Kanske kallas det livet!

Hjälp vad tiden springer fram. Senaste månaden har varit helt galen och jag har haft ovanligt många järn i elden. Väldigt många roliga aktiviteter men jag känner nu hur jag halkat efter på hemmaplan och med tid till familjen.
2 helger i rad besökte jag vår huvudstad för en salig blandning äventyr. Först en resa med nya jobbet som såklart gick i matens tecken, vi besökte flera av Stockholms fina saluhallar och fick i uppdrag att trendspana lite efter idéer att ta med hem till vår egna saluhall. En riktig smakresa och jag tycker verkligen det är så kul med bra mat och fina råvaror. Vi blir mer och mer medvetna om vikten av ekologiskt och närproducerat och jag är övertygad om att det bara är början på en hissnande resa för vårt varumärke. En resa jag hoppas få följa med på och få se det växa.

Sen var det den årliga tjejhelgen som blivit en väldigt trevlig tradition. För tredje året i rad sammanstrålade vi, 8 tjejer som följts åt sen många många år tillbaks. Några av dem har jag haft med mig sen förskolan. Vi besökte annorlunda restauranger, fotografiska och sist men inte minst en efterlängtad konsert med Madonna. Det var en magisk kväll och fantastisk show.
Helgen skuggades tyvärr av de fasansfulla terrordåden i Paris där många oskyldiga miste livet på ett så otroligt meningslöst sätt. Allt hat som flödar över världen kommer plötsligt närmare gång på gång och man vet knappt hur man ska hantera det.

Vi var och besökte en skola i närheten som kan bli ett möjligt val för storasyster nästa år. Förskoleklass. Det känns helt otroligt att nästa gång vi firar hennes födelsedag fyller hon 6 år!
Vi träffade rektorn och specialpedagog som jobbar på skolan. Hon antecknade en del när vi beskrev vart hennes största svårigheter är och lämnade hela tiden lite förklaringar hur de då skulle kunna jobba med henne. Rektorn var helt med på banan och jag vet inte hur många gånger han sade att de jobbar med varje barn efter deras egna förutsättningar. Vi lämnade en kopia på handlingsplanen och sade att de gärna fick kontakta hennes nuvarande pedagoger om det var något mer de ville veta om henne. Jag känner att de har ju en bättre insyn på hur hon fungerar i förskoleverksamheten och ser nästan varje dag det hon behöver stöd i och vilka områden hon utvecklas i.
När jag ringde rektorn för att boka in ett besök pratade vi länge och han avslutade med att det bara är bra att vi är ute i god tid så de vet att hon ska börja och kan efter det forma klasserna så det passar henne. Det lät nästan som änglamusik i mina öron ska ni veta.
Så kort och gott var det ett väldigt bra möte. Och den bästa känslan vi hade efteråt var att de verkligen ville ha oss till sin skola. Svårigheter eller inte så skulle de ge henne de resurser hon behöver för att klara av förskolan och tycka det är roligt.
Det fanns arbetsrum avsides om det skulle behövas och de gjorde små grupper där barnen var jämlika utvecklingsmässigt. Jag fascinerades av hur de flätat samman det roliga, leken tillsammans med lärande. Och som sagt, inte en enda gång kände vi att vi bar besvärliga eller gav svävande svar gällande extraresurs utan bara att vi var varmt välkomna till deras skola.

Jobbet då? Jag har fortsatt jobba ganska mycket, även några extrapass på gamla jobbet. Känslan av rutin och dagtid har inte infunnit sig än. Jag känner mest att jag inte hinner med något. Inte mig själv, inte hemmet och inte att göra grejer med familjen. Jag tänker erkänna att jag ångrat mig i bland och för ett par veckor sedan var jag gråtfärdig för jag tyckte det nya jobbet kändes pest och pina. Dock vände det som tur var och sista veckan har varit jätterolig. Jag lär mig mer och mer och har blivit en i gänget.
Jag hoppas att det var tillfälligt och att det lugnar sig lite med allt runt omkring och jag landar i det nya. Vi är mitt i Halv 8 igen, ska fira en kollega som fyllt 60 (från gamla jobbet, jag har som ni hör inte släppt dem på långa vägar), och julfesten som jag blivit medbjuden på. Så visst är det fortfarande mycket på schemat. Och man behöver inte vara med på allt men jag känner att jag inte velat prioriterat bort något av detta. Det behöver inte bli så sena kvällar och man får passa på lite nu när det är årets mörkaste årstid.
Att ständigt hitta en balans, göra val och prioriteringar. Att hinna med och räcka till för alla, jobba och underhålla alla kontakter man behöver runt sig. Kanske är det så det ska vara, det som kallas livet.