Lika fast lite annorlunda.

För ca 1 1/2 år sedan var jag på en föreställning av Måns Möller som hette Jävla pajas-  det här skojar du inte bort. Den handlade om hur hans liv förändrades när hans son fick diagnosen Autism med utvecklingsstörning. Han vävde ihop komik och sorg i att gå igenom detta som familj. Hur man på ett lite annorlunda sätt hoppas och gläds för sitt barns framsteg och utveckling. Det gör väl alla föräldrar såklart men jag måste ändå säga att det blir annorlunda för oss.
Vi hade precis startat utredningen och man visste egentligen ingenting eller vad vi hade framför oss. Vi hade oron för vad vi skulle få för svar och hur livet skulle se ut för henne. Och så pratar han om flera saker man så väl kunde känna igen sig i och det kändes skönt på ett vis, att man inte är ensam, att någon mer kämpar mellan hopp och förtvivlan. För visst är det ju som så att man från början inte ville det här. Något man inte visste något om, något man inte var beredd på.
Han berättar för första gången hans son ställer en fråga som innehåller flera ord.
-Pappa, när är lasagnen klar?
Hur han tappar hakan, blir så galet lycklig att han börjar ringa runt till sina vänner för att berätta att hans son sagt en hel mening!
Okey säger de, som med all rätt inte fattar storheten i detta.
Jag minns väl första gången detta hände mig. Svea var drygt 2 1/2 år och kom fram till mig med sin sked i handen. På handtaget var ett motiv med Bamse och hans vänner. Hon pekade med sitt lilla finger på Skalmans rygg där han hade en propeller.
-Mamma, vad är det där?
Glädjen över att hon pekat, frågat och visat intresse för att hon sett något hon ville veta mer om gjorde mig tårögd och jag kommer aldrig någonsin glömma den dagen. Det var en milstolpe då hon tidigare gått tillbaka i språket och bara sade enstaka ord när man bad henne.
Måns berättade även om att inte få eller få kalasinbjudningar, att hans son inte skulle ha vänner och att bli utstött för att man inte är riktigt som andra. Hur han i början blev medbjuden men som upphörde efter ett tag, och hur han sen fick börja i en särskola och inbjudningar som kom igen. Lyckan han kände när sonen fick komma på kalas igen. Och det där kan jag också relatera till, man är orolig att hon ska bli utstött, inte ha vänner och vara ensam  och missförstådd. När hennes sociala handikapp märks tydligare i vissa sammanhang.
Ja visst är det min oro, inte Sveas. Hon kanske inte vill gå på kalas eller leka. Hon har ju faktiskt inte samma intresse som andra av det.
Eller? Leka är ju bra, det läser jag överallt! Och hon har ju faktiskt börjat leka en hel del på sista tiden, och hon har ju gjort stora  framsteg i språket.
Så idag låg det ett brev i hennes korg när vi kom till förskolan. En kalasinbjudan, den andra på kort tid. Jag blev glad och vi ska gå dit. Jag frågade henne och hon log och sade ja.
Jag ska vara med henne hela tiden, det förra kalaset drog hon sig undan flera gånger så då får man vara med och puffa på henne, men ändå se så hon orkar och när det är nog.
Att inte glömma att det kräver stora utmaningar för henne men  att hon också får en riktigt rolig kalasdag.