Mysmorgon med rivstart!

Den här veckan har det varit lite extra spännande hemma hos oss. Vi passar nämligen kusin Lisas guldhamster Bacon. Ja jag vet, knasigt namn. Och eftersom jag själv haft ett antal guldhamstrar i mitt liv så tyckte ju även jag att detta skulle bli roligt. Alla utom en i familjen var förväntansfulla över detta uppdrag. Kan ni gissa? Ungarna tycker ju att detta är jätteskoj men det märks väl att de är alldeles för små att ha hand om ett djur. Agnes får jag passa hela tiden så hon inte ska sätta sig på eller klämma ihop den lilla varelsen. Svea har en bättre hand med djur men de är ändå för små kan jag tycka. Vi pysslar om den och ger den nytt vatten, äpple och sallad varje dag. Och så släpper vi ut honom ibland så han ska få springa av sig lite. Den lilla buren måste bli väldigt tråkig emellanåt.
Så imorse skulle han få lite motion tänkte jag. Den enda som fick motion var nog jag för han kröp in bakom diskmaskinen och kröp vidare in i ett hål i väggen. För er som inte vet så kan alltså en guldhamster bli platt som en pannkaka och smal som ett sugrör. Jag fick panik och bara hörde hur han krafsade runt i väggen och såg framför mig hur han skulle gnaga på nån sladd och bli en kolbit. Hur skulle jag kunna berätta det för Lisa!
Så ut i garaget och in igen och började skruva och bryta upp listen och flytta på diskmaskinen. Såg ingen hamster men hörde honom, lade sen äpple och kexbitar vid hålet för att locka. Så stack det fram små morrhår efter en stund och den lilla nyfikna nosen.
Så kikade han fram och jag fick tag i den stackars hamsterns nackskinn och kunde plocka ut honom. Vilken pärs ska jag säga, han fick gå in i buren bums.
Rivstart på min morgon var det  alla fall.


Vi sov ganska dåligt i natt, tjejerna kom till oss ganska tidigt och de hostar en del båda två. Så vi har hämtat vatten, vänt på kuddar och grejat. Och inte nog med det så vaknade de till liv redan strax efter kl 6 så jag var mer död än levande. Det som är väldigt bra nu för tiden är att man kan gå och sätta på barnkanalen, hämta täcket och gosa ner dem i soffan och säga att mamma ligger i sängen en stund till och att det är helt okej. Bra va?
Så jag slumrade till nästan en timme till och vaknade av att de var på nedervåningen. När jag kom ut var bordet uppdukat med fika och mat åt nallarna och dockorna och flickorna satt vid bordet och pusslade.
Rätt eller fel men skönt var det för mig och de verkade ha en riktig mysmorgon för sig själva.

Söt men busig!

Fika någon?

Lika fast lite annorlunda.

För ca 1 1/2 år sedan var jag på en föreställning av Måns Möller som hette Jävla pajas-  det här skojar du inte bort. Den handlade om hur hans liv förändrades när hans son fick diagnosen Autism med utvecklingsstörning. Han vävde ihop komik och sorg i att gå igenom detta som familj. Hur man på ett lite annorlunda sätt hoppas och gläds för sitt barns framsteg och utveckling. Det gör väl alla föräldrar såklart men jag måste ändå säga att det blir annorlunda för oss.
Vi hade precis startat utredningen och man visste egentligen ingenting eller vad vi hade framför oss. Vi hade oron för vad vi skulle få för svar och hur livet skulle se ut för henne. Och så pratar han om flera saker man så väl kunde känna igen sig i och det kändes skönt på ett vis, att man inte är ensam, att någon mer kämpar mellan hopp och förtvivlan. För visst är det ju som så att man från början inte ville det här. Något man inte visste något om, något man inte var beredd på.
Han berättar för första gången hans son ställer en fråga som innehåller flera ord.
-Pappa, när är lasagnen klar?
Hur han tappar hakan, blir så galet lycklig att han börjar ringa runt till sina vänner för att berätta att hans son sagt en hel mening!
Okey säger de, som med all rätt inte fattar storheten i detta.
Jag minns väl första gången detta hände mig. Svea var drygt 2 1/2 år och kom fram till mig med sin sked i handen. På handtaget var ett motiv med Bamse och hans vänner. Hon pekade med sitt lilla finger på Skalmans rygg där han hade en propeller.
-Mamma, vad är det där?
Glädjen över att hon pekat, frågat och visat intresse för att hon sett något hon ville veta mer om gjorde mig tårögd och jag kommer aldrig någonsin glömma den dagen. Det var en milstolpe då hon tidigare gått tillbaka i språket och bara sade enstaka ord när man bad henne.
Måns berättade även om att inte få eller få kalasinbjudningar, att hans son inte skulle ha vänner och att bli utstött för att man inte är riktigt som andra. Hur han i början blev medbjuden men som upphörde efter ett tag, och hur han sen fick börja i en särskola och inbjudningar som kom igen. Lyckan han kände när sonen fick komma på kalas igen. Och det där kan jag också relatera till, man är orolig att hon ska bli utstött, inte ha vänner och vara ensam  och missförstådd. När hennes sociala handikapp märks tydligare i vissa sammanhang.
Ja visst är det min oro, inte Sveas. Hon kanske inte vill gå på kalas eller leka. Hon har ju faktiskt inte samma intresse som andra av det.
Eller? Leka är ju bra, det läser jag överallt! Och hon har ju faktiskt börjat leka en hel del på sista tiden, och hon har ju gjort stora  framsteg i språket.
Så idag låg det ett brev i hennes korg när vi kom till förskolan. En kalasinbjudan, den andra på kort tid. Jag blev glad och vi ska gå dit. Jag frågade henne och hon log och sade ja.
Jag ska vara med henne hela tiden, det förra kalaset drog hon sig undan flera gånger så då får man vara med och puffa på henne, men ändå se så hon orkar och när det är nog.
Att inte glömma att det kräver stora utmaningar för henne men  att hon också får en riktigt rolig kalasdag.

Kontrollerat bullbak!

Idag blev en sån där dag när man inte gör något men samtidigt massor. Tvättmaskinen har gått på högvarv, rent i allas sängar, betalat räkningar och lagt in dagisschemat för 10 nya veckor. Vi åkte och handlade lite för ett bullbak och lite nya pussel slank med. Det pusslas en hel del nu och det är roligt. Och bra. Det tränar koncentrationen och att lära sig att slutföra det man påbörjat. De sitter och vrider och vänder och provar, det nästan känns i luften hur mycket de tänker.
Och idag fick jag också träna på tålamod, att bita ihop och se åt ett annat håll. Nu ska det handla om vad jag egentligen tycker om att ha med barnen i köket. Man läser och hör överallt vad roligt och mysigt det är att hjälpas åt i köket. ALLA ska vara med, hela familjen helst!
Så idag skulle vi baka bullar. Såklart ska de få vara med och jag försöker rättvist låta båda hjälpa till med att smula jäst, hälla över mjölk och sen i med mjöl. Det spills, smakas, petas och ska kännas. 1 dl mjöl blir en halv, nästa ännu mindre. Det kliar i hela kroppen på mig när jag tappar räkningen på de helt felaktiga dl, näst intill panik! Men så blir det en deg som ska få jäsa.
Här har ni mina svårigheter, att ha hjälp i köket och kunna släppa på mitt maniska kontrollbehov. Nu vill jag även poängtera att detta kontrollbehov är värst inom kökets ramar, mest i samband med bakning. Jag har dock skärpt mig avsevärt när mannen är i köket, han får göra köttfärssåsen på sitt sätt för det duger lika bra. Men åh vad jag har lagt mig i, påpekat och hängt över axeln på honom genom åren. Så jag har kämpat hårt idag mina vänner:). Men goda bullar blev det, några med lite pärlsocker och några helt täckta.
Det är väl på sin plats att erkänna att under själva kavlandet och delandet hade de tröttnat och lät mig få pyssla om min deg ifred. Så nu är frysen fylld!

Vill tipsa om en grym dokumentär vi såg för ett tag sen. "Laleh- Jag är inte beredd att dö än" och finns på SVT play. Se den om ni inte gjort det! Vilken människa, så liten men ändå med så otroligt stark. Hon känns väldigt speciell och jag tänker att hon måste vara ett musikaliskt geni. Mycket sevärd i alla fall.

Imorgon har jag bestämt träff med en kär kollega för morgonsim och frukost på stan, det kan man väl kalla för vardagslyx..

Kanske gjorde vi även årets sista och möjligen fulaste snögubbe idag!

Helg

Ja nu tar den här familjen helg. Alla samlade och lediga några dagar tillsammans. Jag och tjejerna har haft en bra helg som bjudit på framför allt lek och frisk luft. På lördagen gjorde vi iordning en fikakorg och gick till parken där vi stämt träff med vänner. Våren låg i luften och vi tillbringade inte mindre än tre timmar i skogen och lekparken. Det grejades och upptäcktes och vi hade en mysig eftermiddag. Då kan man med gott samvete gå hem  och landa i soffan. Henrik kom hem vid  19 tiden och vi gjorde lammburgare med fetaostcreme som blev riktigt goda. Vi hann se en stund på melodifestivalen och varför jag prompt ska se det spektaklet vet jag inte. Det hör liksom till när hela den här cirkusen drar igång att man ska titta på det. Men det är ju så uselt, i alla fall var det så den här gången tyckte jag.
Söndagen tillbringade vi i mariebergsskogen med en som även hon har en skiftarbetare till man så vad passar bättre än att ses när båda är ensamma  med barnen. De har en jämnårig flicka med Agnes och tillökning på gång under sommaren. Vi hade solen i ögonen och en skön förmiddag med djuren i lillskogen, bus i lekparken och pannkakslunch på Naturum. Marieberggskogen är verkligen en pärla som erbjuder det mesta året om. Jag vet inte hur många timmar jag tillbringat där och många fler kommer det bli.
Idag var det förmiddagsjobb för min del och utvecklingssamtal på förskolan för lillasyster. Och det gick ju galant. Det var fina ord vi fick om vår minsting och det värmer ju såklart. Ofta känner man ju att hon kommer lite i skuggan av storasyster där vi hela tiden är väldigt vaksamma och analyserande, lillasyster har bara hängt med på resan känns det som. Men det vi fick till oss idag, att hon är en trygg, framåt och nyfiken liten människa som leker och som leker lika bra med alla barnen så gläds vi ju enormt och kan känna att det gått bra för henne även om hon ofta fått komma i andra hand många gånger. Kanske har det bidragit till den härliga lilla person hon är idag.

Och mötet i fredags gick väldigt bra. Mycket avstämning och hur vi fortsätter jobba med henne. Men här har förskolan stenkoll och vi föräldrar tänker tillåta oss att luta oss tillbaka för en stund. De är otroligt duktiga och det jag skrev om tidigare om dragarbarn, har de redan anammat och jobbar på det sättet. Så nu när allt rullar på passar vi på att slappna av och må gott av att ha två fina men väldigt olika små människor i våra liv.
De sussar nu gott i sina sängar och vi ska passa på att se den senaste Beckfilmen.
Idag kan man ju inte låta bli att gilla måndagar!
                                                                                Kram

Familjeband och Dragarbarn!

Idag har det varit en riktig tjejdag. Jag och flickorna packade oss iväg till Grums efter frukost för lite släkthäng. Jag blev ju alltså moster när jag var 7 år gammal. Min storasyster fick då en liten flicka. Jag har passat henne när hon varit liten, lånat ut min lägenhet när jag rest utomlands och vi har alltid haft bra kontakt. Men för ca 6 år sedan fördjupades den då hon blev mamma. En Hilma kom då till världen och dryga året efter kom Svea. 2 år gick och vi välkomnade Agnes som några månader senare fick bebissällskap av ytterligare en liten flicka som fick heta Alma. Så där har vi nu vår lilla tjejliga. Det är full rulle när vi ses, minst sagt, men väldigt roligt. 4 olika men härliga personligheter som kompletterar varandra. Hilma är kavat och självständig och full av fantasi. Hon är faktiskt det perfekta dragarbarnet för Svea. Då man ofta säger att barn lär bäst av andra barn så har man gjort s.k integrerade barngrupper där man sammansätter barn utan svårigheter , alltså dragarbarn, med barn som har någon form av svårighet. Detta sker oftast på förskolan och med pedagoger som också har en ledande plats i lekgruppen. Men i alla fall ser jag tydligt hur Svea låter Hilma styra henne, och det är bra, väldigt bra.
Sen är det två små trollungar som kivas och kramas om vartannat. Så vi har väldigt roligt när vi ses och ibland när vi umgåtts en hel dag och säger hejdå brukar vi mammor konstatera att vi inte sagt klart en hel mening till varandra på hela dagen. Men vår tid kommer då tjejerna inte vill springa runt benen på oss längre. Vi får ta vara på tiden som är nu.
Så en mysig dag idag trots nästan 2 timmar i lekparken i isande blåst som gick ända in i märgen. Och till följd av det två grinande småttingar hela vägen hem.

Imorgon blir det till att kamma till sig då det är stormöte på schemat. Sista mötet för en tid frammåt och det känns ganska skönt. Har varit ganska mycket senaste tiden. Vi är i fas med alla inblandade och känner att vi just nu står på fast mark. Så nu glider vi bara med för en stund.
Vi blir nio personer totalt. Personal från förskolan+ förskolechefen, logoped från NP-enheten, språkpedagog från Klaraborgs Spo, arbetsterapeut från bup samt vår kontaktperson Yvonne och vi föräldrar. Ingen dålig uppslutning om ni frågar mig och i mitten en liten flicka som allt handlar om som inte har en blekaste aning om allt ståhej runt omkring henne. Som tur är!

Morgonstund har guld i mun!

Ja idag har den det. Eftermiddagsjobb och även om jag tycker om att vara hemma på kvällen så har det många fördelar också. Och att ha fasta tider på förskolan är också väldigt bra. Vi har provat lite olika som inte fungerat så nu lämnar vi alltid innan frukost och hämtar efter mellanmål kl 15. En bra lösning för alla inblandade. Svea behöver vara med från morgonen då verksamheten startar för att kunna hänga med på samling och den pedagogiska delen som är på förmiddagen för det mesta.
Så det blev promenad till förskolan idag och sen hem för att äta en rejäl frukost framför nyhetsmorgon. Det är lyx ska ni veta. Middagen är redan klar och med risk för att låta präktig bara älskar jag när man är med i planeringen. Det är lite mitt signum nu för tiden att ligga steget före och att jag har förmånen att kunna göra det. Att jobba deltid underlättar för oss på många plan och jag tycker jag förvaltar den tiden väl. Jag mår väldigt bra av att kunna göra det.
Och dagens feelgood för mammahjärtat var när vi kom fram till förskolan och Svea ser att Klara är där inne, hon kommer fram till fönstret och vinkar till Svea som lyser upp i hela ansiktet och får så bråttom in till henne att hon nästan glömmer att klä av sig ytterkläderna. Sen är hon borta på ett ögonblick och har inte ens tid att säga hejdå till mig. Och det gör ingenting, för att se glädjen sprida sig i hela hennes kropp när hon får syn på Klara gjorde min dag. Tyvärr var inte lillasyster lika nöjd idag och min sista bild av henne var med stora krokodiltårar rinnande nedför kinderna, så synd. Hon brukar aldrig vara ledsen. Nu vet jag att det också brukar gå över ganska fort bara jag försvinner, så det får vi tro på.
Nu ska jag packa träningsväskan, årskortet är påfyllt och jag ska ta ett lunchpass i form av kettlebells innan jobbet. Jag gillar att träna på förmiddagen, kroppen känns pigg och stark då.
Och med ett väldigt stillasittande jobb är det skönt att göra av med lite energi innan. Så idag är det en riktig guldmorgon!

Bra start och fin morgon!

Börjar veckan med en fin och något ovanlig morgon. Bortsett från en rejäl dispyt med min förstfödda gällande påklädning så flöt det på. Vet ju att jag i tidigare inlägg berättat om vikten av lugn och ro och att inte stressa. Idag var det förnuftet borta och hon fick ett uttag av mig som såklart var onödigt, men jag tappade helt humöret. Jodå, jag är bara människa jag också! Det tog en evighet och slutade med att jag klädde av OCH på henne. Nåväl, vi kramades och jag bad om förlåtelse att jag blev så arg, och vad dumt det kan bli ibland. Barn är ju så förlåtande och det gör att man skäms ännu mer.
Sen åkte jag hem och tog en långpromenad, så skönt. Jag har rört på mig alldeles för lite och det gör mig trött och slö på alla plan. Man mår bäst av motion så är det bara. Igår blev även löpturen av som legat på hyllan alldeles för länge, så jag hoppas jag orkar hålla kvar i det nu. Några ggr i veckan finns  det alltid tid till, jag vet att jag mår så mycket bättre av det.
Och så kom min storasyster på frukost, hon hade ett tidigt möte och mellanlandade här innan hon skulle vidare till jobbet. Och att få sitta och prata med henne alldeles ensam utan barn eller andra "störmoment" det är helt klart ovanligt. Hon är 17 år äldre än mig och har följt mig hela mitt liv. Från att jag föddes, började träffa killar och mer än en gång har hon hämtat mig överförfriskad på någon fest. Hon har vuxna barn och är tom redan mormor åt två fina små flickor. Hon är en person som betyder så otroligt mycket för mig och som jag träffar alldeles för sällan nu för tiden och jag kan verkligen sakna henne så det värker emellanåt. Hon känner mig utan och innan och läser mig som en öppen bok.Så vi hade en mysig morgon och pratade om allt mellan himmel och jord, tider som varit och vad framtiden kan bära med sig. För henne har förändringens vind tagit fart men vi tror på positiva och nya möjligheter. Men vad saker och ting snabbt kan förändras.
Måndag igen och jag har en kort jobbvecka framför mig, skönt!
Ha det gott vänner.

P.s vet att det är problem med att kommentera för er som vill det. Det går tydligen inte från Google ihop med IPhone o IPad så då måste man gå från en annan sökmotor ex chrome. Knasigt men sant. d.s

1 År

För exakt ett år sedan, fredagen den 14 februari kl 13 satt vi på Neoropsykriatiska Enheten för en s.k återgivning. Alltså få slutsatsen på utredningen som gjorts sen några månader tillbaka, en överläkare och en psykolog som gjort utredningen skrev upp olika saker de kommit fram till genom tester, undersökningar mm på en stor tavla. Allt radades upp och jag vet att jag satt och tänkte: säg bara att hon har autism, för vi visste det. Slutligen skrev han det med större text allra längst ner. Vi diskuterade en stund efter om lite praktiska saker, stöd och fortsatt habilitering. När vi åkte hem kände vi oss så lättade, nu visste vi och hade något att utgå ifrån, lära oss om och lättare kunna förså och hjälpa henne med hennes svårigheter.
Så nu har ett helt år gått.Vi har verkligen haft det slitigt mellan oss många ggr, ni ska inte tro något annat, vi har många gånger varit på helt olika plan gällande Svea, men vi har kämpat oss förbi det och det har fört oss närmare varandra, som tur är. Jag kan verkligen känna med de som inte orkar kämpa tillsammans längre, de som glider isär istället för ihop.
Man pratar, ältar, gråter, hoppas, ja alla känslor som finns kan passera min kropp under endast en dag ibland. Men vi har tur, för det går frammåt, i allafall just nu. Och på många plan har jag blivit en lugnare och tryggare person, bara att sluta känna så mycket krav, ta dagen som den kommer och att inte ta saker för givet så mår jag så mycket bättre.
För ett år sedan förändrades allt för vår lilla familj men den oro, ängslan och ovisshet har bytts ut mot något bra och positivt. Jag och familjen känns starkare än någonsin...

Lite lugn och ro och tid tillsammans

Alla hjärtans dag som jag ska inleda med att sova några timmar efter nattjobb. Men vi har planerat en liten 3 rätters meny som passar alla i familjen, i alla fall efterrätten.Det blir en lugn dag hemma och hela familjen samlad. Svea har varit halvhängig och vi hämtade hem henne från förskolan i torsdags, vi hade möte på eftermiddagen så snälla farfar kom som en räddande ängel och passade henne en stund. Mötet var bra och vi kände oss glada och stärkta när vi gick hem. Vi gick igenom handlingsplanen som gjordes i april förra året och att läsa om den flickan som behövde ständigt vuxenstöd i de flesta aktiviteter, som gömde sig i händerna när det sjöngs, som inte orkade med en hel samling och endast lekte bredvidlek ser vi nästan ingenting av idag. Hon söker sig till de lekande barnen och vill vara med, sjunger med i sånger och ramsor, dansar  och deltar i hela samlingen, tar instruktioner och gör som alla de andra i  många aktiviteter. Sen finns det såklart en del vi ska fortsätta jobba med som tex språket. Men ändå, vilken utveckling som skett, leken och fantasin som hon visar oss nu, det är mer än jag vågat hoppats på och det gör mig varm i hela kroppen. 
Så vad passar bättre än att fira det idag.

Ha en fin Alla Hjärtans Dag

God mat, bebisar och reflektion!

Oj så veckorna flyger fram! Och att se ljuset lite längre om dagarna fyller kroppen av längtan till våren allt mer för varje dag. Jag längtar efter vår nu, det är min bästa årstid. Finns det nåt bättre än att se naturen i vårskrud, efter frost och kyla börja tina upp och få nytt liv. Det är nästan obeskrivligt vad det gör gott för själen. Att fåglarna börjar sjunga och värmen stiger, det är då man bara stannar upp och tar in allt och känner sig stark. Känner ni igen er?
Min vecka har hittills varit bra på många sätt. Igår hade jag 3 kolleger här på mat. Vi har dragit i gång en ny omgång Halv 8 hos mig, 3:e omgången faktiskt och nu var det min tur och det blev lyckat. Förrätt var det kallrökt lax med wasabicreme i tunnbröd, varmrätt en kycklinggratäng med päron och ädelost som serverades med ris och slutligen en efterrätt som var en choklad och hasselnötskaka. Det uppskattades och vi hade en riktigt trevlig kväll. Jag tycker det är ett roligt sätt att träffas utanför jobbet och det är kul att se hur andras hem ser ut. Och så är man ju lite annorlunda privat, även om det pratades en del jobb och det är genom det som jag känner de här människorna så är vi alla mer avslappnade och visar andra sidor, man blir lite mer privat och de nya sidor jag ser är enbart positiva. Lite intressant kan jag tycka då jag inte har speciellt mycket gemensamt med den här gruppen. Vi hade iallafall en härlig kväll som känts i knoppen idag.
Idag välkomnar vi även en lite pojke som ännu inte fått ett namn då vänner till oss fick sitt andra barn. Vi väntar ivrigt på att få träffa det nya tillskottet och då framför allt lillasyster som är i en riktig bebisperiod nu. Det är inte bara en gång hon berättat på förskolan att mamma har en bebis i magen och jag tillslut fick frågan av hennes pedagog om så var fallet, senast idag kom hon och visade sin egen mage och berättade att det låg en bebis där. Hon är så full i lek och fantasi just nu och det är så fantastiskt roligt att få uppleva det. Hon är ett riktigt energiknippe och det finns inte något som undgår henne, och alla frågor om precis allt, man är inte ifred en enda sekund. Och det här har ju vi inte riktigt varit med om tidigare, den utvecklingen som sker nu kom ju aldrig med storasyster. Det är stor skillnad på de snart 3 åriga tjejerna vi har/haft. Agnes strävan frammåt hela tiden, så nyfiken och ivrig till skillnad från Svea i samma ålder som upplevdes näst in till passiv och inte förmådde eller kunde leka eller försöka förmedla sig med annat än kroppen och humöret. Så med det jag har i ryggsäcken idag ser jag så tydligt hennes autism.
Men hon kämpar på och är så duktig och vi har hittat många nya verktyg att stimulera språk och lek med. Hon utvecklas, visar känslor och  rolleker med dockor, allt kommer det gäller bara att ge henne tid. Mycket tid. Nu är de snart jämlika utvecklingsmässigt, vi tror att Svea är ca 1 1/2- 2 år efter jämnåriga barn, kalla fall inom vissa områden, men det spelar ingen roll, bara det går frammåt.
Imorgon är det möte och uppföljning med förskolan och det ser jag fram emot. Just nu känns det som att dom gör den största insatsen med Svea, dom är så duktiga. Och jag känner mig helt trygg och tillfreds med det.
Det får bli allt för idag, kram.

Pulka, panik och biobesök

Då var ännu en helg till ända som varit riktigt bra. Igår var det inget planerat förutom en tur till affären för att handla lördagsgodis. Men så kom ett sms som erbjöd pulkaåk och korvgrillning på kilenegården på Hammarö så sagt och gjort packades en väska och vi drog iväg. Solen sken och vi hade en härlig förmiddag. Det är väldigt fint där sommar som vinter och det finns mycket roligt att göra. Vi gick till ett vindskydd en bit in i skogen för att grilla och vi var långt ifrån ensamma där. Som jag anat så blev det akut toabesök med lillasyster och eftersom vi hade en bit att gå var det ingen tid att förlora. Jag småsprang tillbaka med båda på en snowracer och väl framme vägrade den stora följa med in, samtidigt som den andra stod bredvid med myror i brallan. Jag förmanade noga och tydligt att hon var tvungen att stanna utanför och inte gå någonstans. Vi diskuterade just detta på förra mötet att vi skulle "släppa" henne lite och stärka henne självständigt.Väl inne av med alla kläder och in på toan, blev klar och klär på igen när hon tittar med stora bruna ögon och säger: mamma jag måste bajsa!
Svett som rinner och stressen är ett faktum! Av igen och in, stackare som blir påskyndad på toaletten.
Så kom vi äntligen ut och VAR är storasyster! Inte där jag lämnade henne och jag förbannade mig själv och alla råd om självständighet. Nu är det paniken som slår till och jag lovar att jag inte missade en enda fläck på hela kilenegården. Tankar om vad som skulle hända och om hon skulle kunna förklara för någon främmande person vad som hänt, jag var inte alls säker på det. Så slog det mig plötsligt att springa tillbaka in till toaletterna. Man gick in i en slags hall med reception och så var det ju fler dörrar in till toaletterna. Och jag hör när jag småspringer längst ner att någon frågar: och vad heter du då? Och när jag kom fram satt hon där på golvet i ett hörn. Älskade Svea som gått efter mig och inte hittat mig. Hon klamrade sig fast och vi gick ut.
Känslorna blandades av glädje då hon begripit att gå efter mig tillsammans med oro och skam att jag utsatt henne för detta. Att hon inte hittat oss trots att hon gick in i samma dörr och att inte känna igen någon!
Hon verkade inte orolig av händelsen så vi fortsatte att leka där en stund till. Det är sannerligen inte lätt att vara ensam med 2 ungar, speciellt inte vid sådana här tillfällen.

Idag tog vi bussen in till stan som är ett äventyr i sig, strosade på stan, tittade på statyer och lyftkranar. Tänk vad små barn ser allt och vad spännande det kan vara med de minsta små grejer.
Vi åt hamburgare för ett sen göra premiären på knattebio. Det var Alfons Åberg och den var ca 40 minuter lång och ganska exakt så lång som  lillasyster orkade sitta still. Jag hade nöjda men trötta tjejer på bussen hem och eftermiddagen blev lugn.
Så vi har haft en rolig helg och jag känner mig lite som en stålmorsa (trots toalettincidenten, den får jag ta lärdom av) som varit på språng med båda barnen i 2 dagar. Men jag gillar att utsätta mig också och tror starkt att det är nyttigt för både barn och föräldrar att kunna anpassa sig på detta sättet i olika miljöer.
Imorgon är det måndag, jobb och jag som börjar mitt nya liv för jag vet inte vilken gång i ordningen. Men jag vet att det är för mycket skräp och för lite motion så där tänkte jag börja i alla fall.

                                               Vi hörs snart!

Kilenegården

Ris och ros och lite mitt emellan!

Fredagkväll vilken härlig kväll!
Ja i alla fall när man får vara ledig. Dock är jag gräsänka i stort sett hela helgen. Han har precis åkt iväg för nattjobb och jag tuggar i mig det sista av chokladen. Jag ska vara ledig och han ska jobba, så brukar våra helger se ut. Eller så jobbar jag och han är ledig.
Jag har jobbat skift i 16 år och har egentligen alltid trivts med det. Idag jobbar jag nästan inga nätter och det kom tillsammans med när jag blev mamma. Jag orkar liksom inte vara uppe på natten längre och sover inte tillräckligt efter nattjobb heller för den delen. Det resulterar i att jag går i en bubbla liknande bakfylla.  Det som börjat störa mig är att vi nästan aldrig kan umgås med andra människor på helgerna, eller ja vi kan ju det fast alltid är vi ensamma med barnen.
Jag har hört många gånger(och säkert klagat själv också) att vi måste  ha det så jobbigt, att vi går om varandra och aldrig ses. Men det gör vi ju, under veckorna!
Vi lagar god mat, äter godis, dricker vin, ser på film och nattugglar på veckorna. Vi har en hel del tid tillsammans, jag jobbar 70% och sällan mer än 3 dagar i veckan. Flickorna har sina fasta tider på 3 dagar i v på förskolan så jag tycker egentligen inte att det är det som är jobbigt. Utan det är det sociala med resten av världen. Så emellanåt längtar jag efter en hederlig dagtid måndag-fredag.
Men så ska det grubblas över nya yrken, plugga, vad vill jag bli när jag blir stor?
Och det jobbigaste av allt, att lämna det jag har för vad? Jag har väldigt fina och bra kollegor just nu, vi är nästan som en liten familj och vi ses en del även utanför jobbet. Jag skulle sakna dem oerhört tror jag. Jag har dessutom inte orken eller fokus på att söka nya jobb just nu, så jag får helt enkelt gnälla vidare och ha helgen på en onsd eller torsdag.
Min helg ligger lite oplanerad och det är lite skönt faktiskt, det enda som är spikat är biobesök på söndag med barnen. Det ska bli kul och det är premiären för lillasyster. Vi ska gå med en tjej jag lärt känna genom förskolan, hennes flicka går på Agnes avdelning och det är lustigt hur det kan bli. Vi har växt upp i samma ort och nu bor vi nästan grannar. Jag minns väl första gången vi gick på varandra med barnvagnarna här i området och bara hälsade. Sen fattade flickorna tycke för varandra när de hamnade på samma avd och vi började hänga lite efter förskolan. Det har nu utvecklats i en fin vänskap och vi har hittat på en del ihop. Tjejerna (alla 3) har så roligt tillsammans och jag hoppas de följs åt fram i livet.
Nu är det dags att avrunda detta dravel, god natt!

Ut på tur.

Så står väskan packad och klar. Imorgon bär det av till Kungsörstorp med jobbet ett par dagar.  Ett APT kombinerat med lite nöjsamheter. När det gäller resor med jobbet så har min arbetsgivare alltid skämt bort oss och inte sparat på krutet. Vi bor nästan alltid fint och med god och lite finare mat och det uppskattas ju såklart. Föreläsningarna är för det mesta bra och de känns aktuella och relevanta. Så jag ser fram emot ett par dagar hemifrån.
Fick precis ett mail från Sveas förskolepedagog med en bild från idag. Imorse åkte de nämligen buss in till stadsbiblioteket för att gå på förskolebio. Hon har aldrig varit på bio så vi visste inte riktigt hur det skulle gå, men vi pratade en del om det igår kväll och under morgonen och det gick ju strålande. Hon gillar ju att åka buss så bara det var det stora förväntningar på. Det gick ju bra som helst och hon hade suttit helt stilla hela filmen (ca 40min), inte dåligt. Så kom bilden och några rader om vad bra det gått och att de skulle göra det igen. Vi är så glada att flickorna är på den förskola de är, för de är helt fantastiska. Agnes stortrivs på förskolan och hennes personal är så himla goa och förstående. Det var deras förslag att om jag ville göra något själv med storasyster så var det bara att lämna Agnes på förskolan den dagen, det är ju så uppskattat. Och Sveas avdelning som gör så mycket roligt med barnen, dels är de ute väldigt mycket, och två ggr i veckan har de lämna-gården-dag då de går till skogen eller nån annan lekplats. De gör ofta utflykter tex som idag, till museet el Mariebergsskogen och jag tycker det är så nyttigt för barnen att lära sig klara av det.
Och trots att vi möttes av motgångar under hösten då Sveas pedagog som hade mest hand om henne blev sjuk och kommer vara borta en lång tid har vi nu fått en ny till avdelningen som är snudd på lika bra. Det trodde jag aldrig. Hon skickar bilder på Svea när de varit ute och lekt och skriver en del i kontaktboken vi har. Alla verkar uppriktigt angelägna att vi ska jobba på samma sätt med henne och det finns en extra resurs på avdelningen de dagar hon är där och det känns så tryggt.
3 nya möten inplanerade under februari så just nu rullar det på riktigt bra.
Och ofta när jag är i en sådan här "bra" period, när jag känner att jag har allt under kontroll och att allt funkar bra. Att Svea är på framfart och upplevs vara i harmoni så påminner jag mig hela tiden att komma ihåg detta då dagen kommer när det blir en dipp. Att komma ihåg allt bra när det för tillfället kanske är dåligt. Men hur lätt är egentligen det? Är det då jag ska läsa de bra inläggen i bloggen?
Ja kanske det!
                               Kram från mig..

På mopedtur med ett stopp för Pippi.

En trevlig helg.

Så har ytterligare en helg passerat! Och den har innehållit trevligt umgänge för både stora och små. På lördagen åkte vi till goda vänner på god mat och smaskig banoffiepaj till efterrätt. Barnen lekte för fullt och det bjöds både på fågeldansen och prinsessklänningar. Svea hade så kul och att se henne ryckas med i musiken och göra som de andra är så himla roligt. Hon dansade och sjöng med till musiken från Frost. Det var stor skillnad om man jämför med helgen innan då vi var på 5-års kalas hos  Maja som går på samma förskola. Då var hon inte alls delaktig i de andra tjejernas lek och höll mest till för sig själv och lekte med en leksakshäst hon fattade tycke för.  Jag såg så tydligt den eftermiddagen att hon är annorlunda än de jämnåriga tjejerna och jag kunde inte låta bli att känna mig sorgsen en stund. Vi gick hem och hon var nöjd efter att ha fått en godispåse i fiskdammen, vi berättade lite för pappa och Agnes vad vi gjort på kalaset. Och så tänker jag som så att varför ska jag känna mig sorgsen när inte hon gör det! Hon var inte helt trygg där och då blir leken och samspelet ointressant. Lite för mycket barn och inte de hon helst leker med på förskolan.
Men så blommar hon ut totalt vid tillfällen som nu, de jagar varandra dansar tillsammans och skrattar så det bubblar ända ner i magen, även på mig.
Och så älskade lillasyster som så många ggr visar och leder storasyster  på rätt väg. De börjar bli väldigt samspelta och Agnes knappar in med stormsteg i utvecklingen. Jag hoppas och tror att de ska bli de bästa vänner och jag ska göra allt jag kan för att påverka det i rätt riktning.
Söndagen bjöd också på kärt återseende då vi bestämt träff med Tove. Det är en tjej som gick på Sveas förskola och som var den första som Svea började leka med och ty sig till, de utvecklade en så fin vänskap och Svea berättade för oss  att Tove var hennes bästa vän. Hon är 2 år äldre och började i förskoleklass i höstas. Jag var väldigt oroad för hur Svea skulle ta det att inte Tove var kvar men det gick så bra och Klara och Filip har nu tagit hennes plats.
I alla fall fick vi en mysig eftermiddag hemma hos Tove där de byggde kojor och lekte med Barbie en stund. Jag kan ju se hur hon glider iväg och hamnar i sin värld emellanåt men Tove är ganska bra på att "locka" henne tillbaka. Hon är så lugn och mjuk och det passar Svea utmärkt.
Dock blev det lite ledsamt när vi skulle gå hem. En annan flicka dök upp och ville vara med och leka och det var inte Svea riktigt med på. Hon ville ha Tove för sig själv och blev så ängslig och ledsen, stora krokodiltårar rann ned på kinderna och jag tyckte så synd om henne. Och så har hon ju svårt att förklara sig och uttrycka sig, speciellt när hon blir upprörd. Men de kramades hej då och vi skulle ses snart igen. Det gick över ganska fort och när vi kom hem var farmor och farfar här och farmor är verkligen en av Sveas favoriter.
Det är inte alltid lätt att vara liten.