Det hände idag!
Utan att bli för gnällig och långrandig kan jag säga att jag under fredag förmiddag ringde runt, mailade, blev hänvisad och Gud vet allt för att komma tillrätta med vem som ska göra utvecklingsbedömningen. Jag vet att jag tjatar om det men det känns verkligen så viktigt. Inte bara inför skolstart, utan även för oss i familjen och alla runt omkring henne. För att veta vilken nivå hon ligger på och att efter det lägga ribban så det passar henne.
Jag tänker att det är väldigt viktigt att hon ska tycka skolan är rolig och genom det uppmuntras till att lära sig och inte stressa eller pressa henne. Det kommer bli en motsatt effekt och hon tappar fokus, blir orolig och vill inte vara där. Och hamnar vi där är jag rädd att det blir svårt att hitta tillbaka.
Så därför är jag så angelägen om det här.
Så efter förra samtalet med BUP där de rådde oss att vända oss till skolan (kommunen) hade jag under fredagen en diskussion med förskolechefen som menar att det är BUP:s ansvar det ligger på. Att det även bestämdes från mötet vi hade under våren där vi var alla samlade. Jag minns inte att det blev sagt ska jag ärligt säga. Vi hade en bra diskussion och hon förstod väl min frustration och sade att jag skulle "gå högre" med det om jag inte fick gehör.
Jaha, så där satt jag och kände mig bara mer förvirrad och väldigt less på alltihop.
Under helgen började jag fila på ett mail men ångrade mig flera ggr då jag tycker det är enklare att talas vid på riktigt. Jag har så mycket frågor hela tiden så det blir bara krångligt med mail. Och så idag ringer vår kontaktperson när jag är på jobbet. Jag går ut i omklädningsrummet för att prata ostört. Och så börjar hon berätta att hon haft en diskussion med resten av teamet som kommit fram till att det är skolans ansvar att få bedömningen gjord, att vi hör till dem gällande det här och att BUP inte kan hjälpa till med detta.
Och där och då fullkomligt exploderar jag! Tårarna bara sprutar och jag säger att skolan sagt precis detsamma om dem. Jag hulkar ur mig varför ingen vill hjälpa oss och hur maktlös jag känner mig. Att ingen verkar förstå att det måste göras. Att jag inte orkar mer!
Hon möter mig med förståelse och känner med mig, det hör jag och lugnar mig ganska snabbt. Det blir i slutändan ett ganska bra samtal och hon lovar gå vidare med det och ta ny kontakt med skolan där de dem emellan bestämmer vem som ska göra bedömningen. Jag behövde inte göra något mer just nu så skulle hon snart återkomma till oss.
Så skönt det kändes ska ni veta. Nu kan de tjafsa bäst de vill med varandra.
Under helgen har det varit riktigt skräpväder och under lördagen hade vi just inget planerat. Lillasyster var bjuden på kalas hos en kompis på förskolan under eftermiddagen men det var långt tills dess. Vi bestämde oss för att ta bussen till en affär lite längre bort för att köpa lördagsgodiset där. För att hitta på något och för att slå ihjäl lite tid och komma ut. Vi gick till busshållplatsen där vi vänta en stund. Bilarna susade förbi och det lät extra mycket av den blöta asfalten. Storasyster kastar sig av och an på bänken och håller för öronen. Jag och lillasyster upplever inte alls ljudet som så högt och störande medan storasyster tycker det är riktigt obehagligt. Jag sätter mig bredvid henne och hon tittar på mig med oroliga ögon.
- Mamma, mina öron blir så rädda!
Jag håller för hennes öron med mina händer och frågar om det känns bättre och hon nickar och ler. Så sitter vi tills bussen kommer.
Vi fick även till de fördömda julkorten. Vi har dragit oss för det länge men bestämde att ge det en chans. Förra året krånglade vi och fick tillslut göra ett kollage av olika bilder på flickorna då det var helt omöjligt att få till en bild på dem tillsammans. Lilla som aldrig är still och den stora som inte alls gillar kameror. Det blir så tillgjort för henne och man ser lång väg vad obekväm hon känner sig. Så vi bestämde oss att inte göra nån stor sak av det och ville hon inte skulle vi inte bry oss om det.
Men det gick över förväntan och jag tyckte de blev så fina. Vi skickar till ganska många som inte träffar dem så ofta så det är så roligt att få skicka en fin bild på dem.
Fortsatt mycket jobb och det är 6 dagar även denna vecka. Men jag har en ledig jul och nyår att se fram emot. Det känns bra och nu väntar jag på ett riktigt vinterland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar