi såg skymten av dem.
Det var förvånade men roade föräldrar som lyssnade från nedervåningen på allt tissel och tassel.

Lillasyster knappar in på många olika moment och vi har pratat om det mycket på sista tiden. Man ser hur hon snabbare tar instruktioner och har fokus på det vi gör eller berättar. Snart är hon ikapp och förbi och vi vet inte riktigt hur vi ska hantera den situationen. Kommer storasyster att märka det, och hur tar hon det i så fall? Att inse att det inte riktigt stämmer utan att förstå varför. Och hur kommer lillasyster hantera det? Att få berätta, visa och förklara för sin storasyster på ett ödmjukt sätt. Och vår roll som föräldrar att hitta ett bra och tydligt sätt att det fungerar utan att trampa någon på tårna. Storasyster är otroligt känslomässig just nu och minsta lilla motgång gör att hela hennes värld rasar. Och jag undrar hur hon tänker och känner inombords, om hon nånsin känner sig annorlunda..

Farmor och farfar var här på middag ikväll och hon tycker Svea har blivit mer självständig på senare tid, och säkert är det så fast det är svårare att se för oss som är runt henne dagligen. Det är väldigt roligt att höra och man kan verkligen glädjas åt hennes framsteg. Och så känns det viktigt för mig att höra det av andra. Ett kvitto att plocka fram då jag själv inte kan se det klart och tydligt.

Värdefulla dagar!

Igår var det en sån där bra dag. Att få vara ledig med barnen är verkligen värdefullt och ger utrymme till att hitta på roliga saker. Det kan vara väldigt tråkiga och jobbiga dagar också, som när regnet öser ner och de är som katt och hund. Och allt man egentligen vill är att skicka dem till förskolan för att få lugn och ro.
Men igår var långt ifrån en sån dag.
Vi hade planerat med kompisen Leia att ta bussen till stan för att besöka den nya fina lekparken i museiparken och äta lunch där. Tyvärr hade den inte öppnat utan skulle invigas först idag. Men det fanns mycket annat att hitta på. Vi började med att utforska stadsbiblioteket, en riktig pärla väl värt ett besök. Vi läste, pusslade, målade och tog en tur i Alfons Åbergs helikopter. Barnen trivdes och vi fick nästan övertala dem för att gå och få lunch i magen. Det var en livlig trio tjejer och efter att ha kastat i oss mat bestämde vi oss för att ta med kaffet ut. Det var en varm sol som värmde och vi åt glass vid vattnet. Sten, sand och ankor höll dem sysselsatta och varvades med tafattlekar så svetten rann av oss allihop. Det är så härligt att se dem leka och busa och storasyster är väldigt delaktig med korta avbrott för att hämta sig. De små är på samma våglängd och som syskon emellanåt och det är väldigt underhållande att lyssna på deras diskussioner.
Vi avslutade med en tur på stan och Åhléns för att titta lite innan bussen gick hem. Vi gick in i samlad trupp men jag vände tillbaka för att slänga en äppelskrutt, strax efteråt var storasyster försvunnen. Jag såg henne ingenstans och sprang ut för att se om hon följt efter mig. Där är det en bussgata som går och paniken fyllde mig på nolltid. Jag såg henne inte och gick in igen. Som tur var jag ju inte själv och Annika hade koll på de andra samt att personalen börjat hjälpa till. Jag ropade och försökte låta lugn fast jag bara ville gallskrika. En kvinna kom och sade att hon stått vid ingången hela tiden och trodde inte att hon gått ut. Jag kryssade genom klädställningar och gångar fram och tillbaka. Och plötsligt kom hon med en av personalen och var precis som vanligt. Hon hade inte den blekaste aning om tumultet hon orsakat. Lika bra det.Hon fick syn på något som intresserade henne och tänker att jag ser detsamma och tror jag är med. Jag gjorde ingen stor sak av det men inombords höll hjärtat på att slå igenom kroppen på mig.

Vad är väl en utflykt utan lite dramatik. Hon var väldigt trött sen och grät efter en docka hon sett i affären. Det är synd om henne när man ser att hon inte orkar med sig riktigt. Hon upprepar sig väldigt och vill inte riktigt ta in vad man säger till henne. Då är man också väldigt tacksam att man är i rätt sällskap. Med någon som förstår henne och ger henne tiden att förklara även om det tar en evighet för henne, som är lugn och mild mot henne. Det är tryggt även för mig då jag blir väldigt beroende av den andra vuxna på sådana här strapatser. Vi är väldigt glada att familjen  Andersson/Sjögren kom in i våra liv och hur ni alltid tar emot oss med öppna armar. Barnen älskar att vara hos er och har verkligen funnit trygghet hos er.

Idag är det officiellt höst på riktigt. Studsmattan plockades ner och vi hade vantar när vi cyklade till förskolan imorse. Och jag är redo.

Right type of mood!

På rätt köl, ljuset i tunneln, efter regn kommer solsken. Ja välj vilken ni vill, jag befinner mig i allihop. Förra veckan började alla pusselbitar hitta till sin plats, själen fick ro och jag hann hämta andan igen. En vecka som fyllt mig med värdefull energi och gett kraft att stånga sig vidare. Och att jag ser positivt på framtiden just nu och kan tänka att allt kommer lösa sig.
Om vi börjar med det som rör jobb så har jag erbjudits att ha en fot kvar på det gamla jobbet och vara timanställd och kunna ha möjligheten att gå in som extra när det behövs. Det kändes ju otroligt skönt då det är lite osäkert på det nya om hur mycket tid det blir. Och det kommer bli på mina villkor och på de tider som passar mig och familjen. Jag kan tacka nej om det inte passar och det är ju en väsentlig skillnad. Jag sliter på ganska mycket nu och jobbar på båda ställen under oktober, men det är sådana kontraster och bara för en period. Det är nytt på ena och ett avslut på det andra.

Och så hade jag en riktigt härlig eftermiddag och kväll med en av mina närmsta vänner. Vi sprang ett lopp tillsammans och hon sprudlar av energi och glädje så det är omöjligt att det inte smittar av sig. Vi pratade om så mycket under turen i skogen och avslutade kvällen på stan men sushi, tjejkväll och shopping. Hon får mig alltid att må bra och har en vilja av stål, en väldigt viktig stöttepelare i mitt liv.

Och så har vi haft födelsedag i familjen, något som har blivit väldigt spännande och roligt. Vi gillar födelsedagar och överraskningar. Pappan i familjen stod på tur och det har varit tissel och tassel, tårtbak och teckningar som skulle ritas. Vi har sjungit Ja må han leva varje dag och slagit in paket. Lillasyster i spetsen såklart och det har varit lika spännande som om det vore hennes egen. Hon hjälpte mig slå in paketet dagen innan och jag trodde aldrig hon skulle orka hålla sig men det gjorde hon. Vi bakade en god tårta med blå marsipan som vi kalasade på tillsammans med farbror Martin med familj.
Helgen har bjudit på värdefull egentid som vi tog ordentligt tillvara på. På lördag åkte tjejerna till mor och farföräldrar och vi tog en tur på stan på kvällen. Eftermiddagen fylldes av en lång skogspromenad, soffläge och framför allt så mycket bra och fina samtal. Att få prata till punkt och spinna vidare händer knappt längre och det var många ämnen som berördes. Vi tog buss in till stan för en bit mat, tog sovmorgon och åt en lyxig frukost ute. Så våra depåer är påfyllda för den hektiska vardagen igen och det känns så otroligt skönt.
Efter att ha mått som jag gjort en tid är det en nästintill obeskrivlig känsla att känna lugnet inombords. Hur allt stabiliseras och man kan se saker och ting klart igen. Och det känns som det kommer hålla i sig för jag har så mycket roligt att se fram emot.

Hurra för pappa!

Bästa platsen för en trött själ!

Lördagslyx!

Känslomänniska!

Jag är en känslomänniska, minst sagt. Har alltid varit det fast inte som nu. Lätt för att gråta av både glädje och sorg, beröras starkt av både mina egna och andras känslor. Sista veckan har fortsatt att kasta mig mellan toppar och dalar och jag är återigen helt slut. Fast jag vill ändå säga att jag mår bra men trött inombords.
Jag hade möte under veckan. Det gällde det jag blev inblandad i och det var riktigt jobbigt att riva upp det igen. Jag hade förmått mig att stoppa det i den där osynliga ryggsäcken man har på ryggen. Där man ska stoppa det där jobbiga som man vill bli av med och där de ska förvandlas till bleka minnen som det sticker lite att tänka på ibland. Nu plockades allt upp igen för att analyseras. Jag fick berätta om mina tankar och känslor kring det hela för att sen få feedback från en som ofta jobbar med den här typen av "fall". En väldigt erfaren och klok kvinna som jag känner stort förtroende för. Hon skulle aldrig döma mig eller säga att jag gjort fel, det gör jag så bra själv. Jag hade en rejäl huvudvärk när vi var klara och det är väldigt sällan jag drabbas av det.
Sen hade jag ett långt samtal med min chef. Jag kommer inte få tjänstledigt så jag sade alltså upp mig. Jag kommer göra mitt sista pass fredagen 30 okt.
Jag har pratat så mycket med honom om min familjesituation sista året och han förstår innerligt och väl. Hur vi inte får ihop det längre och att jag egentligen inte har något val. Jag kommer jobba mer för mindre pengar men min vinst blir att få en balans åt både mig och familjen. Och att vara ledig på både jul och nyår känns helt overkligt.

Han blir också väldigt berörd när vi pratar. Han säger att han högaktar mina tankar och värderingar och att vara en känslomänniska visar på styrka.
Jag talade även med en nära vän en lång stund i telefonen härom kvällen. Jag önskade så att vi bodde nära just då för saknaden värkte i mig. Hon är egentligen min raka motsats. Hon har alltid varit målinriktad och vetat vad hon vill. Flyttat runt, pluggat utomlands och skaffat sig ett riktigt bra jobb. Hon är smart och står med båda fötterna på jorden. Hon säger att jag är modig och att jag gör det rätta. Att inget är viktigare än att familjen mår bra och håller ihop. Vi gråter båda två för en stund och att höra de orden från henne som alltid varit den modigaste av oss värmer och stärker mig i att jag gjort rätt.
Jag vet att du är här och kikar in ibland och dina ord betyder SÅ mycket!

Det konstiga är bara att trots alla ord om styrka, mod och att det är nåt bra att vara känslomänniska så känner jag mig ändå villrådig och orolig.
Man säger att man måste våga för att vinna. Jag hoppas verkligen det stämmer.

Vägskälet!

Jag har en tid stått vid ett av livets svåra vägskäl. Att väga alla för och nackdelar, rädslan för något nytt. Förändringar som man inte riktigt vet vad de erbjuder Jag vill tro att jag är en person som inte kastar mig hejdlöst in i saker men när jag tänker efter har det hänt flera ggr att jag gör det. Kanske inte så stora livsavgörande val men händelser då jag fått äta upp min iver då jag inte haft klart för mig att det kan bli olika konsekvenser av mitt handlande.


Nu har jag tänkt så hjärnan nästan fattat eld, funderat så länge att det nästan försvunnit bort igen. Startat nya kontakter och nytt jobb. Jag sökte tjänsteledigt men fick till mig att chansen var minimal att få det för att prova ett annat arbete. Jag sov knappt den natten och på morgonen hade jag ändå bestämt mig för att plan B fick bli uppsägning. Jag åkte dit med barnen i släptåg och lämnade in båda lapparna, en med tjänstledigt och en men egen uppsägning. Jag gav honom dem och sade att det var det enda alternativet. Blir det inte lapp 1 så får det bli lapp 2. Barnen lekte runt benen på oss och vi kunde bara prata väldigt kort. Han såg sorgsen ut och jag vet att om han fick bestämma så skulle det inte bli på det här sättet. Men det känns som jag målat in mig i ett hörn och det finns inte så många utvägar.
De nya tiderna som ska bli i höst, alla röda dagar och den förbannade helgtiden som jag är så innerligt trött på, det gjorde beslutet lite enklare. Och att få vara hemma på kvällar och helger med barnen, få vara med utvilad på jul och nyår och inte med sömnbrist efter jobbmaraton men nätter, kvällar och förmiddagar i en enda röra. Att jag kan hitta sinnesro och slippa stenen som ganska ofta nuförtiden tynger mitt bröst.
Oron är fortfarande jättestor. Det nya jobbet är väldigt osäkert och jag vet inte alls hur mycket jag kommer få jobba. Det är ganska uselt betalt och ekonomin kommer säkert att påverkas negativt. Men jag tänker anpassa mig efter den och hoppas att det ger sig i sinom tid.
Det allra viktigaste är att få vara med familjen och hålla ihop den. Jag känner så starkt att det sliter på mig att jag inte har något val. Att det sliter på oss båda två.
Alla ni  nära runtomkring som jag diskuterat och ältat med, ni har varit guld värda. Det har varit så skönt att höra er säga att jag gjort rätt, att allt löser sig. Och att man måste våga för att vinna.


Så att äntligen lämnat det vägskäl jag stått vid och börjat vandra på en ny väg känns bra. Och att ha gjort ett val.

Rätt mamma till rätt barn!

Jag känner att jag vill berätta lite om hur jag tänker i lite olika situationer. Som jag berättade att vi lovar mutor och liknande om vi ska göra något utöver den vanliga vardagen. Då vi ska göra något jag vet kan ställa till det lite för storasyster, som kan vara jobbigt och stressande för henne.
Vi håller för det mesta på rutiner, för då vet vi att vi mår bäst. Våra barn får inte bestämma, äta godis när de vill eller köpa de leksaker de känner för just där och då. Vi försöker lära dem regler och lite det där "den som väntar på något gott". Att det inte är ok att skrika och gråta sig till saker i affären. Men! Det finns undantag!
I våras fick vi remiss till en ögonläkare för att det inte gick att genomföra den vanliga kontrollen på BVC. Hon klarade inte riktigt instruktionerna då och de ville försäkra sig om att hon inte hade något synfel så därför fick det bli så. Jag hörde mig noga för vad som skulle ske och började redan då känna obehag och ångest över den här undersökningen. Kort sagt var det fruktansvärt och jag fattar inte att jag utsatte henne för det. De skulle droppa i ögondroppar för att vidga pupillerna för att sen undersöka henne. Jag fick hålla i henne hårt och mitt hjärta värkte och tårarna samlades i mina ögon. Och som alltid, det här  med att förklara för henne, varför vi gör det här! Det är så svårt..
Det var inte nog med elände på det här besöket, det krävdes två droppar i varje öga för att hon har bruna ögon och sen skulle det alltså verka i nästan en halvtimma. Hon grät och bara pladdrade rakt ut oavbrutet och försökte gå ut. Vi bestämde ändå för att gå ut och till affären som låg bredvid. Väl där fick köpa sig sitt favoritgodis trots mitt i veckan. Klart du ska få godis när du är så duktig. Jag hade aldrig fått med henne tillbaka annars.

Jag ser andra mammor neka sina barn och ta striden och jag säger inget om det. Absolut inte. Men jag vill att andra ska förstå mig och mina val också. Att i sådana  här situationer blir det ingen kamp, för hon är redan stressad och uppskruvad och jag känner att sammanbrottet hänger i luften. Och det är aldrig någonsin värt att utsätta henne eller mig för det. Och inte när vi är ute bland folk. Hon följde väldigt motvilligt med tillbaka och när vi satt i väntrummet gnagde och sakta på sin lilla chokladpeng som hon kallar dem. En annan liten flickade tittade storögt på henne och då sträcker storasyster fram sin ask och frågar om hon vill smaka. Jag tittar på mamman och hon nickar och ler mot oss. Kanske är vi i samma sits, där det är okej att äta chokladgodisar en onsdag i ett väntrum.
Ju jobbigare situationer för henne, ju tröttare hon blir desto viktigare är det för mig att vara lugn och hålla henne på banan och vara neutral, hur trött jag än är. Vi gör det som fungerar för oss och jag försöker vara den bästa mamman för just mitt barn.

Förändringens Vindar!

Så mycket som hänt sista veckan. Så mycket val och vånda. Och förhoppningar om framtiden. Att våga ta steget och att våga ta för sig. Att lämna den trygghet man känner till, men som jag inte varit riktigt nöjd med på sista tiden. Och rädslan för att inte veta vad som finns på andra sidan.

Jag har provat ett nytt jobb den här veckan och det känns riktigt bra. Så annorlunda mot det jag gör idag. Och jag känner att jag vill.

Tanken att byta såddes ju redan i början på sommaren men lades på is då när semestern och värmen kom. Att det sedan varit minst sagt tufft för mig senaste tiden gjorde mig väl ännu mer besluten att byta. 

Det är kanske tid för förändring nu. När jag tar det så illa och personligt är det kanske ett tecken på det. Och att riskera att det händer samma snart igen, det klarar jag inte.

Så på tisdag ska jag träffa min chef och be om tjänstledigt. Så håll nu tummarna att det går som jag vill, jag kan behöva det.

Vi hade en dag på stan hela familjen. Storasyster skulle tillbaka på en ögonkontroll, något som inte var populärt . Vi hade en riktigt traumatisk upplevelse där förra gången så jag trodde att vi aldrig skulle få med henne tillbaka dit. Men med mutor och löfte att det inte skulle göra ont kom vi slutligen iväg. Hon var så duktig trots att hon lös av oro. Sen skulle mutan genomföras i form av lunch och fika på stan. Vi valde museet som ligger fint vid vattnet och med bra mat som passar hela familjen. Vi gick längs med vattnet dit och över några broar. Vi fastnade en stund på kärleksbron där kärlekspar stannat och precis som i Paris hängt fullt med hänglås på bron. Låsen ska symbolisera evig kärlek. Så fint. 

Upp till ytan!

Att komma till insikt och få perspektiv, det är där jag befinner mig nu. Tror jag i alla fall. Träffat en ny beteendevetare som säger att jag upplevt något som är onormalt. Jo tack jag vet! Och att jag befunnit mig i ett chocktillstånd och att man måste ge sig tid att komma igenom det Jag kan idag se händelsen ur ett annat perspektiv, kan tänka att det hänt ändå och lite lite kan jag snudda vid känslan att jag inte gjort något fel. Men det är jobbigt såklart. Jag var tillbaka till jobbet igår och kände in miljön som det så fint heter. Jag sitter inte i bordet utan grejar med lite annat vid sidan av. Egentligen hade jag velat vara hemma den här veckan och samlat mig mer för att komma tillbaka på måndag och  jobba som vanligt. Det känns konstigt att vara där och inte jobba på riktigt och säkert undrar arbetskamraterna. En del vet, en del inte och jag orkar inte prata med alla om det heller.  Chefen och Previa tyckte ändå det skulle vara så här och jag ska tillbaka nästa fredag. Skulle jag fortsätta vara hemma behövdes ett läkarintyg och då ska man ju träffa en läkare också. Och ärligt talat så orkar jag inte dra in nya människor i det här och fortsätta prata. Det får bli full fokus på att lägga detta bakom sig, älta och gråta med de jag har nära och tillslut hoppas jag att det ska lägga sig långt bak bland andra dåliga minnen.

Och den där förändringen som jag pratat om den vacklar fram och tillbaka och vill inte riktigt slå rot. Jag har sökt nytt jobb och den här veckan har jag sökt ytterligare 2 nya. Bollen är i rullning och jag kan känna att jag nu försöker förändra tillvaron i allafall. Men det är inte lätt och det som hittills erbjudits mig räcker inte riktigt till. Trots att jag så innerligt vill få ett dagtidsjobb med lediga helger så måste det ju ändå ge tillräckligt. Ett extrajobb är inte nog tyvärr. Men som sagt, jag känner mig ändå nöjd att ha tagit steget från tanke till handling.

Jag har fått fint stöd de här dagarna och det är så värdefullt. Att omges av kloka och goda människor gör verkligen de svåra stunderna lite enklare att ta sig förbi.

Ur funktion!

Med tanke på mitt senaste inlägg måste jag ändå berätta om hur min  vecka varit. Kanske är det den värsta veckan i mitt liv och det var i några dagar så svart att jag knappt fungerade som människa. En händelse på jobbet som slog tillbaka med sådan kraft att jag blev sjukskriven och inte kunde sluta gråta emellanåt. Jag har känt på ångest, skuld och en obeskrivlig rädsla. Konsekvenser som gjort att jag blir synad under lupp och som i slutändan involverat väldigt många människor. Jag kan inte en enda gång känna att det är värt det och många gånger senaste dagarna har tanken funnits att aldrig någonsin återvända till jobbet. Kanske händer det här alla med mitt jobb för eller senare, kanske inte. Och kanske passar jag inte där längre om jag ska bli så känslomässigt berörd när något inte blir riktigt bra. Så många svåra val som ibland ska ske snabbt och så mycket ansvar. Så många år som jag jobbat och så mycket bra jag gjort, så många jag hjälpt, det försvinner långt bort och betyder ingenting när något händer som inte blir bra.
Jag har ältat något oerhört, alla om, alla kanske och alla varför. Riktigt plågat mig igenom händelsen om och om igen.

 Och idag, 8 dagar senare känns det ändå lite bättre. Att tillslut få lite perspektiv och kunna lyssna och ta in vad andra säger. Jag har sysselsatt mig ordentligt och gjort saker jag tycker om, sprungit långt i skogen, promenerat, lyssnat högt på favoritmusiken, plockat nästan 10 liter lingon och framför allt varit nära familjen. Utan dem hade jag nog inte orkat, de sysselsätter mig och med två busiga tjejer runt mig har de jobbiga tankarna stundtals tvingats bort ifrån mig. Och min trygga kloka man som kramar om mig när jag gråter så jag inte kan prata. När jag känner mig så liten att jag vill försvinna får jag göra det en stund i hans trygga famn.

Tiden läker väl alla sår och förvandlar händelser till minnen blott. Vi lär oss gå vidare trots allt. Vi hittar vägar och lösningar för att se frammåt och inte bakåt. Och vi lär oss hantera känslorna så att det tillslut inte gör så ont att tänka på det dåliga, den där knuten i magen som gör sig påmind så fort tankarna närmar sig det där vi inte ska tänka på, den löser så sakteliga upp sig. Man klarar mer än man tror, så är det! Men jag kommer aldrig glömma det och jag kommer nog aldrig förlika mig med hur det blev.

SOAS & Kasam!

Nu ni tänker jag bli riktigt djup och har fått en rejäl utmaning som jag ser fram emot att anamma. Och så hoppas jag att jag kanske kan förmedla något bra även till er.

Jag var hos Maria igår, beteendevetaren. Det var sista mötet för den här gången och inga nya planerades. Hon frågade vad jag helst ville prata om och vad vi skulle fokusera på. Och längs den här tiden hos henne har jag ju ändå kommit till insikt att jag behöver fokusera på rätt saker, på det jag kan påverka, leva i nutid och att lära mig slå ifrån det som är mig övermäktigt. Att kunna dra gränsen, säga stopp när tankarna skenar och får mig att förlora fotfästet. Att tillåta mig slappna av och inte stå i givakt hela tiden. För det lasset orkar jag inte i längden.
Hon frågade om jag alltid kännt så här men det började när vi fick diagnosen på Svea. Något nytt och oväntat som vi var tvugna att göra det bästa vi kunde av, allt för att livet och tillvaron skulle bli så bra som möjligt för vår lilla flicka.
Hon frågade om jag såg när hon inte mådde bra och det vill jag ju tro att jag gör. Men ser jag när hon väljer att gå undan för lugn och ro utan att må dåligt.
Jag kan känna att jag "överarbetar" henne ibland. Alltså oroar mig och svansar runt henne utan att egentligen behöva det.
Svea har stora styrkor som att be om hjälp, säga ifrån (iaf till oss närmsta), söka tröst när hon är ledsen och välja att lämna lek och stoj när hon helt enkelt inte orkar eller framförallt vill vara social mer.
Jag måste lita mer på hennes egna omdöme och det tror jag i sin tur kommer gynna mig och mina känslostormar. Jag kan tycka att det låter så lätt när jag pratar och skriver om det men det kommer bli en riktig utmaning. Men en utmaning som jag måste fixa, för min egen skull och familjens.

Så då berättade hon om SOAS
- Stanna upp
- Observera
- Acceptera
- Släppa taget

Ett verktyg som kommer från Mindfulness till att hantera stress.
Så när mina tankar och känslor sticker utanför rimliga gränser så ska jag stanna upp, stå stilla och ta 3 djupa andetag. Observera vad som pågår inombords, spänningar i kroppen, känslor och stresstankar. Att acceptera situationen som den är. För verkligheten som den är och sen släppa taget och låta det som är bara vara en stund om det är möjligt. Släppa de tankarna för att ge plats och möjlighet till nya.
Detta ska alltså hjälpa mig att få kontroll över tankar och känslor som inte är bra för mig.


KaSam= Känsla av sammanhang
En känsla av sammanhang är uppbyggd av tre centrala beståndsdelar: hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet som tillsammans ska göra sig motståndskraftig mot stress.

Hanterbarhet
När omvärlden ställer krav på oss och när olyckliga händelser inträffar är det viktigt att inte se oss själva som hjälplösa offer. Det är viktigt att känna  att man har resurser för att hantera motgångar. Människor som upplever att de kan hantera livet blir mer motståndskraftiga emot ohälsa.

Begriplighet
Vi mår bra av struktur och regelbundhet i våra liv. Vi vill kunna förutsäga händelser och om något överraskar oss vill vi ändå kunna förklara det. Människor som är bra på att göra händelser i livetbegripliga förblir i högre utsträckning friska.

Meningsfullhet
För att vi ska må bra är det också viktigt att vi upplever de utmaningar vi ställs inför som värda att investera vår energi i. Människor som försöker hitta en mening med de olyckliga händelser hon ställs inför mår bättre än de som inte gör det.

Så här är mina verktyg som ska hjälpa mig bort från stress och oro. Kanske fungerar det, kanske inte men jag ska absolut prova.
Säkert passar det inte alla men det här är ändå teorier inom sociologi och psykologi som jag finner
intressanta.

Vardag fast ändå inte!

Så kom dagen som så länge känts avlägsen, som vi valde att glömma bort för en stund och för en gångs skull inte blicka frammåt. Dagen med förskolestart, jobb, matlådor och allt vad det innebär. Och vi klarade det med (såklart), det har varit helt okej och vi fann oss bra i vardagen hela familjen.
Åtta veckor är lång tid så det är långt ifrån självklart att det ska gå smidigt men det får jag nog säga att det i det stora hela gick bra. Lillasyster har haft det jobbigast med 2 helt nya pedagoger och hennes favorit som gått på mammaledigt. Hon fick ett smärre utbrott och jag fick nästan dra henne loss från mig, inte roligt och här får mammahjärtat sig en rejäl törn ska ni veta. Men så kom en annan som hon tycker mycket om så vi lyckades få stopp på alla tårar som sprutade och jag kunde gå. Hon är så reserverad mot nya människor och behöver tid för att släppa dem inpå sig så hela veckan har de nya närmat sig bit för bit och min lilla börjar så smått att tina upp mot dem. Det kommer bli bra såklart men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om henne ibland. Flera av hennes lekkompisar har bytt avdelning och alla har inte kommit tillbaka från sommarlovet så det är långt ifrån som vanligt på förskolan.
Storasyster har också kämpat på bra och hon var väl förberedd den första morgonen. Jag kan inte låta bli att känna mig lite extra berörd då jag ser glädjen hos pedagogerna när hon trippade in i köket. De kramades och jag kunde gå därifrån utan oro och klump i magen för jag vet vad måna de är om henne. Men hennes favoriter är också fortfarande på sommarlov och det speglade av sig igår då hon plötsligt blivit ledsen och gått iväg. De hade hittat henne snyftandes i kapprummet och fick fråga länge om vad som var fel och varför hon var ledsen. Tillslut pep hon ur sig att hon saknade sina kompisar. Och missförstå mig inte nu men både jag och pedagogen var ju glada över den här händelsen, såklart synd om henne att hon var ledsen men vilken grej att hon känner längtan efter lek och kompisar. Hon visar mer och mer utveckling i det sociala samspelet och det glädjer mig så. Hon blev även ledsen idag då två av flickorna gick hem tillsammans och skulle leka. Hon sa till och med att hon också ville med hem till en av flickorna och leka. Och jag som i förra inlägget skrev att hon aldrig frågade efter någon lekkompis. Jag har aldrig hört henne sagt det så det var verkligen stora framsteg.

Och igår cyklade vi till och från förskolan och Svea cyklade på sin cykel och så hade jag Agnes i stolen bakom mig och det gick så bra. Det var första gången och hon var så nöjd över den prestationen när vi kom fram. Det är inte så långt men väldigt skönt att kunna ta cykeln, nyttigt för henne att träna också. Jag börjar verkligen få en stor tjej.
Jag hade även packat en strandväska som stod klar när vi kom hem. Och när jag berättade att vi skulle åka till stranden höll de på att spricka av förväntan. Jag kan ju erkänna att mina barn aldrig har varit på en allmän badstrand förutom när vi varit på semester. Det blir ju lätt så när vi har stugan. Eftermiddagssolen stekte het så sagt och gjort så åkte vi till en jättefin sandstrand som ligger alldeles i närheten och spenderade ett par timmar vid vattnet. En riktigt skön och lat eftermiddag med hela familjen och även om man börjat jobba så är sommaren långt ifrån över. Det gäller bara att ta vara på den.

Riktiga slappardagar!

Långt mellan inläggen igen, men jag har helt enkelt inte haft behovet eller tiden. Kanske betyder det också att jag mår väldigt bra just nu. Vi har fortsatt med stuglivet till största delen men med några dagar i stan med pizzakväll på Hammarö, eftermiddagslek som slutade med kvällsmat och sen cykeltur hem med trötta barn och ett Ikeabesök för att planera och färdigställa ett av rummen. Lusten för nya projekt gror hos oss båda två, dock är vi inte helt överens om vad som ska prioriteras först.

Vi går snart in i vår sista lediga vecka och det känns ändå helt okej. Sommaren är inte slut för det. Vi har plockat kantareller och blåbär som finns på tomten och fyllt på i frysen. Goda pajer har gjorts och varma mackor med kantarellstuvning. Och idag gjorde vi amerikanska blåbärspannkakor till kvällsmat, så gott..
Dagar som idag, när just inget egentligen händer, har jag lärt mig att tycka om och njuta av. Den där rastlösheten har jag inte kännt på länge och jag ser det som att jag äntligen orkar släppa ned axlarna och verkligen ta det lungt. Henrik har jobbat mycket den här veckan så jag och tjejerna har haft mycket tid bara vi. Det är en jobbig vecka där man får rodda det mesta själv och där jag har hela kvällsproceduren helt själv. Jag måste beundra de föräldrar som är ensamstående för de har verkligen ett tungt lass 24 timmar, 7 dagar i veckan.
Fast igår sov storasyster hos farmor och jag och lillasyster var på kalas gos en kompis på förskolan. Det är verkligen så viktigt att få vara ensam med ett av barnen emellanåt. Min sprudlande lilla som var så ivrig att få komma på kalas, så ivrig att hon berättade vad som var i paketet innan det hade öppnats. Sen lekte de till långt in på kvällen trots att kalaset var slut för länge sedan, också en härlig grej med att vara ledig. Man behöver inte vara stressad av att passa tider, att barnen måste i säng för att orka upp i tid.
Jag hade tänkt att hon skulle somna i bilen men istället sjöng hon Idas sommarvisa från Karlstad ända till Värmskog, nåja de rader hon kan om och om igen.
Storasyster trivs också, hon trivs bara vi är med tror jag. Hon frågar aldrig efter kompisar eller att hon vill leka. Däremot leker hon ganska mycket med sina saker, ibland med lillasyster och ibland själv. Och hon önskar sig nya saker emellanåt, mest dockor och hästar som hon sett någonstans.
Dagarna är bra och mindre bra får jag väl säga. Ibland är hon så närvarande och hänger på det mesta, klär sig själv, hämtar saker man ber om, pratar och vill berätta saker. Och så de dagarna då hon kryper långt in i sig själv och släpper inte in någon, inte ens mig och man får kämpa stenhårt för att fånga hennes intresse.
Vi säger ofta hur gärna vi skulle vilja vara henne för en dag för att kunna förstå och veta vad som rör sig i hennes lilla kropp. Tids nog kan hon kanske förklara mer vad som rör sig inombords.

Tid för umgänge!

På sommaren är ju väldigt många lediga och då passar det ju bra att träffas, umgås och vara sociala. Ta sig tid för de man kanske inte träffar så ofta som man vill och grilla, fika och bara hänga lite. Och jag tycker vi har lyckats ganska bra med det den senaste tiden. Vänner och familj har strålat samman på flera trevliga sittningar, vi har haft kalas i omgångar, fint dop i trädgården, båttur med restaurangbesök och en del fina kvällar med kvällsdopp. Så även om vädret (som har en förmåga att sätta mig ur balans) inte varit det bästa har jag hunnit med det som jag tycker varit viktigt.
Flickorna är i verklig sommarlovstrall och är uppe länge på kvällarna men de sover även längre på morgonen så jag tycker inte det gör något. Vi har haft flera filmkvällar och det är något jag saknat. Innan barnen kom tittade vi mycket på film och kunde sitta långt in på natten ibland.
Vi har firat lillasyster som fyllt 3 år. Tänk att min lilla redan blivit så stor. Och som hon väntade på sin födelsedag och när morgonen kom var hon den första som vaknade och tassade upp för att upptäcka paketen som låg framme. Med stora ögon kom hon in för att visa oss vad hon hittat. Det finns inget som slår små förväntansfulla barn och hon öppnade med hjälp av storasyster sina paket och utbrast efter varje: Wow, kolla mamma, vad jag fick!
Det blev sen tårtkalas med familjen och en nöjd lite flicka somnade helt utmattad på kvällen. Hon är så energisk och full av liv just nu att man kan bli helt slut av att bara titta på henne. Hon fantiserar och funderar, frågar och pladdrar mest hela tiden. Och ofta kommer hon och kryper upp i knät för att mysa en stund och kela lite innan hon är på väg till nästa upptåg. På något sätt känner jag att hon kommer klara sig bra längs livets snirkliga stig, hitta lösningar och möjligheter och att hon har mod att stå emot det hon inte vill.
Det är inte utan anledning hon kallas för Kajsa Kavat..

Henrik har börjat jobba och verkligheten och vardagen knackar så smått på dörren. Men än har vi tid kvar och jag har planerat en del roliga saker att se fram emot. Vi ska ha en sleepover med Lovisa och hennes flickor, vi ska ha en farmordag då vi gör en liten utflykt och imorgon blir det en båttur med min familj till Gammelvala i brunskog. Så vi fortsätter vår sommarlovstrall ett tag till.

Det bästa av två världar!

När vädret inte är riktigt till belåtenhet så är det väldigt praktiskt att bara ha 45 minuter mellan sommarstället och huset i stan. Vi kan ganska snabbt packa oss iväg till endera stället utan att det kräver för mycket planering och förberedelse.
Och efter det fantastiska väder vi hade följde en vecka med regn, låga temperaturer och grå himmel. Så denna vecka har vi mest varit stadsbor och besökt en ny lekpark i herrgårdsmiljö, cyklat, lekt och kokat jordgubbsylt.
Jag och Svea var och träffade en av favoritkompisarna från förskolan en förmiddag och det var en lyckad lekträff. Vi cyklade hem till henne där de lekte och busade några timmar. Vi gick till skogen och en lekpark som ligger där, gjorde smultronstrå och smakade på omogna blåbär. Vid lunch var Svea trött och det märks väl då hon börjar greja för sig själv. Hon blir svårare att locka med i lek och pausar genom att sluta sig. Hon svarar inte riktigt på tilltal och kan säkert upplevas som lite ointresserad och nonchalant. Då vet man att det är dags att bryta upp. Men det var en härlig förmiddag och ett kärt återseende av två sprudlande små tjejer.. Nu vet de om hennes diagnos och jag tycker det är skönt berätta och möts nästan alltid av förståelse och frågor om henne. Jag ser det som nödvändigt och att det är uteslutande positivt för henne att omgivningen vet.


Något jag gillar med sommar och ledighet är att det lättare skapar spontana möten och umgänge med vänner och familj. Så en eftermiddag begav vi oss till goda vänner där vi grillade hamburgare och hade en mysig kväll. Barnen lekte och vi trivdes.


Jag har börjat jobba igen fast bara för en kort stund som tur är. Jag känner mig långt ifrån klar med semestern och längtar efter mer varma och lata dagar. Jag hoppas på fler fina dagar vid lagunen, trots att det bara var en dryg vecka sen känns det långt borta.


I fredags återvände vi till lantlivet och ägnade eftermiddagen åt att hjälpa grannarna att röja mellan våra tomter. Flickorna var med och hjälpte till och det var riktigt mysigt. De är båda pensionärer men trots ålderskillnaden har vi  alltid trevligt med dem. Efteråt blev vi inbjudna på ett glas öl som belöning för allt slit. Deras äldsta dotter kom på besök med sin man och sällskapade oss. Och ungarna blev som magneter till honom. De berättade att alla ungar gillade honom och efter bara en liten stund satt han med Svea i soffan som berättade om hela filmen för honom. Hon pladdrade som aldrig för och de här mötena är helt fantastiska. Dagen efter fick hon syn på honom från gräsmattan och stack dit på en gång med Agnes i hälarna. De letade efter haren och spekulerade i vad sniglar äter. Så jag kan inte tänka mig annat än att han är en god människa och jag tror även han var förtjust över sina nyvunna vänner.
Och jag var mer än nöjd, att se tryggheten och ivern att få berätta och visa något för en människa de inte känner.


Nu har jag snart betat av mina två jobbnätter och för tillfället är jag mer död än levande. Natt är verkligen ingen favorit och jag orkar inte riktigt med det längre. Det tar på hälsan och jag känner mig alltid urkramad efteråt.


Jag väntar ivrigt på besked denna vecka och trots att allt är väldigt osäkert så har jag redan börjat hoppas på förändring. Så håll tummarna för mig kära ni, att det löser sig som jag hoppas..

Ljuva sommardagar!

Vi har haft ett par riktigt härliga dagar. Sommaren visar sig från sin absolut bästa sida och vi förvaltar dem väl. I två dagar har vi tagit båten till en liten badplats i närheten och badat och busat, vilat, njutit och haft det så skönt. Det är en liten vik som har en alldeles gyllenegul sandbotten och är som en liten lagun. Perfekt för barnen och de flyter som två korkar mest hela dagarna. Vattnet är alldeles ljummet och glittrar i solen. Det är så fint.
Familjen är i harmoni och inga måsten som tynger just nu. De projekt som varit är slutförda så dagarna ägnas till att bara umgås och barnen är nöjda över att få bådas uppmärksamhet till fullo.
Vi tar dagen som det kommer och även om det inte är vårt vanliga signum så är det otroligt skönt.
Och idag kom våra grannar ovanför och frågade om tjejerna ville komma och hälsa på deras sommarkaniner de lånat. Två ljuvliga och ulliga kaninungar som ska bo där över sommaren, så söta. Och jag misstänker att det kommer vara två små tjejer som springer dit så fort de får chansen. Imorgon skulle de få hjälpa till att ge dem frukost.
Vi har bra grannar på alla håll här i stugan, de är bra med barnen på sitt sätt och de vet om att Svea har autism. Jag känner att det är viktigt för de runtomkring att veta det och de bemöter henne på ett tryggt sätt. De ger henne tid när hon har svårt att hitta orden och hon så gärna vill berätta något och de är tydliga och lugna när de pratar med henne.

Imorgon går vår årliga sommarfest av stapeln och vi väntar hit runt 20 vänner. Flickorna åker till mormor och morfar efter frukost och ska sova där. Det här är en trevlig tradition som blivit med 5-kamp och musiktävling, vi grillar, badar och surrar tills mörkret lagt sig.

Den här tiden är också en sådan där tid som jag ska spara i hjärtat och minnas tillbaka på med värme och kunna känna den känslan av välmående och harmoni. Att vi mår gott tillsammans och har det väldigt bra.

"Lagunen"

2 små korkar!

Blålera som roar både stora och små!   

Utflykt till Kolmården!

Så har vi varit på en liten utflykt till Kolmården. Det är verkligen en fin park och man behöver 2 dagar för att hinna med allt utan att stressa ihjäl sig. Flickornas favorit blev Bamses Värld som var nytt för i år. Karuseller, affär, alla figurernas hus i verklig storlek och teater. Det var som en liten by och jättemysigt. Lite otippat då storasyster inte varit särskilt intresserad av Bamse tidigare men när teatern började stod hon som klistrad och såg på, vinkade och dansade försiktigt med i slutet. Vi såg flera djur och det är mäktigt att bara stå några meter från tigrar, björnar och elefanter. Men jag tror faktiskt det var vi vuxna som var mest intresserade av djuren. Alltså när man åker i väg på sådana här utflykter så gör man det för barnens skull, det är vad man vill få det till i alla fall. Men det känns som att det är vi vuxna som bestämmer hela tiden, man ska hinna med allt och gärna lite till. När vi frågade andra dagen vad de helst ville göra så sa de Bamses Värld och lekparken. Okej, lekparker har vi fullt hemma och kanske inte det man tänkt sig när man kommit till en stor djurpark. Men eftersom vi bokat delfinshowen så fick vi bege oss dit. Vi hade nog trott att de skulle bli mer fascinerade av de fantastiska djuren, men det var mest när de hoppade och snurrade de satt stilla. Lillasyster var kanske i minsta laget för det och hade mestadels myror i brallan. Jag vet att jag tänkte när vi bokade att vi även skulle förboka delfinerna så vi skulle få bra platser, slippa kö och planera efter den. Det blev snarare tvärtom, att vi fick övertala dom och lova att gå tillbaka till Bamse efter showen och när vi släpptes in och fick våra platser var det 20 minuter kvar tills det skulle börja. Det är inte helt lätt att sysselsätta 2 barn den tiden och sitta still. Inte våra barn i alla fall. Så det kändes som att det hade blivit fel hur jag än tänkt. Kön till det andra insläppet var lång och trång och de stod länge innan de fick bli insläppta, det kändes inte heller bra. Överlag var det inte så mycket folk, trängsel och köer i  parken så den delen funkade bra.
När vi sen  kom till hotellet satte vi på oss badkläder och begav oss till det Spa som fanns på hotellet och det var verkligen en fullträff, de älskade det och vi höll på att aldrig få med dem upp. De hoppade och simmade (nåja, tog sig fram) emellan oss.

På sådana här resor ser man ännu mer tydligt att vi har ett barn som inte är som andra, vi har lärt oss flera saker till nästa resa och det kostade mig återigen förtvivlan och oro. Det värsta var frukosten på morgonen. När vi kom till matsalen så var det ganska mycket folk och svårt att hitta ett bord, jag hittade ett tillslut och det var nära maten. Vi satte oss och skulle gå och hämta mat när hon börjar gny och ta sig om magen.
-Jag har ont i magen och vill inte äta. Jag vill gå härifrån mamma!
Jag ser vad ängslig hon är och då hör även jag vilken ljudnivå det är. Ett högt sorl som blandas med barnskrik och alla människor som rör sig omkring oss. Hon gungar fram och tillbaka på sin stol och jag får en sån klump i halsen. Stressad tränger jag undan tårarna som bara vill välla ut och får tag på en servitör och ber om hjälp, att vi måste få ett bord på ett lugnare ställe. Hon är jätterar och ser nog hur upprörd jag är och säger att man kan äta en våning upp, där det är mycket mindre folk. Vi börjar plocka ihop våra saker och då blir ju lillasyster så arg som precis börjat mumsat i sig av allt gott hon fått. Hur förklarar jag för en 3 åring att vi måste byta plats för att storasyster inte kan sitta här?! Allt blev rörigt men på väg ut hittar vi ett tomt bord som det är mycket lugnare vid och sätter oss där. Vi får i oss vår frukost men jag gråter inombords när jag tittar på henne. Vad utsätter vi henne för egentligen?
Resten av dagen fungerar bra och efter delfinerna hänger vi i lekparken och hos Bamse resten av dagen innan det är dags att bege sig hemmåt. Vi var slitna hela familjen och det har varit sena kvällar. Men en rolig resa som var nyttig att göra och jag hör dem prata om en del djur och Bamse forfarande. 

Men det är sannerligen inte helt lätt alla gånger!

Nu är vi tillbaka i sommarstugan med lugn och ro och väntar på den värme de lovat ska komma snart..

 Farmors hus!

Linbanan!

Den fantastiska delfinshowen Life!    

Livets vändningar!

När bråkiga barn och regniga dagar inte spelar någon roll. När man inser vad som är värt att gnälla om och inte gnälla om. När man märker att mattan under fötterna rycks bort och livet på bara på några sekunder tar en helt ny vändning. Från att känna sig stark, lycklig och så rik på vad livet har gett till att det livet plötsligt också väljer att skänka oro och rädsla. Att livet väljer att tvinga in dig på en väg du inte känner till och som är svår och smärtsam att vandra. 

En vän har fått svåra besked och jag tänker på dig så otroligt mycket. Jag ska kämpa varje dag med dig och din familj i tankarna. Var stark, jag vet att du kan!

Familjen Surmule!

Det kryper fortfarande i kroppen på mig och om det är rastlöshet vet jag inte. Ett störmoment är det i allafall, kanske är det det förbaskade vädret. Idag bestämde vi oss för att ta en tur till Arvika, det är så mysigt där och de har gjort en så stor och fin lekpark vid vattnet som vi tänkte besöka. Vi hade sol när vi åkte och lagomt till vi parkerade bilen kom regnet, och det med råge också. Stövlar hade vi med men inga regnkläder. Allt blev dyblött och det regnade av och till hela vår vistelse. Inget blev som vi tänkt oss och barnen var inte på humör de heller. Svea frågade oavbrutet när regnet skulle sluta och hur svarar man på det?!
Så en rörig dag med röriga barn och missnöjda föräldrar. Jag antar att våra humör påverkar barnen mer än man tror och det där man säger: "Det blir aldrig som man tänkt sig" känns väldigt sant idag, fast med en negativ klang. Jag kan inte låta bli att tänka att vår familj inte ska ha de här röriga, griniga dagarna, de är inte bra för någon av oss. Svea har varit yvig, fladdrig och svängt i humöret även hon.
Nåja, det blev restaurangbesök, leksaksaffärsbesök och avslutningsvis fika på ett riktigt gediget konditori så helt åt skogen var väl inte vår utflykt.
Vi får ladda om för nya äventyr och jag får se till att rycka upp mig lite. Det är sommar, det är semester och en tid som är för värdefull att slösa bort över att sura över väder och två retstickor till systrar.
Måndag idag men jag tänker sippa på ett glas vin i alla fall. Over and out!

Halvtid!

Ja då har halva min semester snart passerat. Sen ska det jobbas lite sådär lagom i 2 veckor för att sen njuta ytterligare i 3 veckor. Förhoppningsvis ska den där jobbångesten hålla sig undan länge till. För visst är det väl så att den kryper sig på när halva semestern gått, man vet ju hur fort tiden går och så mycket man vill hinna med. Hittills har vi inte gjort några större utsvävningar och de sista dagarna har vi tillbringat i stan då det faktiskt regnat väldigt mycket. De dagar som regnet väljer att ösa ner oavbrutet blir det väldigt långsamt i stugan, den är inte speciellt stor och sitter man inne en hel dag blir man väldigt rastlös. Inte nog med det så fick vi besök den regnigaste dagen av alla, så typiskt. Men vi hade en mysig dag ändå, fast när eftermiddagen kom bestämde vi oss för att packa oss hem till stan. Det är väldigt praktiskt att inte ha så många mil emellan för då kan man lätt vara lite impulsiv gällande det.
Vi besökte det nya leklandet i stan och det blev en riktig fullträff. När vi kom strax efter lunch var det fullt på parkeringen och vi började tveka och tänkte att det kanske inte var så bra idé. Men vi hade redan förberett och visat bilder på hur det ser ut därinne och hon var helt inställd på att åka rutschkanor så det var inget alternativ att vända hemmåt heller. Väl inne var det stort, öppet och kändes luftigt på ett bra sätt. Ganska mycket barn med de var utspridda väldigt bra och hon kastade sig in alla möjliga utmaningar. Stimmigt och högt tempo, något som borde vara ren tortyr för henne, så såg vi inte skymten av oro eller att hon hade det jobbigt. Hon har ju sagt till på senaste tiden att hon vill hem, är trött eller har ont i magen som vi tar som tecken på att hon behöver komma ifrån och vila sig. Men de hade så roligt därinne och efter 3 timmar var det svettiga och rödrosiga barn vi tog med hem.
Midsommarafton var det också full rulle och en dag som gick väldigt bra. För de här tillställningarna har blivit annorlunda för oss. Man är lite ängslig innan, det ska förberedas så mycket det går och vara lyhörd mot henne i stort sett hela tiden. Men nu var det på trygg mark hos farmor och farfar och det gör det enklare. Vi åt gott, dansade runt midsommarstången och umgicks. Storasyster hade ett så fint hårband av blommor som hon knappt tagit av sig medans lillasyster vägrade blommor och valde sig en stråhatt istället som hon är väldigt stolt över. Vi hade två väldigt fina midsommarflickor som höll igång till efter kl 22.

Nu är vi tillbaka i stugan och det är märkliga känslor man har, för man längtar hit så mycket när man inte är här. Som ett dåligt samvete på något sätt. Och för ett par dagar sen var jag så less och kunde inte komma härifrån snabbt nog. Jag har känt mig rastlös ett tag nu och det ska bli kul att komma iväg på en liten tur på torsdag. Då är det dags för Kolmården och det ser jag verkligen fram emot. Vi ska även hinna med ett 4 årskalas denna vecka då det är en flicka från Sveas avdelning som fyller år. Så vi har köpt en present och jag har lovat att hon ska få ha klänning och sitt blomsterband i håret. Det var nämligen väldigt viktigt när man ska på kalas.

Kärlek till Sommaren!

Vi har haft en riktigt bra start på semestern på alla sätt. Värmen har hängt i och dukat upp för både båtturer och bad. Fortfarande väldigt kallt i vattnet men det har inte stoppat tjejerna, de har lekt, grejat och doppat sig för fullt. Vi har mumsat på jordgubbar och njutit av härlig sommar när den är som bäst. Och på lördagen lämnade vi lilla till mormor och morfar och stora till farmor och farfar och hade en mysig kväll på tu man hand. Henrik sprang först stadsloppet så möttes vi upp hemma i stan där vi drack bubbel och tittade på det fina prinsbröllopet. En perfekt start med all kärlek de utstrålade. Sen åkte vi in till stan där vi åt och drack gott och bara njöt helt enkelt. Det är så otroligt värdefullt att få de här kvällarna emellanåt. Jag kan känna att som småbarnsförälder och att ha ett barn med särskilda behov så behöver man verkligen rå om varandra och vårda förhållandet noga. Man är liksom alltid på väg och sätter ofta den andra åt sidan, det är alltid något barn som behöver ens uppmärksamhet mer. Helt naturligt såklart men man känner desto starkare de här fina kvällarna att det verkligen behövs.

Det kändes även bra att dela tjejerna åt ett dygn. De har varit tätt ihop hela veckan och knappt lämnat tomten. Det har gått bra men det är en del kiv emellanåt och de har börjat med att de alltid tävlar om vem som ska vara först, först att få mat, först att gå ut, först att få tänderna borstade, ja det mesta och det är rätt påfrestande och de retas gärna med den som blir arg.
Men den här veckan är det lite aktiviteter planerat och imorgon ska vi och hälsa på en fin kollega till mig. Hon har två katter som Svea är väldigt förtjust i så hon ser verkligen fram emot det. Sen är det en av de absolut finaste människor jag mött, hon är god rakt igenom och jag tycker mycket om henne.  Och vad som bekräftar detta tydligt är att Svea är lika glad i henne hon med. Jag minns första gången de möttes, när hon var och hälsade på oss i stugan och Svea ber henne sätta sig i soffan och läsa en bok för henne och hon kryper intill henne. Det är inte vanligt förekommande kan jag lova så det känns som ett slags kvitto att hon verkligen är en fin själ, så okomplicerad.

Och på onsdag kommer det lekkompis till lillasyster och det är ju också så efterlängtat. Hon är verkligen i lekens värld nu och hittar på det mesta. Det bästa är att hon drar med storasyster i det hela men hon kan ju tröttna så tvärt eller lätt komma in på ett annat spår. Så det ska bli kul med främmat, de har inte setts på ett tag nu. Jag känner att vara hemma i  8 veckor hemma så måste man aktivera dem emellanåt och styra upp träffar med kompisar, det blir så väldigt lång tid annars.
Och så är det midsommarafton, en afton som vi de senaste åren tillbringat hos Henriks föräldrar. En dag fylld med traditioner och det är så roligt för barnen. Jag tror de kommer minnas de här kalasen med glädje, det görs midsommarstång och vi plockar blommor, vi äter gott och fikar, går till sjön för midsommarbadet med farfar i spetsen oavsett väder. Och de busar tills de helt enkelt stupar i säng så det är verkligen en härlig midsommarafton vi har där varje år. Så mycket roligheter att se fram emot denna veckan. Hoppas vädret håller i sig också, det påverkar mig så otroligt och

jag känner verkligen vad bra jag mår nu.