Good vs Bad!

Varför är det så svårt att ta sig ur dåliga vanor och så lätt att komma ifrån de bra? Och framför allt hitta en balans i det hela. Jag pratar om mat, träning, sömn och hur man ser på sig själv. Kommer man någonsin vara nöjd med sig själv en längre tid. Jag har några dagar varit så nedstämd och kan inte riktigt sätta fingret på varför, jag känner mig olustigt rastlös inombords. Och det värsta sur, kort och besvärad av att ha familjen runt mig. Stackars dem och jag får så jäkla dåligt samvete i efterhand. Och jag vet att det i grund och botten är för att jag har något otalt med mig själv, det känns. Jag är trött och uttråkad på samma gång. Och kommer ingenstans. Vill man för mycket, kräver man för mycket av sig själv?
Det känns som att jag har så svårt för att bara vara och flyta med livet och det blir inget bra i själen. Man strävar frammåt för att det är det man förväntas göra och kunna. Men man vet inte riktigt varför och jag gillar inte känslan av att vara hästen som står mellan två höbalar och inte vet vem man ska välja.
Ett konkret exempel är hur vi ska börja använda bilder för att stödja  Svea visuellt, vi började lite smått efter att vi gått en bildkurs på BUP några ggr, vi fick med ett veckoschema med alla dagar och en hel hoper tecknade bilder på allt från tandborstning, buss, lördagsgodis mm. Men vi fick aldrig till det riktigt och i samråd med förskolan fann vi det inte riktigt nödvändigt med detta just nu. I alla fall inte alla de dagliga små momenten som måltider, hygien TV. Kanske mer när vi gör något större utanför den vanliga vardagen som badhuset, leklandet eller kalas. Det rann ut lite i sanden med alla de där bilderna och hon visade ganska svalt intresse för de tecknade. En av pedagogerna nämnde detta att hon föredrar autentiska bilder för att de ska kunna hjälpa henne.
Nu är det ju som så att autistiska personer ofta har stor hjälp av bilder för att kunna förstå sammanhang och att överhuvudtaget kunna  skapa sig en bild av vad som händer och sker. Och när jag för några veckor sedan var i kontakt med vår arbetsterapeut gällande att få hjälp med tidsperspektiv så tipsade hon om en app som är ganska ny men som verkade jättebra. Och det gjorde den verkligen så jag bestämde mig för att vi skulle introducera den för henne. Jag var jätteivrig att komma igång med detta. Men så händer något längs vägen och allt står halvklart, så vi har inte alls kommit igång med det. Och allt jag tänkte göra var att ta bilder på ex förskolan, Kicka, mormor och farmors hus och liknande och lägga in så vi kan göra en veckoplanering och hon kan se när vi ska hitta på något. Och jag tror verkligen att det kan hjälpa henne. Jag blir så besviken på mig själv och letar efter orken som borde finnas där.
Visst kommer man tillbaka med ny energi men det är så jobbigt när man har de här "dipparna". Och man vet att enda sättet att komma igen är att göra upp med sig själv.

Nu är det ju inte som så att allt är nattsvart. Vi har haft bra dagar också och roligheter att se fram emot!
- Jag och Henrik sprang milen tillsammans på ok tid, och jag har satt ett mål på att bättra tiden med 3 minuter. Återkommer och skryter när det är uppnått.
- Vi besökte tivolit som var i stan och åkte karuseller för första gången. Succé för storasyster, skräck för lillasyster som vi fick stanna karusellen åt för att plocka ur henne gallskrikandes.
-En ridhjälm som är beställd lagom till 5-års dagen
- Kalastider i antågande då vi är ett helt gäng som fyller år i maj

Det får bli allt för ikväll kära vänner!

Stugliv!

Jag har haft flera dagar ledigt och vi har hunnit med en hel del. Lugn lördag i fint men blåsigt väder hos mina föräldrar. Tjejerna åkte fyrhjuling med morfar ner till sjön och det är ju såklart väldigt roligt och spännande. Söndagen så rev vi av några timmar på Ikea med lunch och lek på barnavdelningen. Vi hade Leia med oss och Svea hade som vanligt fullt upp att hålla reda på de två små busungarna. Ikea är ju ett perfekt ställe att låta leken flöda, de bäddade ner sig i sängarna och lekte att det kom monster, de nattade varandra och kröp i tunnlar. Jag hoppas personalen har överseende med den oreda vi lämnade efter oss. Men jag njöt så av att se dem leka och att Svea var med på de rollekar som de små kastade sig emellan så jag kunde inte annat än att låta dem hållas.

Och så har jag hunnit med en kväll i Molkom med 3 rätters och Halv 8 hos mig med kollegerna. Trevligt och med god mat och diskussioner om allt mellan himmel och jord.

Jag har snart läst ut boken jag berättade om och den är så träffande bortsett från att hon tillslut går in i en psykos. Så långt ska det väl inte gå hoppas jag, men hon berättar om hur hon tänker, analyserar och iakttar sonens alla handlingar och hur hon ska tolka och läsa det. Hur hon ska bemöta det och hur hon ska förstå det. För hennes del tar det över helt och hon varken äter eller sover tillslut, jakten på att lösa Autismens gåta tar över hela hennes liv. Att hitta nyckeln till ömsesidigt samspel. Och det är just det där med att analysera barnets olika handlingar som är så igenkännande. Jag iakttar henne ofta när hon leker, hur hon pratar och när jag i förtid kan se en situation som hon behöver hjälp med så väntar jag alltid ut henne tills hon kommer och ber om hjälp. När hon ska berätta något för mig och jag vet vad hon menar får hon alltid försöka få fram det även om hon har svårt för det, visst hjälper jag henne på traven och rättar henne på de ord som sägs fel och ber att hon upprepar korrekt efter mig. Då gäller det att ha en lugn vänlig ton så hon inte känner sig dum. Och vi har märkt att hon älskar att få beröm när hon klarat något, sätta på sig en sko eller lagt klart ett pussel. Berömma = att stärka henne tänker jag. Och av vaken tid tänker jag minst hälften av den på henne och hennes diagnos. Lösningar, nya saker att prova, gör jag si gör hon så. Och såklart hur hon känner, det största och viktigaste "jobbet" med henne. Att kunna se och lyssna hur hon mår, känna av henne och tillmötesgå hennes behov av vila och lugn och ro. Det som är skönt är att när hon gjort det kommer hon tillbaka redo för nya upptåg.

Och så äntligen åkte vi till sommarstugan igår allihop. Nu går vi en underbar tid till mötes och att vara där är som balsam för själen. Vi lade i bryggan, tog fram några av utemöblerna, rensade lite i rabatterna och fikade i solen. Tjejerna grejade och lekte i sandlådan, kände på vattnet och hälsade på grannarna. Vi har så gulliga grannar där och det var ett kärt återseende. Så nu hoppas vi att vi kan sova kvar snart. Tänk att sol och värme kan göra så gott för människan..

Fin Fredag!

Bra dag med en välbehövlig dos egentid. Startade dagen med morgonsim och sen frukost på stan. Jag har tur som har härliga kolleger som förgyller mitt liv. Det är på något konstigt sätt enkelt med dem. De känner mig lite så där lagom och man utvecklar en gemenskap som känns okomplicerad och som vårdar sig själv. Och idag hade vi en riktigt lugn och skön morgon.

Handlat för helgen, gått en skogspromenad och fredagsmyst med popcorn och Pippi. Så fyllt på allt vad kropp och själ behöver för att tuffa på igen. Mannen har åkt iväg för nattjobb och det är den absolut värsta jobbhelgen nu. Men väskan står packad och imorgon efter frukost åker jag och flickorna till mina föräldrar. Det känns bra att åka dit och få lite avlastning och ungarna älskar att springa över backarna där. Vi trivs där allihop och lantluften gör oss gott. Lugnt och rogivande. 

Ha en fin helg på er.

Alla behöver gråta ibland!

- Alla behöver gråta ibland. Också dom som är stora.

Den texten stod på stora tavlan på förskolan idag. Under stod det Svea 16/4. De orden tröstade hon två av sina förskolekompisar med idag som var så ledsna när deras mammor lämnade dem på morgonen. Så liten och så klok. Så full av empati och vad glad jag är för det. Jag ser det som en otrolig styrka att kunna känna och visa det, ännu mer för att hon har sin autism som ofta kan stå i vägen för att förstå och läsa andras känslor. Hennes pedagog var märkbart berörd av det hela när hon visade mig texten de skrivit upp under dagen och berättade med blanka ögon om händelsen.
Så visst får man gråta när man är stor, för att man är ledsen, för att man är glad. Eller för att man är en mamma som känner hopp om framtiden...

En mammas oro och funderingar!

Så har ännu en helg passerat. Jag jobbade men vi hann ändå med att laga god mat, få upp den efterlängtade studsmattan, plantera blommor och se på film. Lite som en vanlig familj helt enkelt . Jag och Svea har hunnit med ett till besök hos Kicka och Jonna som hade med ett paket till Svea med hästborstar i. Och så glad hon blev och vi provade dem med en gång. Vi hade solen i ansiktet och ännu en härlig och fin dag i stallet. Det är så fint där.
Jag började läsa en bok förra veckan. Jag gillar verkligen att läsa men efter att barnen kom har jag inte riktigt fått till det på samma sätt, blivit kvällstrött och gett tiden till annat. Men jag kan verkligen sakna att bli riktigt uppslukad av en bok. Och nu började jag läsa Jenny Lexhed  "Det räcker inte med kärlek", en mammas kamp för sin son. En berättelse om hur hennes första barn får diagnosen autism och hur livet ändras för familjen. Så stark och fängslande att jag får slita mig ifrån den. Och jag har aldrig varit med om att känna igen mig så, det är som att det är jag själv som skrivit en del av den. Otroligt igenkännande och det känns skönt. Även om man vet att det finns många många mer familjer precis som oss så är det en slags tröst att få läsa och höra om andras liv och hur de har det.

Vi har pratat mycket senaste tiden här hemma. Analyserat, diskuterat och trots att vi har haft bra flyt en tid och slappnat av lite kryper oron och vad som känns som okunskap över oss.  Det funkar fortfarande bra på förskolan, hon deltar, leker med flera olika och som de säger så upplevs hon inte "fladdrig" utan utvecklas och går frammåt. Känns ju bra såklart men vi upplever henne inte alls så hemma just nu. Hon är sluten, svår att prata med och hon säger ofta att hon är trött eller att hon har ont i magen. Och det är så svårtolkat. Vi kan se ett mönster ibland då vi vill henne något eller vill ha henne delaktig i något. Och jag som avskyr mer än något när TV:n åker på så fort vi kommer hem och hon blir sittandes där hela eftermiddagen bortsett från när det är mat och kvällsrutiner. Senaste tiden har det näst intill varit omöjligt att styra henne till att göra något annat och hon blir så förtvivlad när jag inte vill ge med mig. Jag vet också väl att hon behöver "pausa" och att förskolemiljön kräver mycket av henne så visst ska hon få se på sina favoritprogram men inte timme efter timme. Hon känns väldigt i sin egen värld just nu, mumlande och pratar om saker ingen förstår.
På påsk träffade vi min familj och hade en härlig dag i min brors sommarstuga, god mat och barnen lekte och busade. Fast inte Svea. Hon var delaktig korta stunder men drog sig undan största delen. De andra spelade boll och hon var att med emellanåt men sen gick hon och plockade pinnar som hon sen sorterade. Hon kikade på de andra och då gjorde det ont i mig. Vad tänker och känner hon då? Förstår hon att hon inte är som de andra eller bryr hon sig inte? Och hur ska vi föräldrar agera här? Hon kom fram till oss några ggr och sa att hon var trött. Och jag vet att sådana här sammankomster kan vara jobbiga men jag känner även att hon måste träna på att klara av dem också. Vi gör henne inte en tjänst  om vi stannar hemma. Men vi vill ju såklart kunna stötta henne. Hon gör så här även om vi inte är så många som ses och tydligast ser vi det när vi är borta hos andra. Ibland märks hon knappt!
De pedagogerna som hon har närmast sig på förskolan sade att det är bra att hon tar sina "timeout", hon sorterar då intrycken som varit många och laddar batterierna för att kunna fortsätta. Vi skulle inte oroa oss eller försöka tränga oss på henne då utan låta henne vara en stund. Men det värker i mitt mammahjärta då och jag vill inte låta henne vara. Jag är rädd att hon känner sig ensam. Det är så svårt ibland!

Kravlös Kärlek!

Så i onsdags var det äntligen dags för träff! Jag ska först ta historien från början hur Kicka och Jonna kom in i våra liv.

Under hösten som var så blev ju Sveas närmsta pedagog sjuk på ett sånt där hemskt sätt att vi visste hon skulle bli borta en längre tid. Sorgen och oron omfamnade mig totalt och det märktes på avdelningen att en viktig stöttepelare försvann. Vi kom ändå på banan och hittade andra vägar för kontakter, kommunikation och arbetssätt. Så kom en extra resurs till avdelningen, en ung tjej som hette Jonna, 19 år och nybliven student och barnskötare. Hon tog Svea under sina vingar på ett sätt som skulle komma att betyda så mycket. Så olika men ändå så lika då Jonna precis som Svea är speciell. Jonna fanns vid hennes sida de gånger det blev rörigt och mycket. Då tog de en timeout på tu man hand och hon visade Svea bilder på sin allra bästa vän. En vacker tjej med brun päls och mjuk mule. Kickaboo eller Kicka som hon kallas.
Vid jul fick Jonna nytt jobb och skulle inte stanna kvar hos oss. Ett för mig och även Jonna tror jag jobbigt avsked. Jag grät av och till i flera timmar efter att vi kramats adjö, jag kände att att alla viktiga personer i Sveas liv försvann. Jonna förstod Svea och kunde läsa av henne, ta hand om henne när det blev jobbigt. Vi skulle höras av, tiden gick men så i onsdags blev det äntligen av. Vi hämtade upp henne och åkte till stallet där Kicka står.
Kicka är en fantastisk häst som startade livet hårt med stryk och plågeri, som var i en vadderad box för att inte sparka sönder sig och människor som hon helt förlorat tilliten till. Så kom hon till en gård och blev terapihäst, blev stabil och lugnet själv. Hjälpte människor med missbruk och hårda liv att hitta tillbaka till världen. Och för att till sist hamna hos Jonna som ger henne sin själ, och som hon själv säger: Själsfränder. Och jag kan se och känna det, de kommunicerar osynligt och har det finaste av samspel. Och utan att överdriva får jag vara med om ett näst intill magiskt möte denna dag. När hästen står på stallgången går Svea fram och ställer sig tätt intill henne, känner och tittar. De små händerna känner på varje del av Kickas framdel, fingrarna stryker länge genom pälsen och jag ser hur hon studerar henne utan och innantill, de hälsar och bekantar sig och inte en endaste gång finns oro eller rädsla hos någon av dem. Ett så vackert möte jag aldrig ska glömma. Jag ser kravlös kärlek. Svea är trygg där och jag tänker att hon har lättare att knyta an till djur än till människor, det är inte ovanligt bland personer med autism eller liknande svårigheter. Djur är lätta att umgås med för de här människorna då de inte har sociala koder som ska läsas av eller att djur kräver något tillbaka som de inte riktigt förstår. Och det är fascinerande att få se det så tydligt. Vi hade en härlig eftermiddag och det borstades, mockades och så blev det en ridtur såklart. Hon njöt och även Kicka tror jag över att ha Svea på ryggen. Vi travade lite och Svea skumpade upp och ner och bubblade av skratt. Ren glädje helt enkelt. Vi ska åka dit igen. Många fler gånger hoppas jag. Vi pratade om att efter ett tag kanske Svea kan åka med Jonna utan mig. Den här vänskapen ska jag vårda ömt. Jag tror den kan bli jätteviktig för min lilla Svea.

Kärlek❤️

När andan faller på och solen än en gång gått upp!

Det går lite länge mellan inläggen emellanåt, men det måste finnas lust och något som känns värt att skriva om. Jag läser igenom äldre inlägg och ser ju att det är väldigt känslosamt emellanåt och det är ju då jag har det största behovet av att skriva såklart. Och sen jag började med detta påhitt har det känts riktigt bra, det är verkligen skönt att skriva av sig och det var ju det som var syftet med bloggen. När andan faller på helt enkelt. Har haft ledigt några dagar och det är ju aldrig fel. Jag har varit till frissan och igår var jag till en kollega på en ny omgång av Halv 8 hos mig, det bjöds på grillad oxfilé med potatisgratäng, skagentoast och en efterrätt som var riktigt mumsig. Grillad ananas med en créme gjord på grädde, vaniljsocker och vit choklad, jättegott! Jag övade mig återigen på att dricka whiskey då de i min grupp är riktiga whiskeyrävar och jag får erkänna att det börjar bli lite gott. Dock känns det i skallen idag och kunde verkligen skippat sista glaset. Så säger man jämt..
Det var en mysig kväll och det blev väldigt känslosamt emellanåt, vi pratade om jobbet och de gånger man behöver ta en paus, lämna sin plats och gå undan för att hämta andan. Jobbiga, hemska samtal kommer emellanåt och då behöver man bryta och om det inte riktigt uppmärksammas och ges tid till så kan det som igår, komma ifatt en slå ner som en blixt i kroppen. Det är ju bara kolleger emellan vi pratar om detta och faktiskt så är det ju endast de som verkligen förstår, som själva vet hur det är. Och så viktigt det är att få gå ifrån gråta lite och sen på det igen, för så funkar det. Kan låta tufft men man kan inte bära på allt man hör, man måste rensa och fokusera annars skulle man aldrig orka med.
Och så är det en som precis gått igenom en jobbig och oförutsedd skilsmässa. Att bli ensam efter många många år tillsammans med någon och bygga upp ett nytt liv. En ofantlig omställning och så mycket känslor som stormar inombords. Sorg, ilska och hopp. Så en trevlig kväll med mycket allvar.

Och så kom de där olycksaliga biljetterna. Åh vilken lättnad och solen seglade upp på min himmel igen. Vilken rolig helg att se fram emot. Det blir perfekt att längta efter när sommaren går mot höst.

Lillasyster är återigen sitt rätta jag efter en tids känslostormar som varit jobbiga för alla. Utvecklingsfas eller inte så har det nästan känts som om inte vet hur hon ska känna eller tycka. Så otroligt upp och ner i humöret som smittat av sig på resten av familjen. Hon fyller 3 i juli och jag känner att jag kräver lite väl mycket av henne ibland. Att hon är en stor flicka och att man har låtit  henne växa upp för fort, att hon bara fått hängt med i familjens berg och dalbana. Och hon är tuff, frammåt och en riktig trollunge ibland och hon skänker oss så mycket glädje. Det är så otroligt fascinerande  att följa hennes framfart och upptäcktsfärd genom livet. Ikväll somnade hon med prickar på näsan och röda kinder då hon vägrade tvätta bort det.

Nu har vi gjort i ordning påskäggen som vi ska gömma ute i trädgården imorrn. Lördag jobbar vi helt om varandra så det får bli imorgon. Ett paket med frosttrosor till stora och en kjol som lilla så hett önskat sig, chokladkanin och ett litet ägg med godis har vi stoppat i dem. Fast först ska vi gå äggpromenad med farmor och äta lunch där. Vi har precis ätit räksmörgås och kollar
nu ikapp de TV program vi missat under veckan.
Och igår var jag och Svea på ett efterlängtat möte som jag ska leva länge på men det får jag berätta om nästa gång, det får ett alldeles eget inlägg!

Agnes?