Den förlängda armen, för alltid!?

Så mycket funderingar igen . Och jag hittar inte stoppknappen tyvärr. Det vore nog bra ibland för mitt eget bästa. Jag har sörjt igen, för den förbannade oron och känslan av att inte räcka till.
Vi hade främmat av Lovisa och tjejerna för ett par dagar sen. De små lekte och busade och vände upp och ned på huset innan vi hann blinka. Men så roligt att se och höra på dem.
De stora grejade också en del men inte fullt ut. Jag ser att hon har svårt att hänga med i samspelet, den andra ger och ger men hon förstår inte det där med att ge tillbaka. Och det som fastnade hos mig den här gången är att hon inte kan förmedla vad hon tycker och känner. Det går via mig.
Vi var i lekparken och Hilma ville gå tillbaka till huset för att hämta vattenflaskan som glömdes.
-Spring hem och hämta den ni, och det ville hon ju och började lirka med Svea som var i full färd med att plocka blommor. Hilma gav sig inte och Svea kommer till mig och säger: jag tror jag vill plocka blommor mamma.
Hilma fortsätter och försöker med att de ska ta med blommorna hem och sätta i vatten och ta med flaskan tillbaka. Svea kommer tillbaka till mig och upprepar sig. Jag säger till henne att hon får säga till Hilma att hon inte vill gå tillbaka. Men det är som att hon inte kan det, hon måste gå igenom mig. Hon klarar liksom inte av att hantera känslorna som blir när hon utsätts för något som kräver något av henne, när hon förväntas göra något, att ta ställning. Hon flyter i sin egen värld, där man får hoppa på och av men där hon fortsätter oavsett. Det känns ännu mer vad hon är beroende av oss, för att kunna fortsätta framåt. Vi är hennes trygghet alldeles bakom henne för att visa och förklara vägen hon inte alltid förstår. Vi blir hennes förlängda arm för att hänga ihop med den typiska världen som är full av sociala koder, samspel och kommunikation där hon också har sina brister.
Och nu grubblar jag mig galen på detta såklart. Kommer hon bli självgående och kommer jag någonsin klara av att släppa henne? Att hjälpa och stärka henne, hon är så otroligt konflikträdd just nu. Jag ser direkt på hennes kropp när något inte är bra, hon sjunker ihop och lägger huvudet på sned och kommer lommande till mig. Det är bra, hon kommer alltid och berättar när det är något som inte är som det ska.
Vi hälsade på vänner under veckan och hon har en jämnårig pojke med Svea. Han fick för sig att göra sig till inför tjejerna och valde då att kissa på mattan!? Svea kom ju direkt till mig och berättade vilket resulterade i att mamman med all rätt blev jättearg. Han i sin tur blev arg på Svea som berättade för mamma. Men man får ju inte kissa på mattan hör jag henne säga och hur han då säger tillbaka att han blir arg på henne. - Det tycker jag är orättvist säger Svea och går därifrån. Lilla skorpan min, hon kan ju inte ljuga heller. Hon berättar ju när det är hon själv som gjort något dumt också.
Hur mycket kan man skydda sitt barn egentligen och hur mycket SKA man göra det?! Att leva som man lär eller lära som man lever...