Kravlös Kärlek!

Så i onsdags var det äntligen dags för träff! Jag ska först ta historien från början hur Kicka och Jonna kom in i våra liv.

Under hösten som var så blev ju Sveas närmsta pedagog sjuk på ett sånt där hemskt sätt att vi visste hon skulle bli borta en längre tid. Sorgen och oron omfamnade mig totalt och det märktes på avdelningen att en viktig stöttepelare försvann. Vi kom ändå på banan och hittade andra vägar för kontakter, kommunikation och arbetssätt. Så kom en extra resurs till avdelningen, en ung tjej som hette Jonna, 19 år och nybliven student och barnskötare. Hon tog Svea under sina vingar på ett sätt som skulle komma att betyda så mycket. Så olika men ändå så lika då Jonna precis som Svea är speciell. Jonna fanns vid hennes sida de gånger det blev rörigt och mycket. Då tog de en timeout på tu man hand och hon visade Svea bilder på sin allra bästa vän. En vacker tjej med brun päls och mjuk mule. Kickaboo eller Kicka som hon kallas.
Vid jul fick Jonna nytt jobb och skulle inte stanna kvar hos oss. Ett för mig och även Jonna tror jag jobbigt avsked. Jag grät av och till i flera timmar efter att vi kramats adjö, jag kände att att alla viktiga personer i Sveas liv försvann. Jonna förstod Svea och kunde läsa av henne, ta hand om henne när det blev jobbigt. Vi skulle höras av, tiden gick men så i onsdags blev det äntligen av. Vi hämtade upp henne och åkte till stallet där Kicka står.
Kicka är en fantastisk häst som startade livet hårt med stryk och plågeri, som var i en vadderad box för att inte sparka sönder sig och människor som hon helt förlorat tilliten till. Så kom hon till en gård och blev terapihäst, blev stabil och lugnet själv. Hjälpte människor med missbruk och hårda liv att hitta tillbaka till världen. Och för att till sist hamna hos Jonna som ger henne sin själ, och som hon själv säger: Själsfränder. Och jag kan se och känna det, de kommunicerar osynligt och har det finaste av samspel. Och utan att överdriva får jag vara med om ett näst intill magiskt möte denna dag. När hästen står på stallgången går Svea fram och ställer sig tätt intill henne, känner och tittar. De små händerna känner på varje del av Kickas framdel, fingrarna stryker länge genom pälsen och jag ser hur hon studerar henne utan och innantill, de hälsar och bekantar sig och inte en endaste gång finns oro eller rädsla hos någon av dem. Ett så vackert möte jag aldrig ska glömma. Jag ser kravlös kärlek. Svea är trygg där och jag tänker att hon har lättare att knyta an till djur än till människor, det är inte ovanligt bland personer med autism eller liknande svårigheter. Djur är lätta att umgås med för de här människorna då de inte har sociala koder som ska läsas av eller att djur kräver något tillbaka som de inte riktigt förstår. Och det är fascinerande att få se det så tydligt. Vi hade en härlig eftermiddag och det borstades, mockades och så blev det en ridtur såklart. Hon njöt och även Kicka tror jag över att ha Svea på ryggen. Vi travade lite och Svea skumpade upp och ner och bubblade av skratt. Ren glädje helt enkelt. Vi ska åka dit igen. Många fler gånger hoppas jag. Vi pratade om att efter ett tag kanske Svea kan åka med Jonna utan mig. Den här vänskapen ska jag vårda ömt. Jag tror den kan bli jätteviktig för min lilla Svea.

Kärlek❤️