1 År

För exakt ett år sedan, fredagen den 14 februari kl 13 satt vi på Neoropsykriatiska Enheten för en s.k återgivning. Alltså få slutsatsen på utredningen som gjorts sen några månader tillbaka, en överläkare och en psykolog som gjort utredningen skrev upp olika saker de kommit fram till genom tester, undersökningar mm på en stor tavla. Allt radades upp och jag vet att jag satt och tänkte: säg bara att hon har autism, för vi visste det. Slutligen skrev han det med större text allra längst ner. Vi diskuterade en stund efter om lite praktiska saker, stöd och fortsatt habilitering. När vi åkte hem kände vi oss så lättade, nu visste vi och hade något att utgå ifrån, lära oss om och lättare kunna förså och hjälpa henne med hennes svårigheter.
Så nu har ett helt år gått.Vi har verkligen haft det slitigt mellan oss många ggr, ni ska inte tro något annat, vi har många gånger varit på helt olika plan gällande Svea, men vi har kämpat oss förbi det och det har fört oss närmare varandra, som tur är. Jag kan verkligen känna med de som inte orkar kämpa tillsammans längre, de som glider isär istället för ihop.
Man pratar, ältar, gråter, hoppas, ja alla känslor som finns kan passera min kropp under endast en dag ibland. Men vi har tur, för det går frammåt, i allafall just nu. Och på många plan har jag blivit en lugnare och tryggare person, bara att sluta känna så mycket krav, ta dagen som den kommer och att inte ta saker för givet så mår jag så mycket bättre.
För ett år sedan förändrades allt för vår lilla familj men den oro, ängslan och ovisshet har bytts ut mot något bra och positivt. Jag och familjen känns starkare än någonsin...