Födelsedag och en ork som tog slut!

Nu har det gått en tid igen och det har varit toppar och dalar som fyllt min tid. 

Jag har hunnit bli ett år äldre och som sägs ibland även klokare. Det sista vet jag inte om jag hålla med om. 

Valborg firade jag och tjejerna hos mina föräldrar. Vi gjorde brasa vid sjön och grillade korv och marsmhallows, himlen sprack upp och förvandlade kvällen till vår och vi hade det mysigt. Jag avslutade kvällen med min svägerska och gott vin där vi diskuterade våra olika likheter om att kämpa för att våra barn ska må bra. Det är snart 2 år sedan de fick reda på att deras äldsta hade fått diabetes, då var hon 9 år. En otroligt jobbig sjukdom som kräver så mycket kontroll och tid. 

De sover fortfarande dåligt på nätterna när hennes blodsocker spökar och det är ständiga kontroller och mätningar. 

Vi pratade om hur de har det fysiskt jobbigt och vårt är mer psykiskt. Och hur vi som närmsta familj kan hjälpa varandra på bästa sätt. Ja det låter väl inte särskilt upplyftande men vi hade en trevlig kväll och pladdrade av oss om lite allt möjligt. 

Dagen efter blev jag firad med blåbärstårta som Svea valt, skönsång och lite paket. Och så hade man fyllt 37 år. Jag kan tycka det låter gammalt men jag känner mig inte gammal så det är ju bara en siffra. 

När vi kom hem möttes jag av de vackraste mörkröda rosor jag sett och ett kort med den finaste kärlek skriven i ord. Enkelt, ganska kort men så fint skrivet.

Och så hände det något under veckan som fick mig att stanna upp. Något som skrek inombords att nu var det nog. Jag var ensam hemma på förmiddagen och jag grejade väl med lite allt möjligt. Tankarna malde om hur vi skulle ta oss vidare med Svea, vad vi behöver förtydliga och utveckla här hemma. Bilder som skulle tas för att komma igång med bildalmanackan som gnagt länge inom mig. Plötsligt fick jag ett sånt obehag i kroppen och tyckte nästan jag fick svårt att andas, kroppen blev som förstenad och jag vet inte riktigt vad som hände eller hur länge det höll i sig. Sen grät jag hejdlöst och var på vippen att ringa och sjukanmäla mig.

Det var hemskt och jag har aldrig varit med om nåt liknande. Jag fick en blixtrande huvudvärk men pallrade mig till jobbet tung som bly. In till chefen och grinade ur mig vad som hänt. 

Så nu blir det till företagshälsan igen för att träffa Maria som är beteendevetare, jag har varit hos henne tidigare och det är en fantastisk klok människa. Precis vad jag behöver nu. Jag har kommit till ett skede där jag inte klarar eller orkar att trassla upp allt inombords. Och det känns väldigt skönt att man får hjälp, man ska inte vara rädd att be om det...