Varför är det så svårt att ta sig ur dåliga vanor och så lätt att komma ifrån de bra? Och framför allt hitta en balans i det hela. Jag pratar om mat, träning, sömn och hur man ser på sig själv. Kommer man någonsin vara nöjd med sig själv en längre tid. Jag har några dagar varit så nedstämd och kan inte riktigt sätta fingret på varför, jag känner mig olustigt rastlös inombords. Och det värsta sur, kort och besvärad av att ha familjen runt mig. Stackars dem och jag får så jäkla dåligt samvete i efterhand. Och jag vet att det i grund och botten är för att jag har något otalt med mig själv, det känns. Jag är trött och uttråkad på samma gång. Och kommer ingenstans. Vill man för mycket, kräver man för mycket av sig själv?
Det känns som att jag har så svårt för att bara vara och flyta med livet och det blir inget bra i själen. Man strävar frammåt för att det är det man förväntas göra och kunna. Men man vet inte riktigt varför och jag gillar inte känslan av att vara hästen som står mellan två höbalar och inte vet vem man ska välja.
Ett konkret exempel är hur vi ska börja använda bilder för att stödja Svea visuellt, vi började lite smått efter att vi gått en bildkurs på BUP några ggr, vi fick med ett veckoschema med alla dagar och en hel hoper tecknade bilder på allt från tandborstning, buss, lördagsgodis mm. Men vi fick aldrig till det riktigt och i samråd med förskolan fann vi det inte riktigt nödvändigt med detta just nu. I alla fall inte alla de dagliga små momenten som måltider, hygien TV. Kanske mer när vi gör något större utanför den vanliga vardagen som badhuset, leklandet eller kalas. Det rann ut lite i sanden med alla de där bilderna och hon visade ganska svalt intresse för de tecknade. En av pedagogerna nämnde detta att hon föredrar autentiska bilder för att de ska kunna hjälpa henne.
Nu är det ju som så att autistiska personer ofta har stor hjälp av bilder för att kunna förstå sammanhang och att överhuvudtaget kunna skapa sig en bild av vad som händer och sker. Och när jag för några veckor sedan var i kontakt med vår arbetsterapeut gällande att få hjälp med tidsperspektiv så tipsade hon om en app som är ganska ny men som verkade jättebra. Och det gjorde den verkligen så jag bestämde mig för att vi skulle introducera den för henne. Jag var jätteivrig att komma igång med detta. Men så händer något längs vägen och allt står halvklart, så vi har inte alls kommit igång med det. Och allt jag tänkte göra var att ta bilder på ex förskolan, Kicka, mormor och farmors hus och liknande och lägga in så vi kan göra en veckoplanering och hon kan se när vi ska hitta på något. Och jag tror verkligen att det kan hjälpa henne. Jag blir så besviken på mig själv och letar efter orken som borde finnas där.
Visst kommer man tillbaka med ny energi men det är så jobbigt när man har de här "dipparna". Och man vet att enda sättet att komma igen är att göra upp med sig själv.
Nu är det ju inte som så att allt är nattsvart. Vi har haft bra dagar också och roligheter att se fram emot!
- Jag och Henrik sprang milen tillsammans på ok tid, och jag har satt ett mål på att bättra tiden med 3 minuter. Återkommer och skryter när det är uppnått.
- Vi besökte tivolit som var i stan och åkte karuseller för första gången. Succé för storasyster, skräck för lillasyster som vi fick stanna karusellen åt för att plocka ur henne gallskrikandes.
-En ridhjälm som är beställd lagom till 5-års dagen
- Kalastider i antågande då vi är ett helt gäng som fyller år i maj
Det får bli allt för ikväll kära vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar