Ur funktion!

Med tanke på mitt senaste inlägg måste jag ändå berätta om hur min  vecka varit. Kanske är det den värsta veckan i mitt liv och det var i några dagar så svart att jag knappt fungerade som människa. En händelse på jobbet som slog tillbaka med sådan kraft att jag blev sjukskriven och inte kunde sluta gråta emellanåt. Jag har känt på ångest, skuld och en obeskrivlig rädsla. Konsekvenser som gjort att jag blir synad under lupp och som i slutändan involverat väldigt många människor. Jag kan inte en enda gång känna att det är värt det och många gånger senaste dagarna har tanken funnits att aldrig någonsin återvända till jobbet. Kanske händer det här alla med mitt jobb för eller senare, kanske inte. Och kanske passar jag inte där längre om jag ska bli så känslomässigt berörd när något inte blir riktigt bra. Så många svåra val som ibland ska ske snabbt och så mycket ansvar. Så många år som jag jobbat och så mycket bra jag gjort, så många jag hjälpt, det försvinner långt bort och betyder ingenting när något händer som inte blir bra.
Jag har ältat något oerhört, alla om, alla kanske och alla varför. Riktigt plågat mig igenom händelsen om och om igen.

 Och idag, 8 dagar senare känns det ändå lite bättre. Att tillslut få lite perspektiv och kunna lyssna och ta in vad andra säger. Jag har sysselsatt mig ordentligt och gjort saker jag tycker om, sprungit långt i skogen, promenerat, lyssnat högt på favoritmusiken, plockat nästan 10 liter lingon och framför allt varit nära familjen. Utan dem hade jag nog inte orkat, de sysselsätter mig och med två busiga tjejer runt mig har de jobbiga tankarna stundtals tvingats bort ifrån mig. Och min trygga kloka man som kramar om mig när jag gråter så jag inte kan prata. När jag känner mig så liten att jag vill försvinna får jag göra det en stund i hans trygga famn.

Tiden läker väl alla sår och förvandlar händelser till minnen blott. Vi lär oss gå vidare trots allt. Vi hittar vägar och lösningar för att se frammåt och inte bakåt. Och vi lär oss hantera känslorna så att det tillslut inte gör så ont att tänka på det dåliga, den där knuten i magen som gör sig påmind så fort tankarna närmar sig det där vi inte ska tänka på, den löser så sakteliga upp sig. Man klarar mer än man tror, så är det! Men jag kommer aldrig glömma det och jag kommer nog aldrig förlika mig med hur det blev.