Rätt mamma till rätt barn!

Jag känner att jag vill berätta lite om hur jag tänker i lite olika situationer. Som jag berättade att vi lovar mutor och liknande om vi ska göra något utöver den vanliga vardagen. Då vi ska göra något jag vet kan ställa till det lite för storasyster, som kan vara jobbigt och stressande för henne.
Vi håller för det mesta på rutiner, för då vet vi att vi mår bäst. Våra barn får inte bestämma, äta godis när de vill eller köpa de leksaker de känner för just där och då. Vi försöker lära dem regler och lite det där "den som väntar på något gott". Att det inte är ok att skrika och gråta sig till saker i affären. Men! Det finns undantag!
I våras fick vi remiss till en ögonläkare för att det inte gick att genomföra den vanliga kontrollen på BVC. Hon klarade inte riktigt instruktionerna då och de ville försäkra sig om att hon inte hade något synfel så därför fick det bli så. Jag hörde mig noga för vad som skulle ske och började redan då känna obehag och ångest över den här undersökningen. Kort sagt var det fruktansvärt och jag fattar inte att jag utsatte henne för det. De skulle droppa i ögondroppar för att vidga pupillerna för att sen undersöka henne. Jag fick hålla i henne hårt och mitt hjärta värkte och tårarna samlades i mina ögon. Och som alltid, det här  med att förklara för henne, varför vi gör det här! Det är så svårt..
Det var inte nog med elände på det här besöket, det krävdes två droppar i varje öga för att hon har bruna ögon och sen skulle det alltså verka i nästan en halvtimma. Hon grät och bara pladdrade rakt ut oavbrutet och försökte gå ut. Vi bestämde ändå för att gå ut och till affären som låg bredvid. Väl där fick köpa sig sitt favoritgodis trots mitt i veckan. Klart du ska få godis när du är så duktig. Jag hade aldrig fått med henne tillbaka annars.

Jag ser andra mammor neka sina barn och ta striden och jag säger inget om det. Absolut inte. Men jag vill att andra ska förstå mig och mina val också. Att i sådana  här situationer blir det ingen kamp, för hon är redan stressad och uppskruvad och jag känner att sammanbrottet hänger i luften. Och det är aldrig någonsin värt att utsätta henne eller mig för det. Och inte när vi är ute bland folk. Hon följde väldigt motvilligt med tillbaka och när vi satt i väntrummet gnagde och sakta på sin lilla chokladpeng som hon kallar dem. En annan liten flickade tittade storögt på henne och då sträcker storasyster fram sin ask och frågar om hon vill smaka. Jag tittar på mamman och hon nickar och ler mot oss. Kanske är vi i samma sits, där det är okej att äta chokladgodisar en onsdag i ett väntrum.
Ju jobbigare situationer för henne, ju tröttare hon blir desto viktigare är det för mig att vara lugn och hålla henne på banan och vara neutral, hur trött jag än är. Vi gör det som fungerar för oss och jag försöker vara den bästa mamman för just mitt barn.