En mammas oro och funderingar!

Så har ännu en helg passerat. Jag jobbade men vi hann ändå med att laga god mat, få upp den efterlängtade studsmattan, plantera blommor och se på film. Lite som en vanlig familj helt enkelt . Jag och Svea har hunnit med ett till besök hos Kicka och Jonna som hade med ett paket till Svea med hästborstar i. Och så glad hon blev och vi provade dem med en gång. Vi hade solen i ansiktet och ännu en härlig och fin dag i stallet. Det är så fint där.
Jag började läsa en bok förra veckan. Jag gillar verkligen att läsa men efter att barnen kom har jag inte riktigt fått till det på samma sätt, blivit kvällstrött och gett tiden till annat. Men jag kan verkligen sakna att bli riktigt uppslukad av en bok. Och nu började jag läsa Jenny Lexhed  "Det räcker inte med kärlek", en mammas kamp för sin son. En berättelse om hur hennes första barn får diagnosen autism och hur livet ändras för familjen. Så stark och fängslande att jag får slita mig ifrån den. Och jag har aldrig varit med om att känna igen mig så, det är som att det är jag själv som skrivit en del av den. Otroligt igenkännande och det känns skönt. Även om man vet att det finns många många mer familjer precis som oss så är det en slags tröst att få läsa och höra om andras liv och hur de har det.

Vi har pratat mycket senaste tiden här hemma. Analyserat, diskuterat och trots att vi har haft bra flyt en tid och slappnat av lite kryper oron och vad som känns som okunskap över oss.  Det funkar fortfarande bra på förskolan, hon deltar, leker med flera olika och som de säger så upplevs hon inte "fladdrig" utan utvecklas och går frammåt. Känns ju bra såklart men vi upplever henne inte alls så hemma just nu. Hon är sluten, svår att prata med och hon säger ofta att hon är trött eller att hon har ont i magen. Och det är så svårtolkat. Vi kan se ett mönster ibland då vi vill henne något eller vill ha henne delaktig i något. Och jag som avskyr mer än något när TV:n åker på så fort vi kommer hem och hon blir sittandes där hela eftermiddagen bortsett från när det är mat och kvällsrutiner. Senaste tiden har det näst intill varit omöjligt att styra henne till att göra något annat och hon blir så förtvivlad när jag inte vill ge med mig. Jag vet också väl att hon behöver "pausa" och att förskolemiljön kräver mycket av henne så visst ska hon få se på sina favoritprogram men inte timme efter timme. Hon känns väldigt i sin egen värld just nu, mumlande och pratar om saker ingen förstår.
På påsk träffade vi min familj och hade en härlig dag i min brors sommarstuga, god mat och barnen lekte och busade. Fast inte Svea. Hon var delaktig korta stunder men drog sig undan största delen. De andra spelade boll och hon var att med emellanåt men sen gick hon och plockade pinnar som hon sen sorterade. Hon kikade på de andra och då gjorde det ont i mig. Vad tänker och känner hon då? Förstår hon att hon inte är som de andra eller bryr hon sig inte? Och hur ska vi föräldrar agera här? Hon kom fram till oss några ggr och sa att hon var trött. Och jag vet att sådana här sammankomster kan vara jobbiga men jag känner även att hon måste träna på att klara av dem också. Vi gör henne inte en tjänst  om vi stannar hemma. Men vi vill ju såklart kunna stötta henne. Hon gör så här även om vi inte är så många som ses och tydligast ser vi det när vi är borta hos andra. Ibland märks hon knappt!
De pedagogerna som hon har närmast sig på förskolan sade att det är bra att hon tar sina "timeout", hon sorterar då intrycken som varit många och laddar batterierna för att kunna fortsätta. Vi skulle inte oroa oss eller försöka tränga oss på henne då utan låta henne vara en stund. Men det värker i mitt mammahjärta då och jag vill inte låta henne vara. Jag är rädd att hon känner sig ensam. Det är så svårt ibland!