Att Hålla Balansen!

Hjälp vad tiden går och vi har haft mycket omkring oss senaste tiden. En hel del jobb, 40-års kalas och jag hade äntligen min kväll för Halv 8 hos mig med de gamla kollegerna. Så trevligt och trots att tiden gått sedan vi senast sågs var det precis som vanligt. Det blev en fin kväll och där jag även lyckades få till en utsökt meny.
Jag var och lämnade in min gamla legitimation förra veckan och även lite arbetskläder jag sparat "ifall" och den här gången stack det till en liten bit inombords av saknad. Inte arbetstiderna, helger och stressen men arbetskamraterna och jobbet som på många sätt är väldigt roligt och spännande trots  det tuffare klimat som blivit.

Skolan går fortsatt bra för storasyster och förra veckan följde det med en kompis hem, hur stort är inte det?
Det gick väldigt bra och nu är det prat var och varannan dag om vem som ska med vem hem.

Jag fick samtal från en pappa för en tid sen. Det är väl egentligen 2 av tjejerna som har riktigt starka viljor och där lek gått överstyr och gjort andra väldigt ledsna. Påhitt som inte är okej och som de nu vill hålla lite extra koll på. Han som ringde mig är pappa till en av de styrande tjejerna. Bra att de är uppmärksamma tycker jag. Här hemma har vi bara hört bra om dem och jag vet att hon skulle berätta om det hänt något. Hon kan inte ljuga och för henne blir det ju så fel när någon verkligen gör fel. Samtidigt oroas vi för att hon inte säger ifrån om det är något hon inte vill. Att hon styrs av de starkare och låter dem göra som de vill med henne. Vi upplever ofta att hon ger vika när de ska göra något, cykla först, gå upp på studsmattan först, ta fika först, välja glas, välja målarbok, pennor  ja allt där man kan turas om låter hon alltid andra välja först. Vi önskar att hon någon gång kunde säga "nej nu vill jag cykla först", markera att hon också vill och stå upp för det.

Vi pratar väldigt mycket med båda tjejerna om att alla är olika, att man tycker om olika ex färger, mat  leksaker och att det är okej. Man är inte dum för det och att gillar man hellre svart istället för rosa får man ändå vara med och leka. Att förklara om olikheter och acceptans för barn är inte alltid så lätt. Men det känns väldigt viktigt för oss att göra det.

Hon berättar gärna vad de leker och gör i skolan. Och det låter som om de alltid har kul och är det där gänget som håller ihop.
Och vi är så glada för det, för hennes lust till lek och kompisar. Kanske trivs hon bäst av en ledande vän, någon som säger åt henne vad hon ska göra. Så slipper hon ta egna beslut som kanske är svårt för henne. Hon kanske inte ens bryr sig om det.
Men vi vill att hon ska vara stark och ha skinn på näsan om det behövs.
Rädslan för att hon ska bli ett utsatt barn som man kan göra vad man vill med, som inte begriper bättre och som inte riktigt är som alla andra gör sig påmind då och då. Det skrämmer mig och jag vet att jag inte alltid kan vara med och skydda henne. Så den där balansen vi försöker hålla är inte enkel. Att lägga sig i lagom mycket, putta henne frammåt lagom mycket och samtidigt låta henne  fortsätta formas till den goda lilla människa hon är.