Att vara steget före, vara ute i god tid och planera. Boka upp möten, ringa och maila alla möjliga som är inblandade i nätet som omger henne. Och lägga upp planen för förberedelsen inför de förändringar som blir till hösten. En inskolning som ska börja redan till våren.
För vi ska vara förberedda så mycket vi kan. Jag gillar ju att planera, veta vad som ska göras och bocka av listan.
Men om ingen vet hur det ska göras då? VEM som ska göra det!?
Den här veckan pratade jag med BUP om utvecklingsbedömningen som ska göras. Men vem ska göra den? De hänvisar oss till att ta upp det med förskolan och förskolechefen. Sanningen är att de är ordentligt underbemannade och jag får höra hur dåligt de har med psykologer just nu.
Hon lovar att kolla upp hur de kan gå vidare med vårt ärende men råder oss att vända oss till förskolan för att få till på ett annat sätt.
Jag tänker att det här kan inte vara första gången i historien som ett barn ska göra en utvecklingsbedömning inför förskolestart. Men jag har aldrig gjort det tidigare, jag vet inte vem som kan, ska eller borde. Jag vet att det bara måste göras av någon. Jag avskyr att bli hänvisad runt runt och inte veta. Jag vet ju inte ens hur det går till. Jag vet däremot att våren kommer vara här väldigt snart.
Så dags att dra på sig manteln av hård hud, den till att börja med mjuka rösten men som ska kantas av en bestämdhet. Och det svåraste av allt, att inte brista och gå sönder.
Orons förbannade mara rider mig, ännu en gång och jag kan inte riktigt göra mig av med henne. Ibland undrar jag om jag hellre ska acceptera henne, kanske blir det enklare då.
Men känner jag mig rätt så kommer jag kämpa upp för hela backen, låta mjölksyran bränna som djävulen själv och tillslut nå toppen. Och på toppen lyser solen, strålar som värmer ända in till själen. Och där och då ger jag mig själv en klapp på axeln, super in goda känslor och börjar en behaglig lunk ner igen.
Och just den goda känslan som infinner sig efter allt det som gjort ont och skavt där inne,den är drivmedlet till att fortsätta armbåga sig fram då det behövs.
Så att acceptera den där ångeststinkande maran blir det inget av. Inte den här gången i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar