Så tillslut sjunker allt in. Lägger sig lite tillrätta men smärtar och gör ont när man tänker på det som hänt. Man tänker på de närstående som ska hitta en vardag utan den viktiga pusselbiten, som ska vänja sig vid en tomhet de inte vill ha. Att förlika sig med att bara ha minnen och förnimmelser kvar. Och en enorm saknad som aldrig kommer försvinna, den kommer att mildras med tiden, men aldrig försvinna helt.
Idag var det minnestund på jobbet och många som samlades. Det kom att bli en speciell stund och inte riktigt som vi tänkt oss. Bara några sekunder in i den tysta minut som hölls gick larmet. Ett automatiskt brandlarm på sjukhuset och styrkan fick raskt ge sig av.
Det är väldigt sällan det är något skarpt på de automatiska larmen och så var det även nu. De hade inte haft ett enda larm på hela dagen och just precis nu kom det, mitt i den tysta minuten och just på sjukhuset där han faktiskt befann sig.
Säga och tro vad man vill. Jag tror han var där, för att få sista ordet och att med glimten i ögat säga farväl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar