Tillbaka i stan och Ingenmansland!

Ja då var vi tillbaka i civilasionen för ett tag. Jag ska jobba lördag och söndag och vi ska även hinna med 3-års kalas och att fira barnens farmor som också fyllt år. En riktig kalashelg alltså. Imorgon ska Henrik gå med tjejerna till Leia som fyllt 3 år. Det skulle bli en lagom skara barn och de har båda varit där flera gånger och lekt. De känner till föräldrarna och jag upplever Svea trygg där. Det kommer säkert att bli lyckat.

Något som var mindre lyckat var hembesöket idag. Carin från BUP var hos oss för att träffa Svea och se hur utvecklingen av språket går, göra lite tester och se hur hon tillmötesgår henne i lite olika lekar. Det gick inte alls kan jag säga. Svea var inte det minsta intresserad av att visa vad hon kan eller göra det hon blev ombedd till. Och även de enklaste momenten ex vilket djur säger mu? svarade hon svävande på. Carin försökte fånga hennes nyfikenhet och lirka för att hon skulle prata och berätta lite om de bilder hon hade med sig. Enkla bilder med motiv som ex en pojke som satt och ritade, en bild av en TV med en tomte i. Sånt som jag vet att hon kan, jag höll på att explodera av frustration. Och Svea var långt borta, i ingenmansland och hade inga planer att åka därifrån just då. Hon stirrade drömmande rakt ut i tomma intet och jag kunde inte fånga upp henne.Vi pusslade lite och jag tänkte att vi skulle visa lite bilder från min telefon bla på Kicka och att vi kunde prata om dem. Men icke, hon var avig som aldrig förr och rent av trotsig. Hon ville ingenting så vi backade och satte oss vid bordet för att prata lite. Tillslut kom hon och lade sitt pussel och var lite mer intresserad och närvarande. Vi pratade lite om vad hon tyckte om och inte tyckte om.
Så otroligt frustrerande och jag fick stålsätta mig för att det inte skulle märkas. Frågan är om inte Svea kände av det i alla fall. Då hennes förmåga för kommunikation är begränsad så tänker jag att hon då läser kroppsspråket desto tydligare.
Hon berättade sen för pappa att hon inte tyckte det var roligt när Carin var här. Och det märktes verkligen. Vi pratade lite om mötet och frågade oss om det kan vara som så att språket hon använder till oss, som vi i familjen ser går frammåt, är svårt för henne att förmedla till personer som hon inte känner.
Japp, då har vi lite mer att fundera och grubbla på... Godnatt på er!

Tid för insikt och återhämtning!

Vi tillbringar några dagar i sommarstugan och åh så lugnt och skönt det varit. Idag har regnet öst ner sen lunch men det spelar ingen roll. Vi bara är och hela familjen mår gott. Pappan har fortsatt lite på verandan som byggs, barnen har terroriserat grannarna som bjöd  in oss allihop på 11- kaffe med gediget hembakat fikafat. Svea känner sig hemma där och de är fina människor som är jättebra med barnen. Vi har plockat ris och eldat och sett en orm. Letat sniglar och kännt på det kalla vattnet. Vi trivs av att bara vara, låta vardagen försvinna för en stund och för mitt slitna och sargade inre gör det underverk.

Vi spenderade även  en eftermiddag i stallet med Jonna och Kicka och de mötena skulle göra vem som helst glad. De myser för fullt med varann och vi tog ett steg framåt då hon travade en bit själv. 

Jag var hos Maria igår och det lättade också på det jag burit med mig ett tag. Vi fokuserade mest på mig eftersom det faktiskt är där mina bekymmer grundar sig i. Jag har svårt att skilja på mina behov och på Sveas behov. Jag tillåter mig inte släppa på kontrollen som kanske inte alltid behövs.

Och efter att vi pratat och hon lyssnat på mig så vill hon att jag kommer tillbaka, vi har mer saker att reda ut. Hon är så himla bra och bollar mina tankar och frågeställningar på ett klokt sätt. Det känns tryggt och jag litar på henne.

Det känns som jag bestämt mig för förändring. En tanke som såddes och som bestämde sig för att gro sig lite starkare. En ny väg jag kommer följa men som tiden, känslan och förnuftet får hjälpa till att visa rätt. Var sak har sin tid..

Jämnvikt inombords!

En bra vecka har passerat. Bra på flera sätt och det var precis vad jag behövde. I måndags träffades vi några kolleger med barn och barnbarn och hälsade på hos Kajsa som skaffat sig 3 alpackor. Fulfina djur med en konstig kroppsbyggnad, ull och med de sötaste små ansikten. Vi matade och klappade dem och fikade sen i gräset. Vi hade sex flickor med oss i åldrarna 2-5. Svea var äldst och konstellationen barn passade henne. Olika individer såklart men de tilltalade henne. De höll hand och utforskade omgivningen tillsammans. Vi fortsatte till Mariebergsskogen som är som en liten barnkammare just nu, lamm, killingar och kaninungar. Det lektes, kändes på vattnet och vi avslutade dagen med glass. En verkligt lyckad dag. Det glädjer mig att hon precis som andra barn inte behövde lång tid att släppa dem inpå sig, att hålla hand och följa med i lek och bus. Att vara nyfiken på de andra. Och jag såg inte skymten av oro eller ängslan, härligt.
Och så hade tjejerna sommarfest på förskolan. En väldigt trevlig tradition de har. I år var temat sommaräng och Svea hade valt att vara fjäril, så vi hade fixat vingar, klänning och fint diadem. De flesta var målade i ansiktet men där gick hennes gräns, hon gillar verkligen inte det. Hon tycker det är väldigt konstigt när andra har det också. Men hon var så fin, vinkade åt oss när hon fick syn på oss. Inte så dåligt att hon fixar att genomföra detta så bra när hela gården var full med föräldrar och släktingar som tittar på dem. De sjöng flera fina sånger och hon har lärt sig dom så bra och de har övat varje dag sista tiden.
Festen började med de minsta barnen och Agnes var att lite blyg och rycktes inte med fullt ut. Tillslut dansade hon och sjöng med det sista. Alla barn avslutade med att sjunga Idas sommarvisa och det var verkligen så fint och jag kan inte tänka mig nåt bättre sätt att välkomna sommaren på.

Vi har planerat och bokat en tur till Kolmården under semesten och det ser vi vuxna fram emot. Första hotellvistelsen med barnen och vi tror det kommer passa perfekt med djurparksbesök, delfinshowen och allt annat som finns där. Vildmarkshotellet har en relax och spaavdelning med afrikanskt tema som vi också får prova. Som sagt hoppas vi och tror att tjejerna kommer gilla det. Roligt att ha något spännande att se fram emot.

Idag har jag haft en sån där förbjudet härlig egendag. Henrik jobbar natt och sover på förmiddagen, då är det rätt skönt att ha dem på dagis trots att jag är ledig. Jag packade bilen och stack till stugan för storstädning. Min snälla mamma kom och hjälpte till. Hon är städdrillad i den gamla skolan och vet precis hur en stuga ska städas. Så nu är den gnodd från golv till tak och redo att ta emot familjen. Vi planerar sovpremiären till veckan och jag hoppas värmen hittar hit snart. En majmånad som varit snål på sommarkänslor tyvärr.
För övrigt har jag hittat en skaplig jämnvikt inombords. Jag skrev ett långt mail till Carin på BUP med hundra frågor och hon svarade med en rad goda tips vi kan prova. Ibland känns det som jag strävar efter att få henne som andra typiska barn. Och det gör mig arg, för det är inte hon. Hon tänker inte som vi, hon känner inte som vi och framför allt uppfattar hon saker olikt oss.Jag får inte glömma det. Mailet fick mig att vakna lite på ett bra sätt och jag känner mig lite ivrig att prova de råd hon gav. Hembesök av BUP  nästa fredag och tid hos Maria på onsdag. Sex arbetspass kvar innan semestern och det känns ljuvligt. Det är så välkommet ska ni veta.

    

Heja Svea!

Handlingsplanen från april 2014: (kopplat till förskolans läroplan)

Långsiktiga mål:Förskolan ska sträva efter att Svea utvecklar:
-nyanserat talspråk, ordförråd och begrepp samt sin förmåga att leka med ord, berätta, uttrycka tankar, ställa frågor, argumentera och kommunicera med andra.
-sin nyfikenhet och sin lust samt förmåga att leka och lära

Kortsiktiga mål (utvärderingsbara)
Förskolan ska sträva efter att Svea ska:
-klara av att sitta koncentrerad en kort arbetsstund
-bli mer självständig
-klara av förskolans rutiner, på/ avklädning, sitta på sin plats vid maten, toalettbesök
-klara av turtagning vid spel tillsammans med vuxen.

Analys från april 2014
Svea har svårt att använda språket på ett konstruktivt sätt. Hon har svårt att kommunicera, pratar om sitt och upprepar samma fråga eller berättar om samma sak flera gånger. Hon leker ofta på samma sätt och har svårt att samspela med sina kompisar. Hon deltar i förskolans aktiviteter men på sina egna villkor och behöver ibland gå ifrån samlingar eller andra planerade aktiviteter.

Bedömning från april 2014
Svea behöver ha direkt vuxenstöd i de flesta situationer på förskolan både i rutinsituationer och i leken. Hon behöver få hjälp att förstå sammanhang och hålla fokus på sin aktivitet. Hon behöver stöd när det gäller den språkliga utvecklingen och när det gäller samspel. De vuxna behöver erbjuda aktiviteter så att hon utökar sin lekrepertoar.

Uppföljning och utvärdering av handlingsplanen gjord i april 2015
Svea klarar nu av att sitta en kortare stund och koncentrera sig på styrd aktivitet. Vid den styrda aktiviteten sitter även andra barn och är med i aktiviteten och det tycker Svea om. Vilket gör att hon sitter med och jobbar en längre stund. Hon får fortfarande stöd i på och avklädning men gör det mer självständigt. Hon har sin plats vid bordet och är nöjd med det, plockar av efter sig och får sen påminnas om vad som ska ske efteråt (toa). Det sker under uppsyn av pedagog och finns med som stöttning om så behövs. Turtagning vid spel fungerar nu bättre. Behovet av vuxna har minskat. Hon behöver stödet av vuxen i situationer där hon behöver kommunicera med sina kompisar. Men har mer självförtroende och tar ibland kontakt själv med sina kompisar utan vuxen. (Initiativtagande)
Förberedelser inför aktiviteter blir hon mycket hjälpt utav. Bilder som stöd har vi gått ifrån då vi tyckte att hon inte tog det till sig. Timglas används inte heller då hon förstår när ex spelet är klart.

Analys/ Bedömning april 2015
Under läsåret har Svea utvecklats på alla plan men behöver fortfarande stöd av vuxen, men inte på samma sätt som förut. En vuxen ska finnas till hands när Svea behöver det under dagen. Resurs i grupp kommer fortsätta under höstterminen.

Nån som sett min pausknapp?

Min hemläxa denna vecka är att hitta den här knappen och ha den intryckt ett tag. För allas skull.

Imorgon är det lite roligheter inplanerat som jag är lite förväntansfull inför. En helt ny grupp med små flickor ska sammanstråla för att fika, mata alpackor och luncha på stan. Nya sociala möten, djur och lillasyster och mamma vid sin sida. Jag hoppas på en riktigt rolig dag för alla inblandade.

Den förlängda armen, för alltid!?

Så mycket funderingar igen . Och jag hittar inte stoppknappen tyvärr. Det vore nog bra ibland för mitt eget bästa. Jag har sörjt igen, för den förbannade oron och känslan av att inte räcka till.
Vi hade främmat av Lovisa och tjejerna för ett par dagar sen. De små lekte och busade och vände upp och ned på huset innan vi hann blinka. Men så roligt att se och höra på dem.
De stora grejade också en del men inte fullt ut. Jag ser att hon har svårt att hänga med i samspelet, den andra ger och ger men hon förstår inte det där med att ge tillbaka. Och det som fastnade hos mig den här gången är att hon inte kan förmedla vad hon tycker och känner. Det går via mig.
Vi var i lekparken och Hilma ville gå tillbaka till huset för att hämta vattenflaskan som glömdes.
-Spring hem och hämta den ni, och det ville hon ju och började lirka med Svea som var i full färd med att plocka blommor. Hilma gav sig inte och Svea kommer till mig och säger: jag tror jag vill plocka blommor mamma.
Hilma fortsätter och försöker med att de ska ta med blommorna hem och sätta i vatten och ta med flaskan tillbaka. Svea kommer tillbaka till mig och upprepar sig. Jag säger till henne att hon får säga till Hilma att hon inte vill gå tillbaka. Men det är som att hon inte kan det, hon måste gå igenom mig. Hon klarar liksom inte av att hantera känslorna som blir när hon utsätts för något som kräver något av henne, när hon förväntas göra något, att ta ställning. Hon flyter i sin egen värld, där man får hoppa på och av men där hon fortsätter oavsett. Det känns ännu mer vad hon är beroende av oss, för att kunna fortsätta framåt. Vi är hennes trygghet alldeles bakom henne för att visa och förklara vägen hon inte alltid förstår. Vi blir hennes förlängda arm för att hänga ihop med den typiska världen som är full av sociala koder, samspel och kommunikation där hon också har sina brister.
Och nu grubblar jag mig galen på detta såklart. Kommer hon bli självgående och kommer jag någonsin klara av att släppa henne? Att hjälpa och stärka henne, hon är så otroligt konflikträdd just nu. Jag ser direkt på hennes kropp när något inte är bra, hon sjunker ihop och lägger huvudet på sned och kommer lommande till mig. Det är bra, hon kommer alltid och berättar när det är något som inte är som det ska.
Vi hälsade på vänner under veckan och hon har en jämnårig pojke med Svea. Han fick för sig att göra sig till inför tjejerna och valde då att kissa på mattan!? Svea kom ju direkt till mig och berättade vilket resulterade i att mamman med all rätt blev jättearg. Han i sin tur blev arg på Svea som berättade för mamma. Men man får ju inte kissa på mattan hör jag henne säga och hur han då säger tillbaka att han blir arg på henne. - Det tycker jag är orättvist säger Svea och går därifrån. Lilla skorpan min, hon kan ju inte ljuga heller. Hon berättar ju när det är hon själv som gjort något dumt också.
Hur mycket kan man skydda sitt barn egentligen och hur mycket SKA man göra det?! Att leva som man lär eller lära som man lever...

Argbiggan!

Sur, trött och grinig. Det är precis så jag känt mig en tid. Inte roligt att gå till jobbet, inte roligt att greja hemma. Allt jag gör nu tvingar jag mig till med hela havet stormar inombords. Så trist... Inte blev det bättre av en rejält stukad vrist igår. Det var väl det enda jag kände för, att ta mig en tur i skogen för att göra av med lite negativitet inombords. Jag pressade mig i ett ganska högt tempo och det är ganska backigt där jag sprang. Släppte på i en nedförsbacke och trampade snett i en fåra som regnet gjort. Smärtan sköt igenom hela kroppen och jag kunde till att börja med inte ens stödja på den. Tårarna rann av ilska och smärta när jag linkade mig hem igenom skogen. Idag är vristen som en boll och värker och ömmar. Behöver jag nämna att den här argbiggan stannar kvar ett tag till! Hoppas jag är mycket gladare och tillfreds nästa gång vi hörs...

En bra kalasdag!

Det visade sig blir en bra kalasdag för storasyster. Trots högt tempo så lektes det och hoppades studsmatta. Dock föll några gäster bort och även om det kändes trist och att man verkligen vill ses allihop så var det nog bra för Svea på ett sätt. Hon blir så stressad och ängslig när de blir allihop och hon vill ofta ha sin kusin Lisa för sig själv, det blir fler krångliga situationer för henne och även oss föräldrar som inte riktigt vet hur vi hanterar dem. Så nu hade hon 3 småttingar och Hilma att leka med och det fungerade jättebra. Så skönt!
Mina föräldrar hade bakat en jättegod tårta som de hade med med nötmarängbotten, hallon och grädde. De hade även gjort fina marsipanrosor som alla barnen fick på sina bitar. Vi sjöng allihop för henne och hon log och tittade under lugg. Det var för 2 år sedan helt omöjligt, hon avskydde när vi sjöng. Och hon öppnade sina paket och provade och lekte med dem, också något som inte hände för ett par år sedan. Hon vände och vred på paketen och lade sen bort dem.
Och som hennes pedagog säger de gånger jag känner mig vilsen: Therese, tänk på den flicka vi har idag och hur hon var när ni började här!
Vilka enorma framsteg hon gjort och hur hon visar viljan och orken att kämpa ikapp med de andra barnen och vilja göra som dem.
Så det mina vänner är stort, i alla fall i våra mått mätt...

Lillasyster har blivit stor idag också, för imorse efter frukost bestämde hon sig helt plötsligt för att kasta bort alla napparna. Hon tog asken och tömde ur alla i sophinken. Vart det kom ifrån har jag ingen aning om. Hon sov utan igår kväll och då pratade vi om vilken stor tjej hon börjar bli. Och på dagis har hon varit utan ganska länge nu.
Men nu ikväll var hon så sliten  och trött och började pipa efter nappen och blev så förtvivlad när jag berättade att de var borta. Men det gav sig ganska fort och hon somnade. Så nu är de puts väck.

Och jag då! Jag sitter här med ett glas vin idag igen, men det är jag värd. Det är att ett riktigt härj när man ska ha kalas. Det ska städas, fixas, dukas och passas upp. Men jag tycker det är roligt. Jag gillar att samlas och ha familjen runt mig. Det är ganska sällan det händer tyvärr.

Fredagslugnet som infann sig!

Ja här sitter jag i soffan med ett vinglas och mår gott. Som kanske hälften av svenska folket gör idag. Men det är en bra fredag och det efterlängtade lugnet har runnit genom kroppen på mig. Sakta sköljt igenom och plockat lite oro med sig för varje gång och som sen dynar ut. Det har varit högt tempo denna veckan, ganska mycket jobb, födelsedag, kalasplanering och min man som sparkat igång ett ganska stort projekt i stugan. Han sliter ont där men det kommer bli så bra. Och även om han är stressad över tid och att allt ska bli bra vet jag att han tycker om att greja där. Det är verkligen hans skötebarn och jag kan tänka mig att det är lite av hans frizon att bearbeta om det är något som gnager honom. Men det blir långa dagar och vi ses trötta på kvällskvisten. Men vi har semester och långledigt i sikte och det är inte många veckor kvar. Vi har tidig semester och det är välkommet.

Jag har fått tid till Maria om ett par veckor och det känns bra. Även om den där hemska känslan som anföll mig inte visat sig igen så har jag haft en tyngd inombords. Men idag fick jag ett efterlängtat telefonsamtal. Det var Carin från BUP som ringde och vi bokade in ett hembesök i slutet av månaden. Hon är logoped på NP enheten och har varit med oss från allra första början när vi startade utredningen. Vi har haft regelbunden kontakt då vi har stor fokus på Sveas språk. Hon berättade även att hon blir vår nya kontaktperson och jag blev verkligen så glad, så skönt med någon som träffat henne och som hängt med från start. Jag ifrågasatte hur det egentligen låg till med omorganisationen och att vi hört om hur BUP börjat avsluta habiliteringen med vissa familjer. Hon bekräftade att så var det i en del fall men inte alla och att det inte gällde oss. Vi ska ha fortsatt kontakt och vi skulle inte avsluta något. Svea är så pass liten och vi har en hel uppväxt framför oss. Hon förstod min oro helt och fullt och vi pratade om bla förskolestarten nästa höst som kommer bli en jättestor förändring för henne. Så det släppte en stor knut i magen och som jag nämnde tidigare sköljs det onda ut mer och mer.
Imorgon är det kalasdag och familjen kommer för att fira vår nyblivna 5-åring. Vi blir ganska många och jag hoppas hon tycker det ska bli roligt. Annars finns det många trygga famnar att vila i.

Jag fick fina ljuslyktor av min svägerska när jag fyllde år. De heter Majas lykta och säljs till förmån för barncancerfonden. De är framtagna för att skänka tröst, hopp, glädje och sinnesro men framförallt för att göra skillnad mot cancer, speciellt cancer som drabbar barn. Tillsammans gör vi skillnad! Vet att de säljs på Interiörboden i Grums. Perfekta som present eller till sig själv.

5 År!

Ja idag har hon funnits i våra liv i 5 år, Svea. Tänk vad tiden går fort. Vi bodde i en liten 3:a i stan och det passade rätt bra då. Jag tänker alltid på den tiden som enkel och bekymmersfri, med bara ett barn. Man gick på babyrytmik, hängde med mammagruppen och fikade på stan. Det var en härlig tid och så annorlunda mot när lillasyster kom.
Sommar i stugan och inskolning på förskolan när hon var 15 månader. Hon älskade det och det var aldrig bekymmer att lämna henne. Vi har ett fotoalbum med hennes första år och det är så roligt att titta i det, hon har liksom ändrat sig i utseendet flera ggr. Och hon hade en tid när hon älskade att spöka sig och göra grimaser så man kiknade av skratt, det gillade hon.
Hennes första födelsedag firade vi i lägenheten med de närmsta i familjen, den andra hade vi kalas i sommarstugan och jag minns att hon var hängig då och fick öroninflammation. På hösten 2011 fick vi reda på att ett nytt knyte låg i magen och tyvärr så minns jag det beskedet mest med oro. Vi hade inte alls planerat det just då. Ett syskon ville vi absolut ha men kanske inte just då. En liten lägenhet och så mycket annat som skulle hinnas med. Och en liten Svea som då bara var ett och ett halvt år.
Hennes tredje och fjärde födelsedag firades i huset som vi bor i idag. Vi hade ett barnkalas med våra vänners barn när hon fyllde 3, jag vill minnas att hon inte var så intresserad då men de var ju inte heller så gamla. På lördag kommer våra familjer och firar henne och vi är ganska många trots att det är de närmsta. Något barnkalas planerar vi inte. Hon frågar inte heller och jag tänker som så att hon kan tycka det är jobbigt om det blir rörigt här hemma hos henne, där hennes trygghet finns och hon har sin "fristad". Jag tänker på de kalas vi varit på och där hon fått gå undan för att pausa och samla ihop sig. Det kanske blir svårt för henne att göra det här hemma.
Kanske är jag helt fel ute men det är så det känns. Jag frågade henne vid ett tillfälle vilka hon ville bjuda på sitt kalas och hon svarade Hilma och Alma då. Och de kommer tillsammans med resten av kusinerna på lördag. Vi är en del barn i familjen nu så det blir säkert bus och stoj ändå. Det får bli  två flugor i en smäll helt enkelt.
Imorse blev det paket och ballong och skönsång av lillasyster. Hon fick en ny häst till sin lilla samling, den här gången en cowboyhäst och den fick följa med till förskolan för att visas upp för de andra barnen. Vi har sen firat lugnt med bara vi, ätit chokladtårta med jordgubbar och grädde,öppnat mer paket, hängt ballonger i kökslampan och sjungit Ja må hon leva flera ggr med lillasyster i spetsen. Jag minns att hennes förra födelsedag var första gången som hon öppnade sina paket utan hjälp och att hon visade intresse för det. Då var jag så himla glad. För innan när hon visat sånt ointresse och kanske rentav inte begripit sig på det där med paket så kändes det så sorgligt inombords. Kanske dumt att känna så men det var precis så jag kände.

Vi har haft en mysig dag idag och jag hoppas även hon är nöjd, men det tror jag. Nu får det bli mer kalasande på lördag. Och tills dess ska jag försöka återhämta mig lite då jag fortfarande känner mig sliten och lite vilsen.

Födelsedag och en ork som tog slut!

Nu har det gått en tid igen och det har varit toppar och dalar som fyllt min tid. 

Jag har hunnit bli ett år äldre och som sägs ibland även klokare. Det sista vet jag inte om jag hålla med om. 

Valborg firade jag och tjejerna hos mina föräldrar. Vi gjorde brasa vid sjön och grillade korv och marsmhallows, himlen sprack upp och förvandlade kvällen till vår och vi hade det mysigt. Jag avslutade kvällen med min svägerska och gott vin där vi diskuterade våra olika likheter om att kämpa för att våra barn ska må bra. Det är snart 2 år sedan de fick reda på att deras äldsta hade fått diabetes, då var hon 9 år. En otroligt jobbig sjukdom som kräver så mycket kontroll och tid. 

De sover fortfarande dåligt på nätterna när hennes blodsocker spökar och det är ständiga kontroller och mätningar. 

Vi pratade om hur de har det fysiskt jobbigt och vårt är mer psykiskt. Och hur vi som närmsta familj kan hjälpa varandra på bästa sätt. Ja det låter väl inte särskilt upplyftande men vi hade en trevlig kväll och pladdrade av oss om lite allt möjligt. 

Dagen efter blev jag firad med blåbärstårta som Svea valt, skönsång och lite paket. Och så hade man fyllt 37 år. Jag kan tycka det låter gammalt men jag känner mig inte gammal så det är ju bara en siffra. 

När vi kom hem möttes jag av de vackraste mörkröda rosor jag sett och ett kort med den finaste kärlek skriven i ord. Enkelt, ganska kort men så fint skrivet.

Och så hände det något under veckan som fick mig att stanna upp. Något som skrek inombords att nu var det nog. Jag var ensam hemma på förmiddagen och jag grejade väl med lite allt möjligt. Tankarna malde om hur vi skulle ta oss vidare med Svea, vad vi behöver förtydliga och utveckla här hemma. Bilder som skulle tas för att komma igång med bildalmanackan som gnagt länge inom mig. Plötsligt fick jag ett sånt obehag i kroppen och tyckte nästan jag fick svårt att andas, kroppen blev som förstenad och jag vet inte riktigt vad som hände eller hur länge det höll i sig. Sen grät jag hejdlöst och var på vippen att ringa och sjukanmäla mig.

Det var hemskt och jag har aldrig varit med om nåt liknande. Jag fick en blixtrande huvudvärk men pallrade mig till jobbet tung som bly. In till chefen och grinade ur mig vad som hänt. 

Så nu blir det till företagshälsan igen för att träffa Maria som är beteendevetare, jag har varit hos henne tidigare och det är en fantastisk klok människa. Precis vad jag behöver nu. Jag har kommit till ett skede där jag inte klarar eller orkar att trassla upp allt inombords. Och det känns väldigt skönt att man får hjälp, man ska inte vara rädd att be om det...