Näsa mot Näsa!

Det är skönt när dagar som man tror ska bli jobbiga inte blir det. Utan de blir enkla och bra, allt flyter och man kommer in i rytmen igen. Båda tjejerna har hittat tillbaka och förskolan har gått strålande. En lättnad kan jag säga. Storasyster fastnade inte som jag trodde och jag kan känna mig lite skamsen när jag oftast räknar med att det ska bli jobbigt så fort något utöver det vanliga händer. Kanske är det mig det är jobbigt för. Och jag som tycker jag försöker tänka att man inte ska ta ut något i förskott och i det längsta försöka vara positiv. Något att jobba på kanske?!

Jag är fortfarande trött och känner ingen direkt hunger än. Jag äter för att jag måste och inte förrän idag tog jag en liten kopp kaffe efter lunch. Första sen lördag förmiddag. Vilken jäkla bacill alltså!

Som sagt så är tjejerna som vanligt, kanske inte så stora i maten som jag önskar men det är inget jag lägger vikt på just nu. De klarar sig.
Storasyster hade utflykt idag med busstur till stan och museiparken med sina kamrater och imorgon ska de åka skridskor. Jag har sagt det förr men hennes avdelning är helt fantastisk. Så nyttigt med dessa utflykter och att de låter barnen få lära sig och uppleva världen utanför skolgården.
Lillasyster har funnit sig ganska bra på sin nya avdelning men var lite ledsen idag när jag hämtade dem. Hon hade väntat på mig och så var det en pedagog som inte varit på avdelningen tidigare som skulle stanna med henne och det gick inte alls. Så när jag kom hade den ordinarie stannat kvar trots att hon slutat. Så himla snällt. Hon är yngst nu och kanske inte alltid stor som hon tror.

Intervjun med försäkringskassan igår gick över förväntan och det är skönt att ha det ur världen. Nu är det bara att vänta på beslutet. Vi talades vid i en dryg halvtimma och gick igenom den sammanställning de gjorde förra gången så fick jag ändra och berätta om det som förändrats. Sist vi talades vid upplevde jag henne lite nonchalant och nästan lite "näbbig" och såg inte fram emot att bli intervjuad av henne. Men jag blev väldigt positivt överraskad och hon var väldigt ödmjuk och förstående. I slutet sade jag att det är väldigt jobbigt att prata om sitt barn på det viset och då svarade hon:
- Jag förstår dig väldigt väl och du ska veta att jag tycker det är jättejobbigt att behöva ställa de här frågorna till dig.
Där och då kändes det som om vi var på samma våglängd och det blev ett bra avslut.

Och så tänker jag avsluta med att berätta vad som gjorde min dag idag. Ikväll när vi lagt oss och släckt lampan, låg vi näsa mot näsa jag och storasyster. Lillan hade somnat redan innan boken var klar och sussade gott. Jag hör på andetagen att stora också är på väg in i drömmarnas värld men så plötsligt börjar hon fnissa och till och med småskratta. Vi tittar på varandra och jag frågar vad hon skrattar åt?
- Jag skrattar åt något som är roligt, svarar hon.
- Vad är det som är roligt då, undrar jag.
- Det var så roligt när vi lekte idag, säger hon och somnar strax efter.