Man får vara Annorlunda!

Höstlov som passerat och till tjejernas fullständiga glädje har ett snötäcke bäddat in marken. De klädde sig på ett ögonblick så fort frukosten var avklarad. Lugna dagar blandade med Halloweenparty och middag med goda vänner.
Leklusten är fortfarande i fokus hos båda barnen och i måndags hade de båda kompisar på besök under eftermiddagen. Väldigt roligt samtidigt som jag håller mig i periferin får att hålla ett öga och öra på hur de leker och kommunicerar. Lite för att själv lära mig mer hur de fungerar och lite för att vara beredd att rycka in om det blir trassligt för storasyster.
För det blir ju fel emellanåt. Hon har väldigt svårt att gå vidare i vissa händelser och blir såklart förvirrad vid tvära och många vändningar i leken och med språket. Hon kan även prata väldigt monotont och fastna i en berättelse. Svårt att hålla isär det hon upplevde igår eller idag. Tid och rum är besvärligt och ofta tror hon att det hon varit med om under dagen vet jag redan om, som om även jag varit med när det hänt. Och det kan ta jättelång tid för henne att få ur sig det hon vill förmedla och inte sällan har de barn hon pratar med tröttnat och försvunnit vidare. De har inte riktigt den tid och ork som hon behöver. Jag kan förstå det samtidigt som det sticker i hjärtat på mig.

Så en dag var de ute och lekte. Fler barn var ute på gatan och våra försvann bortåt till de andra. Så efter nån timme kom hon hem, storasyster. Hon öppnade dörren och ropade på mig och jag hörde att hon var upprörd. Hon berättade att en flicka sagt åt henne att gå hem för att hon var jobbig och konstig. Jag såg att hon var ledsen fast ännu mer var hon arg.
- Man får inte säga så! Och alla ska få vara med! Sade hon till mig.
Ja självklart, sade jag. Vill du komma in till mig en stund?
Hon stod kvar i dörröppningen och så sade hon:
- Man får vara annorlunda! Jag ska visa dom!
Det gjorde mig så förtvivlad samtidigt som jag så innerligt hoppas att hon kommer stå fast vid de orden. Att kunna säga dem när det blir fel och hon känner sig orättvist behandlad.
Och jag undrar så hur mycket hon förstår och känner inför det här. Känner hon sig annorlunda men klarar att hitta en egen väg parallellt med andra barn? Eller förstår hon inte alls vad de menar?
Är det snart dags att prata med både stor och liten?

Hon kom in till mig och plockade fram alla sina pussel som  hon sen lade i tur och ordning. Hon pratade inte mer om händelsen och jag upplevde att det hela rann av henne väldigt fort. Vi hoppas att det fortsätter så om det händer fler gånger.

Sopot 2016

Varje år på höstkanten planeras en helg med mina bästa vänner. Vi har hängt i några år nu och det är alltid något som vi bestämmer i god tid och som blir roligt att se fram emot när sommaren går över till höst. Det har varit besök i storstan, konserter och shoppingresor med hotell och allt vad det innebär. 

I år tog vi det ett steg längre och bokade en spahelg i Sopot Polen. Och vilken helg vi haft! Det finns inga men och vi har levt som prinsessor med behandlingar, lyxrestuaranger, långfrukostar. 

En liten stad utan stress vid havet. Vi har strosat, fikat, pratat, skrattat, gråtit och tagit igen all tid som inte hinns med resten av året. Man får ut mesta möjliga att få bo tätt ihop ett par dygn.

Jag slås av hur otroligt rik jag är som har de här människorna i mitt liv. Alla olika men som jag håller av oerhört för de personer de är. Som jag är mig själv med och aldrig behöver tänka på vad jag säger till för jag vet att de accepterar mig precis för den jag är. 

Och att få skratta så tårarna sprutar och magen krampar borde alla få en dos av varje dag. Mitt energiförråd är påfyllt och jag är tillfreds. Jag har haft den bästa helgen på länge och nu ska vi snart börja planera för en ny.

 

 

Friends for life!

 

Löptur längs havet hanns också med!

 

 

 

 

 

 

 

Sprickan & Kramen!

Vardag som rullar på och ett ekorrhjul som ökar takten. Kanske det gör det lite i taget så man inte märker det. Och att man efter lång tid tillsammans glömmer att stanna upp ibland. Man har haft så fullt upp att skapa och anpassa en miljö så de små ska må bra. Alltid steget före, påverka det som påverkas kan och gärna det som inte kan också. Och mitt i allt det tappa bort varandra.

En som står kvar och stampar, en som strävar utåt. Kanske man inte märker det heller. Men så drar man åt olika håll,  dagar och veckor går. Och plötsligt så är den där.. Den där sprickan som inte får ske. Den som man ska bygga och stärka upp för att förhindra. Men så en dag så var den bara där. Ilsken och med så vassa kanter att den skar långt in. Skar upp och gjorde ett hål som fylldes med svärta och tomhet. Som tog in oro, besvikelse och kvav tystnad i det som ska hålla samman. Så ont och smärtsamt och tankar man inte känner igen. Missförstånd och anklagande som förpestar oss.
Att tiga ett tag till och leta andra vägar, som visar sig göra sprickan lite större. Både kropp och själ töms på det goda den så innerligt behöver. Man vill bara skrika ut allt ont som samlats runt omkring.

Och så rinner tillslut bägaren över. Det har skvalpat vid kanten tillräckligt länge. Faktiskt så rinner allting ut. Och det är bra, för den ska inte vara full på långa vägar. Men det är nu som ödet bestäms för att ta sig vidare.
En hand som räcks ut men som till att börja med hänger ensam. Besvikelsen vill inte riktigt försvinna.   Sprickan kanske inte är så lätt att laga. Den har gjort sår som inte vill sluta blöda. Prata, älta, skrika, gråta. Det gör så ont, så ont.
Rädslan är näst intill outhärdlig för ett tag.

Men så möts man på mitten. Där fyra armar sträcks ut. Och så plötsligt är man nära igen och omfamnas och blir en. En kram som är så öm och innerlig och där ingen säger något, men där det ändå sägs tusen ord om kärlek och att man hör ihop. Glädje och sorg som blandas, hur skört allt är och att det alltid ska vårdas.
Att orka hitta tillbaka och alltid veta att man hör ihop.

 

Att Hålla Balansen!

Hjälp vad tiden går och vi har haft mycket omkring oss senaste tiden. En hel del jobb, 40-års kalas och jag hade äntligen min kväll för Halv 8 hos mig med de gamla kollegerna. Så trevligt och trots att tiden gått sedan vi senast sågs var det precis som vanligt. Det blev en fin kväll och där jag även lyckades få till en utsökt meny.
Jag var och lämnade in min gamla legitimation förra veckan och även lite arbetskläder jag sparat "ifall" och den här gången stack det till en liten bit inombords av saknad. Inte arbetstiderna, helger och stressen men arbetskamraterna och jobbet som på många sätt är väldigt roligt och spännande trots  det tuffare klimat som blivit.

Skolan går fortsatt bra för storasyster och förra veckan följde det med en kompis hem, hur stort är inte det?
Det gick väldigt bra och nu är det prat var och varannan dag om vem som ska med vem hem.

Jag fick samtal från en pappa för en tid sen. Det är väl egentligen 2 av tjejerna som har riktigt starka viljor och där lek gått överstyr och gjort andra väldigt ledsna. Påhitt som inte är okej och som de nu vill hålla lite extra koll på. Han som ringde mig är pappa till en av de styrande tjejerna. Bra att de är uppmärksamma tycker jag. Här hemma har vi bara hört bra om dem och jag vet att hon skulle berätta om det hänt något. Hon kan inte ljuga och för henne blir det ju så fel när någon verkligen gör fel. Samtidigt oroas vi för att hon inte säger ifrån om det är något hon inte vill. Att hon styrs av de starkare och låter dem göra som de vill med henne. Vi upplever ofta att hon ger vika när de ska göra något, cykla först, gå upp på studsmattan först, ta fika först, välja glas, välja målarbok, pennor  ja allt där man kan turas om låter hon alltid andra välja först. Vi önskar att hon någon gång kunde säga "nej nu vill jag cykla först", markera att hon också vill och stå upp för det.

Vi pratar väldigt mycket med båda tjejerna om att alla är olika, att man tycker om olika ex färger, mat  leksaker och att det är okej. Man är inte dum för det och att gillar man hellre svart istället för rosa får man ändå vara med och leka. Att förklara om olikheter och acceptans för barn är inte alltid så lätt. Men det känns väldigt viktigt för oss att göra det.

Hon berättar gärna vad de leker och gör i skolan. Och det låter som om de alltid har kul och är det där gänget som håller ihop.
Och vi är så glada för det, för hennes lust till lek och kompisar. Kanske trivs hon bäst av en ledande vän, någon som säger åt henne vad hon ska göra. Så slipper hon ta egna beslut som kanske är svårt för henne. Hon kanske inte ens bryr sig om det.
Men vi vill att hon ska vara stark och ha skinn på näsan om det behövs.
Rädslan för att hon ska bli ett utsatt barn som man kan göra vad man vill med, som inte begriper bättre och som inte riktigt är som alla andra gör sig påmind då och då. Det skrämmer mig och jag vet att jag inte alltid kan vara med och skydda henne. Så den där balansen vi försöker hålla är inte enkel. Att lägga sig i lagom mycket, putta henne frammåt lagom mycket och samtidigt låta henne  fortsätta formas till den goda lilla människa hon är.

 

På Frammarsch!

Vi har vant oss vid vardag och det är helt otroligt vad bra det gått med skolan och den stora omställning hon hon gått igenom. Hennes självförtroende är större än någonsin och hennes nyfikenhet och utveckling kring de sociala delarna är helt fantastiskt. Att sommaren är en riktig utvecklingsperiod för de allra flesta barnen vet vi men jag törs knappt säga hur  hon varit helt otrolig.
Hon har funnit sig bra i klassen och leker för det mesta med samma kompisar. Tove finns med ibland och hon pratar även om andra barn som jag inte känner till. Hon berättar gärna saker de gjort i skolan, sånger de lärt sig och vad de leker på rasterna. Hon berättar även ibland utan att vi frågar, det har aldrig hänt tidigare.
Hon berättade att de haft utflykt och en av kompisarna trampat i bajs, hon trodde det kom från en katt eller en hundkrake. Ja så sade hon!
Och så frågade hon oss om katter från England jamar på engelska. Säkert har hon snappat upp det här någonstans men hon var så fundersam över det här med jamandet i Sverige och England. Vi höll på att skratta ihjäl oss. Och jag älskar att höra henne fundera över allt som rör sig i hennes huvud.
Språket hackar fortfarande en del och det tar lång tid för henne att få fram det hon ska, speciellt om det är inför andra människor än oss i familjen.
De är 23 barn i klassen med en lärare och en fritidspedagog. De delas ofta upp i 2 grupper. Jag tycker det är jättemycket barn på bara 2 personal men när jag hört mig för låter det helt i sin ordning. Vi har ett uppföljningsmöte i början på oktober och just resursfrågan har jag inte släppt än. Men det är väl också det enda som bekymrar mig nu.

Vi har annars hunnit med både festligheter, sommarstugan och barnkalas. Lillasyster hade hem  sina 6  kompisar i helgen för att äntligen få sitt 4-års kalas. Lyckat och en nöjd tjej som stortrivs i centrum. Och mitt i allt det där busiga och kavata är hon emellanåt en funderare som ofta vill krypa upp i knät. Hon vill alltid hålla min hand om vi är i affären eller ute på något. Hon cyklar för fullt nu utan stödhjulen något hon var så målmedveten att klara. Hon ger sällan upp när hon väl tar sig an något för att sen aldrig någonsin ha tålamod att färdigställa en pärlplatta eller teckning. Och jag kan nästan svära på att hon aldrig sett en hel långfilm utan att göra något emellan. Det har hon inte tid till. Hon kan gå oss på nerverna flera ggr om dagen för att sen vara det raraste som finns. Säkert som alla andra 4-åriga tjejer.

Lyckat besök på Lillerudsdagarna.

 

Barnfria på kräftskiva hos goda vänner.

 

4-års kalas.

 Kvällsbad, lingon och en tur på sjön. Troligtvis det sista för den här säsongen.

Sista sommarlovsdagarna!

I och med skolstart så höll sig inte förkylningar och feber undan värst länge. Storasyster dalade under onsd med feber på eftermiddag och under natten. Rejäla förkylningar på båda barnen som sen satte klorna i mig. De piggade ändå på sig rätt snabbt men en envis hosta är dock kvar. Själv har jag varit hur dålig som helst i flera dagar med en olidlig värk i hela kroppen. Förkyld och huvudvärk, något jag nästan aldrig har. 

Trots mitt skick valde jag att packa väskorna och ta med tjejerna till stugan under helgen. Pappan har  jobbat och sovit de här dygnen och det är tröttsamt att vara själv med dem. Vädret var fint och värmen fanns. Och lite kändes det som att det var lite avslut för oss. Nu rullar helgerna på och vi har lite uppbokat så då blir det inget. 

Jag ångrar mig inte en sekund för vi har vilat och haft det riktigt skönt. Jag fick tid till att bara ta det lugnt och tänka på allt möjligt. Miljön där uppe får mig oftast att komma till sans och landa lite. Jag är glad att vi åkte dit.

 

Tid för eftertanke och att ladda batterierna!

 

Sol och bad i ett varmt vatten!

 

Båttur och restaurangbesök med morfar & mormor!

Sommarminnen 2016

Kanske är det hemskt att säga redan men jag kan inte låta bli att känna det som om sommaren går mot sitt slut. Även om vädret nu har varit värmande så känner jag hösten i kyligare kvällar och daggiga  morgnar.
Det gick väldigt fort och jag hann inte riktigt med. Och jag känner mig inte riktigt mätt på soliga dagar, båtturer och ljumma kvällar. Det blev väl inte riktigt så många som jag tänkt men när kunde man bestämma över vädret.
Och förra veckan när regnet öste och kylan bet höll jag på att explodera av rastlöshet. Tjejerna var leksugna och jag kände att jag inte hade ork till att axla deras behov just då. Så med en ganska infekterad familj åkte vi hem till stan där vi gav utlopp för var och ens behov. Allt är enklare och närmare och vi betade av både lekland, trollvandring och cykelturer till olika lekparker i sällskap med kompisar. Och det gjorde susen. Ridskolan har börjat och efter det återvände vi och fick en bra helg i stugan. Kyligare men fortfarande fint och tjejerna badar även om det är kallare i vattnet.

Annars har det varit många fina dagar tillsammans med familj och vänner. Vi besökte en av mina närmsta vänner på deras sommarställe norr om Uppsala några dagar och hade det hur bra som helst med fint väder, gudomlig mat och riktig kvalitetstid för vår vänskap.
Vi passade på att ta en extra dag i fina staden Uppsala där vi bl.a. gjorde ett besök i Pelle Svanslösparken och den otroligt fina domkyrkan.

 
 
Sommaridyll hos nära & kära!

 

 

Pelleparken!

 

 

Vackra Uppsala!

 

Lagunen!

 

Trollvandring!

Glasscafe med hemgjord glass beläget mitt i skogen!

En Helt Ny Värld!

Oj så längesen jag skrev! Men lusten har inte riktigt funnits och dagarna fylls på med så mycket annat den här tiden på året.
Vi har idag så smått börjat känna på vardagen igen. Pappan har börjat jobba och jag och storasyster har besökt fritids. Lillasyster fick vara på sin avdelning några timmar och det var ett kärt återseende.

Intrycken för mig och storasyster har varit jättebra idag. En välkomnade miljö och personal som visade sig beredda att ta emot oss. Hon fann snabbt sin plats med två andra flickor som kom från samma avdelning tidigare. Jag hade under tiden ett bra och rakt samtal med den fritidspedagog som kommer ha hand om henne. Och det kändes som vi klickade på ett bra sätt och jag kunde ana att hon var nöjd med att jag var rak och öppen när hon bad mig berätta om vår lilla tjej. Jag har ju en tendens att mala på i evigheter när det kommer till just henne. Men som sagt, ett bra möte där vi lade en bra grund till en relation som ska vara några år.

 Och de lekte ute, pysslade inne och hon var inte det minsta ängslig. Inte vad jag kunde läsa av i alla fall. Tanken från början var att vi skulle gå hem innan lunch men då var hon så inställd på att gå med alla barn så jag backade och följde hennes tempo helt.
Jag satt avsides och iakttog mest hela dagen och det var ett obeskrivligt lugn som spred sig i kropp och själ på mig. Det känns så bra och att vi gjort rätt val.
Vi hälsade även på hennes lärare som var i full gång med att fixa i ordning i klassrummet. Hon har flyttat om strukturerat upp så barnen lätt hittar och kan använda olika saker och material. Olika krokar med färg, samlingshörna med kombinerad läshörna där hon hängt tyg likt en himmelsäng över soffan och där hon från sin plats lätt kan se barnen. Gjort i ordning lådor och köpt lika pennskrin och vattenmuggar till alla så det inte ska vara olika och skapa konflikter där det ska jämföras. Hon har satt storasysters plats i korridoren precis snett mitt emot dörren in till klassrummet bredvid  en bänk och med nära kompisen på andra sidan. De två andra platserna tillhörde två pojkar som var väldigt lugna och som hon trodde skulle passa bra tillsammans med henne.
Alltså behöver jag säga hur nöjd jag är! Det är änglamusik i en orolig mammas öron.
Så med det självförtroendet hon visade idag och hur de skapat  en miljö som kommer passa henne och ge henne de förutsättningar hon behöver för att trivas, må bra och utvecklas tillsammans med sina klasskamrater så är jag inte det minsta ängslig just nu.
Och minns ni Tove? Fina lugna Tove som tog henne under sina vingar. Hon kom smygandes fram till oss idag och hälsade och kommer gå på samma fritids. Hon kramade henne även hej då när vi skulle gå och storasyster var så blyg så hon nästan kröp ur skinnet.

 

En för tillfället tom skolgård som tömdes när klockan ringde för lunch.

Känn Ingen Sorg Göteborg!

Vi har avverkat fartfyllda dagar i Göteborg med farmor och farfar. Vi checkade in på ett otroligt fint hotell som hade allt vi bara önskat oss. Riktigt lyxigt för en småbarnsfamilj som inte flanerar så ofta, 21:a våningen med en utsikt som är svår att beskriva. Fin frukost i en miljö där varje inredningsdetalj kändes planerad in i det minsta, trevlig personal och rent och snyggt. Så verkligen lyxigt.

Dag ett när vi kom besökte vi Universeum som erbjöd en hel massa olika aktiviteter, regnskog och djur som jag trodde skulle vara intressant var mest blött, mörkt och tidskrävande. För att sen hitta "Jobbis" där man kunde leka och klättra fritt och som blev riktigt populärt, även en våning i hälsans tecken där man kunde testa styrka, balans och hur kroppen fungerar, det gick hem hos systrarna.
Vi avslutade med att hälsa på mammutarna och få rida på dem.

Dag två gick vi proppmätta efter lyxfrukost till ett fullt Liseberg. Och jag kan inte nog vara tacksam om ett proffsigt bemötande. Vi var oförberedda om vad som gällde för ett barn med npf ( neuropsykiatrisk funktionsnedsättning) och att de helst ville ha ett skriftligt intyg om att barnet behövde en ledsagare.
Vi har väl egentligen inte varit i behov av det förrän nu och inte vetat hur man går till väga för att få ett intyg heller för den delen.
När jag hört ordet ledsagare tidigare har jag nog mest tänkt på en anställd personlig assistent eller liknande, men inte att vi som föräldrar skulle varit det.
Men såklart är vi det i de här situationerna. Ni vet ju har jag ofta förklarar oss som hennes förlängda arm och det passar ju så bra in här också.
Kvinnan på gästservice på Liseberg var så tillmötesgående och gav mig ett band som gjorde att vi kunde gå före i köer och jag kunde åka gratis  med henne. Vi fick betala för henne som alla andra men inte jag. Vi gick även in en speciell ingång vid entrén för att slippa den långa kö som ringlade sig långt bak.
Allt det här gjorde så att vi fick en fantastisk dag där hon fick åka alla karuseller hon ville utan att utsättas för stress och en väntan som hon har svårt att förstå. Det var över 20.000 besökare den här dagen så det bar jobbigt för många och vi var riktigt slitna hela bunten efter en heldag. Men tjejerna var så lyckliga och nöjda och vi är är så tacksamma för hur vi blev bemötta av all personal. Aldrig ett endaste problem.
Det är allt det här som gör det enklare för oss och som gör att vi kan fokusera på henne och hur hon mår i de här miljöerna.

Sista dagen hängde vi i fina parken Trädgårdsföreningen och gjorde även ett besök vid Alfons Åbergs kulturhus, inte så imponerande som jag väntat mig men här gillade barnen att vara. De lekte i kojan, kiosken och åkte rutschkanan hundra ggr, vi köpte en ny bok till vår Alfonssamling för att sen starta resan hem.

Ett stort tack till de bästa svärföräldrar man kan önska sig. Ni hängde med bra i ett högt tempo och det är verkligen guld värt att ha ett par extra ögon med på sådana här äventyr. Flickorna och även vi är så tacksamma att ni följde med. Ni betyder oerhört mycket för oss.

 Tycker om symbolen på bandet. 

"Den förlängda armen"

 Fin utsikt från 21:a våningen!

 Pappa och farfar var modiga. Vi tjejer nöjde oss med att titta på.

 I Alfons värld.

 Trädgårdsföreningens fina lekpark.

Livet Som Pågår!

Vi njuter av den svenska sommaren som visar sig från sin bästa sida. Dagar rullar på och vi har hunnit med både den årliga sommarfesten och att fira lillasysters 4-års dag. Jag jobbade även några dagar för att nu vara ledig i ytterligare 4 veckor.

Vi har varit kaninvakt till två söta kanintjejer den här veckan, så vi har matat och städat och pysslat om dem. Storasyster kunde sitta hos dem i timmar. Hon bad om en filt så hon kunde ligga hos dem i hägnet.

Nu sitter vi i bilen på väg till Göteborg. Hotellövernattningar och Liseberg och barn som är förväntansfulla. Vi har tittat på bilder och pratat om karuseller och stora gröna kaniner. 

Skönt med lite miljöombyte för oss alla. 

Båda har varit i en riktig utvecklingsperiod, det hör väl oftast sommaren till. Plockat bort stödhjul på cykeln, simmar med bara armpuffar och frigör sig överlag. Vi sade att det känns som om båda klippt navelsträngen med oss. Går själva till kompisar och lekparken och det känns lugnande och samtidigt väldigt annorlunda för oss. 

Ibland vill man stanna tiden och ibland vill man bara skynda på den. Men den går i sin takt oavsett och vi kan inte påverka den. 

Det är livet som pågår.

 

Isa & Iris!

 

Lata dagar och milstolpar!

Vi har saktat ner på tempot och det har varit riktigt skönt. Dagar som jag förutspått skulle bli långa och rastlösa har visat sig blivit riktigt bra. Ostadigt väder begränsar oss i stugan och man får hitta olika sätt att få tiden att gå. Blåbären har satt fart och vi plockar för fullt och äter och bakade även muffins en dag. Ett trångt litet kök och två hjälpredor gick över förväntan och vi hade ett riktigt bra teamwork och de stunderna är det underbart att få vara mamma till de där två.
Sen kom vår granne och frågade om de ville vara med och göra glass, inget svårt val och de stack iväg nyfikna på vad de skulle få göra. Sen blev det såklart provsmak på gudomligt god vaniljglass.
Kvällarna har bjudit på en varm sol och vi har ätit vår kvällsmat vid sjön och badat. Flickorna är uppe längre men sover även längre så det är bara skönt.
Jag har börjat säga godnatt när vi läst klart och gått ut från rummet, något vi inte gjort på flera år. Gråt och tandagnissel från storasyster och en helt oberörd lillasyster som somnar tryggt och gott med en gång.
Stora full av oro så jag har gått in ofta och klappat och pussat och stoppat om. Så ropar hon och frågar något bara för att kolla att jag är där, kommer upp en stund men går sen och lägger sig igen när vi försäkrat henne om att vi kommer snart och lägger oss hos henne. Och det går bättre och bättre. Skönt för oss och nyttigt för henne att komma till ro och finna trygghet i att somna själv. Milstolpe nr 1.
 Här har det varit jätteviktigt att inte visa minsta frustration och att hela tiden få henne att känna att vi är i närheten. Vara lugn och svara milt hela tiden. Hon påverkas så mycket av vårat sinnelag, det får man inte glömma när vi bryter ett mönster hon haft.

Vi är också mitt uppe i en riktig kalasvecka och idag var det nr 2 för den här veckan. I söndags var det kalas för en av hennes närmaste förskolekompisar i gympasalen. Mycket barn som hon känner men även andra. Och vi provade att lämna henne för första gången. Mamman är informerad om hennes autism och vi pratade igenom lite innan jag sade hej då. Jag och storasyster pratade om det en del på förmiddagen och hon var ängslig och frågade vem som skulle ta hand om henne. Jag funderade en del på om hon är för beroende av mig, att jag kanske är för tillgänglig och hämmar henne socialt vid en del tillfällen.
Men så åkte jag min väg och det tog knappt en timme då hon ringde mig. Svea längtade efter sin mamma och ville att jag skulle komma. Men vi pratade lite och sen bestämde vi att jag avvaktade. Hon fick följa med och hämta tårtan och få en paus från allt stoj. Sen rullade det på, hon ringde igen (mamman) mest för att rapportera att allt gick bra. Det är så skönt att ha och göra med sådana människor vid de här lite speciella tillfällena.
Så jag höll mig borta de timmarna kalaset varade och det är första gången vi lämnat henne. Milstolpe nr 2..
Vår duktiga tjej!

Och idag ringde en fritidspedagog upp mig och stämde av lite för inskolningen av fritids. Det är ju helt nytt för oss och jag har varit lite orolig hur det ser ur på fritids. Om det är för "fritt" för henne. Men hon var verkligen superbra att prata med och vi bestämde två dagar som vi ska dit innan skolan börjar. Känna in miljön lite och hälsa på personalen. Det är nog första gången som vi blir uppringda och jag blev verkligen förvånad. Men det känns bra, riktigt bra.

 

Sköna sommarkvällar!

 

Två små hjälpredor!

 

Vi besökte även min kusin på hennes gård. Det här är Bill & Bull, två tama grisar som går lösa på tomten. 

Sommarlov!

Så har en hel vecka redan rusat förbi. Och den har bjudit på en skön blandning av det som kallas svensk sommar. Mestadels har vi kopplat av i stugan.
Midsommarafton blev exakt så bra som man bara kan önska sig med ett underbart väder och glada barn. God mat och de traditioner som vi kommit att tycka så mycket om. Plocka blommor till stången som sen kläds in i löv och flaggor, sen all dans som de små älskar. Lillasyster var i högform och ville lära ut alla sina favoritsånger från förskolan.
Tårtan var något alldeles extra i år och lika god som vacker att se på, sen en promenad ner till sjön för att svalka sig med ett dopp.
En heldag som vi får bära med oss med värme ända tills nästa år.

Vi passade på att ta en dag på sjön när solen visade sig som mest och fick en härlig dag vid en sandstrand med min bror och hans familj. En sådan där dag som man tänker semester, sol, bad och en  fin kväll med korvgrillning vid bryggan. Alla trivs och det ligger ett lugn över oss där ingen klocka, inget jobb ja ingen vardag alls finns i närheten. Då allt känns fint och enkelt.

Sen har vädret svajjat lite och allt blir inte riktigt lika enkelt. Det märks mer i år att framför allt lillasyster blir rastlös. Hon är så otroligt social och vill helst att det ska hända saker hela tiden och gör det inte det inte det ser hon till att det gör det. Vi tog några dagar i stan för tvätt och att se till huset. Då lektes det till långt in på kvällen men grannbarnen och de cyklade själva till lekparken.
Jag har funderat lite över det där med att låta dem gå själva och känner mig lite kluven för det. Jag vet att de hittar hem för det är inte långt och jag ser delar av parken från huset. Jag vet också att de håller ihop och att de kommer om det skulle hända något. Men är de tillräckligt stora för att lämnas obevakade?

Vi cyklade till Mariebergsskogen för en härlig eftermiddag med vänner, en heldag som gjorde dem helt utmattande. Men när det är leken som gör dem trötta känns det så härligt inombords på mig. Storasyster har vid flera tillfällen visat stor nyfikenhet på nya barn och tar till och med kontakt. Hon är till en början väldigt försiktig och gör precis som de andra barnen och som de säger. Men kommer det ändå till en punkt då hon inte tycker något är ok säger eller visar hon det.
Idag bestämde vi oss för att åka in på festivalen i stan som på eftermiddagen har massa roligt för barnen. Jag åkte själv då pappan har satt klorna i en renovering av vår stugaltan som vi vill ha klar. Då går det lättast och snabbast om vi håller oss borta ett tag.
Förväntningarna var stora och det började ganska bra, vi åt glass och kände in all stämning, allt folk och härliga dofter från all mat. Musik här och var och vi hade förberett oss med hörselskydd som de använde båda två. Dock tacklade storasyster av under konserten vi skulle se, ville inte dansa och inte titta. Här förstod jag att vi skulle varit med båda två då det blev väldigt svårt att uppfylla bådas helt olika önskningar. Lillasyster älskade det och hade säkert kunna stannat hela kvällen medans intrycken  blev för mycket för storasyster. Hon liksom kryper ihop och ser så sorgsen ut, obekväm. Och så kom regnet igen och vi bestämde oss för att bryta upp.
Roligt så länge det varade, jag ännu en erfarenhet rikare.

Gott umgänge som man kan va sig själv med och som vet lite hur vi funkar. Bara det är guld värt.
Vi avslutade hemma hos oss med pizza till kvällsmat, barn som lekte och trivdes.
Det är något som jag gillar mest med sommarlov, det bjuder in till härliga spontanträffar.

 

 Midsommar när den är som bäst!

 Sommarlovsbarn!

 Vi mumsar på goda bär nästan varje dag. Tänk att blåbären redan börjat komma.

Farväl Skogsdungen!

Just nu sitter jag i stugan och har påbörjat första delen av semestern. Rätta känslan har inte riktigt infunnit sig än men jag hoppas den gör det snart. Det är en välbehövlig vila som ska hjälpa mig att sortera allt tillbaka på sin plats. Ganska stressiga dagar det senaste och jag har varit sliten igen. Känslan att inte hinna med förföljer mig och är en riktig energitjuv. Och jag upplever mig själv som att bli mer och mer tafatt och få mindre saker gjort än förut, något jag verkligen ogillar hos mig själv ( och även andra för den delen).

Och idag sade vi farväl till storasysters förskola. Tömde fack och lådor, kläder, kort ja allt som hon satt sin prägel på. Vi köpte en varsin present till de två som följt med henne alla de år hon varit där och som vi haft stadig kontakt med. Och ärligt talat så känns det riktigt skitjobbigt. Hon känns mer redo än mig och det är ju bra. Som hon själv säger: Att jag är en  stor flicka nu som ska börja skolan.
Jag är nog mest rädd att lämna den trygghet vi byggt upp och som fungerat väl för henne.
Rädd för att tappa allt det där och inte kunna ge henne det igen. Tårarna rann på mig när jag gick över gården, kramade och önskade glad sommar till de andra pedagogerna. De har sett det hundratals andra gånger och lade sina huvuden på sned och kramade om mig igenkännande och förstående. Vi går en ny tid till mötes.
Lillasyster går ju kvar på andra sidan gården så vi ses ju igen och det blir inte ett så definitivt avsked.

Det småregnar här och vi har tänt en brasa. Jag dricker ett glas rosé och ska måla naglarna. Imorgon är det midsommarafton och vi har två tjejer som ser mycket fram emot det. Det har blivit en fin tradition för både små och stora.
Hoppas ni får en mysig dag ni med.