Vägskälet!

Jag har en tid stått vid ett av livets svåra vägskäl. Att väga alla för och nackdelar, rädslan för något nytt. Förändringar som man inte riktigt vet vad de erbjuder Jag vill tro att jag är en person som inte kastar mig hejdlöst in i saker men när jag tänker efter har det hänt flera ggr att jag gör det. Kanske inte så stora livsavgörande val men händelser då jag fått äta upp min iver då jag inte haft klart för mig att det kan bli olika konsekvenser av mitt handlande.


Nu har jag tänkt så hjärnan nästan fattat eld, funderat så länge att det nästan försvunnit bort igen. Startat nya kontakter och nytt jobb. Jag sökte tjänsteledigt men fick till mig att chansen var minimal att få det för att prova ett annat arbete. Jag sov knappt den natten och på morgonen hade jag ändå bestämt mig för att plan B fick bli uppsägning. Jag åkte dit med barnen i släptåg och lämnade in båda lapparna, en med tjänstledigt och en men egen uppsägning. Jag gav honom dem och sade att det var det enda alternativet. Blir det inte lapp 1 så får det bli lapp 2. Barnen lekte runt benen på oss och vi kunde bara prata väldigt kort. Han såg sorgsen ut och jag vet att om han fick bestämma så skulle det inte bli på det här sättet. Men det känns som jag målat in mig i ett hörn och det finns inte så många utvägar.
De nya tiderna som ska bli i höst, alla röda dagar och den förbannade helgtiden som jag är så innerligt trött på, det gjorde beslutet lite enklare. Och att få vara hemma på kvällar och helger med barnen, få vara med utvilad på jul och nyår och inte med sömnbrist efter jobbmaraton men nätter, kvällar och förmiddagar i en enda röra. Att jag kan hitta sinnesro och slippa stenen som ganska ofta nuförtiden tynger mitt bröst.
Oron är fortfarande jättestor. Det nya jobbet är väldigt osäkert och jag vet inte alls hur mycket jag kommer få jobba. Det är ganska uselt betalt och ekonomin kommer säkert att påverkas negativt. Men jag tänker anpassa mig efter den och hoppas att det ger sig i sinom tid.
Det allra viktigaste är att få vara med familjen och hålla ihop den. Jag känner så starkt att det sliter på mig att jag inte har något val. Att det sliter på oss båda två.
Alla ni  nära runtomkring som jag diskuterat och ältat med, ni har varit guld värda. Det har varit så skönt att höra er säga att jag gjort rätt, att allt löser sig. Och att man måste våga för att vinna.


Så att äntligen lämnat det vägskäl jag stått vid och börjat vandra på en ny väg känns bra. Och att ha gjort ett val.