Nya utmaningar & en efterlängtad helg!

Vi lägger en ny vecka bakom oss. Snön är nästan borta och det gick rekordsnabbt, lite trist då vi haft så roligt i pulkabacken och så blir det genast så mörkt när allt det vita blir borta.
Det har varit en blandad vecka som gett mig en del att fundera på igen.
Hela familjen dras med förkylning och vi har varit krassliga var och en av oss. Jag tar ju helgen på torsdagar och det är något jag verkligen uppskattar. Det känns lyxigt med långhelg och glädjande nog fick vi goda besked gällande vårdbidraget som gör att det finns utrymme och möjlighet att jobba 4 dagar i veckan.  

Det har varit en tuff vecka på jobbet och vi har haft mycket att göra. Jobbigt emellanåt men roligt att det rullar på och växer. Jag jobbade kväll i tisdags för att vi skulle hinna med att bli klara med allt.
På förmiddagen åkte vi för att köpa skridskor till flickorna som skulle på utflykt med förskolan till Mariebergsskogen dagen efter. Vi bestämde även på morgonen att vi skulle äta lunch ute. Vi nämnde det för dem och allt var till en början frid och fröjd. Men i bilen började frågorna om vart vi skulle äta. Var det Ikea? Hamburgare? VART??!
Detta börjar bli mer vanligt förekommande att hon måste veta allt, vad planen är. Exakt vad ska vi göra, särskilt när det är något som inte händer så ofta. Vi fick snabbt bestämma vilken restaurang vi skulle till, förklara för henne och berätta och efter det blev det lugnt.
Vi har nu börjat med bildstödet  på allvar och sätter upp en vecka i taget. Vilka dagar det är förskola, nåt särskilt på helgen eller annat som händer och den går vi igenom varje dag, ibland flera ggr.
Jag upplever att det här blir mer och mer nödvändigt för henne, en stor hjälp till förberedelse och att ställa in sig på hur dagarna ser ut.
Dagar som inte är planerade kan bli jobbiga och likadant om det är tvärtom. Förra helgen skulle vi på kalas till kusinerna som de såg mycket fram emot. På förmiddagen fick jag meddelande om att det var inställt då de blivit sjuka. Hela dagen fick jag älta, upprepa och berätta om varför det inte blev kalas. Hon kunde inte släppa det och jag kan utan att överdriva säga att hela dagen blev helt fel. Hon tappade fästet totalt och var ängslig och ledsen.
Och så här blir det ibland. Men jag tänker ändå att man får ta det istället för att inte berätta och förbereda alls. Kalas är något som är viktigt att förbereda henne på då det kräver en del av henne.
Och som dagar som inte planeras in i minsta detalj, som kan vara så sköna att bara ta som de kommer. Kanske kommer vi få tänka om gällande dem. Om inte så måste vi nog ha en plan bestämd innan vi lämnar huset så hon noga vet vad som är på gång.
Vi lär oss nya vägar hela tiden, hon förändras och utmaningen är att hela tiden möta hennes behov på bästa sätt.

Annars en bra vecka på många sätt. Biokväll med goda vänner, börjat läsa en bra bok, sprungit och till sist en riktigt bra fredag med hela familjen. Vi åkte för att se till stugan idag, isen låg tjock intill stranden och vi gick på upptäcksfärd längs bryggorna. Regnet duggade och det var rått och kallt men det rörde dem inte i ryggen. Pappa och storasyster åkte lite skridskor och vi hittade en fisk som frusit fast i isen.
Och så veckans höjdpunkt: idag började vi äntligen på ridskola. Så förväntansfull hela veckan och på veckoplaneringen satte vi en bild på en häst under fredag. Och det gick bra men väldigt mycket intryck för henne och hon fullföljde inte hela lektionen idag. En svart rund liten ponny var hennes bästa vän för en stund och vi borstade och pysslade om den lite innan lektionen började. Kanske vi skulle nöjt oss där idag. Men vi provar nästa fredag igen. Ett steg i taget.

Näsa mot Näsa!

Det är skönt när dagar som man tror ska bli jobbiga inte blir det. Utan de blir enkla och bra, allt flyter och man kommer in i rytmen igen. Båda tjejerna har hittat tillbaka och förskolan har gått strålande. En lättnad kan jag säga. Storasyster fastnade inte som jag trodde och jag kan känna mig lite skamsen när jag oftast räknar med att det ska bli jobbigt så fort något utöver det vanliga händer. Kanske är det mig det är jobbigt för. Och jag som tycker jag försöker tänka att man inte ska ta ut något i förskott och i det längsta försöka vara positiv. Något att jobba på kanske?!

Jag är fortfarande trött och känner ingen direkt hunger än. Jag äter för att jag måste och inte förrän idag tog jag en liten kopp kaffe efter lunch. Första sen lördag förmiddag. Vilken jäkla bacill alltså!

Som sagt så är tjejerna som vanligt, kanske inte så stora i maten som jag önskar men det är inget jag lägger vikt på just nu. De klarar sig.
Storasyster hade utflykt idag med busstur till stan och museiparken med sina kamrater och imorgon ska de åka skridskor. Jag har sagt det förr men hennes avdelning är helt fantastisk. Så nyttigt med dessa utflykter och att de låter barnen få lära sig och uppleva världen utanför skolgården.
Lillasyster har funnit sig ganska bra på sin nya avdelning men var lite ledsen idag när jag hämtade dem. Hon hade väntat på mig och så var det en pedagog som inte varit på avdelningen tidigare som skulle stanna med henne och det gick inte alls. Så när jag kom hade den ordinarie stannat kvar trots att hon slutat. Så himla snällt. Hon är yngst nu och kanske inte alltid stor som hon tror.

Intervjun med försäkringskassan igår gick över förväntan och det är skönt att ha det ur världen. Nu är det bara att vänta på beslutet. Vi talades vid i en dryg halvtimma och gick igenom den sammanställning de gjorde förra gången så fick jag ändra och berätta om det som förändrats. Sist vi talades vid upplevde jag henne lite nonchalant och nästan lite "näbbig" och såg inte fram emot att bli intervjuad av henne. Men jag blev väldigt positivt överraskad och hon var väldigt ödmjuk och förstående. I slutet sade jag att det är väldigt jobbigt att prata om sitt barn på det viset och då svarade hon:
- Jag förstår dig väldigt väl och du ska veta att jag tycker det är jättejobbigt att behöva ställa de här frågorna till dig.
Där och då kändes det som om vi var på samma våglängd och det blev ett bra avslut.

Och så tänker jag avsluta med att berätta vad som gjorde min dag idag. Ikväll när vi lagt oss och släckt lampan, låg vi näsa mot näsa jag och storasyster. Lillan hade somnat redan innan boken var klar och sussade gott. Jag hör på andetagen att stora också är på väg in i drömmarnas värld men så plötsligt börjar hon fnissa och till och med småskratta. Vi tittar på varandra och jag frågar vad hon skrattar åt?
- Jag skrattar åt något som är roligt, svarar hon.
- Vad är det som är roligt då, undrar jag.
- Det var så roligt när vi lekte idag, säger hon och somnar strax efter.

På besök i helvetet!

Ja det här året började inte särskilt bra. Det som skulle bli en trevlig, lugn och skön helg med fredagstacos och annat gott bytes ut mot den vidriga vinterkräksjukan. Den flög på oss en efter en och det var den värsta magsjuka jag genomlidit någonsin. Vi har levt i karantän i 4 dagar, tvättat så maskinen näst intill brakat sönder och torkat och städat, om och om igen. Lillasyster var den som klarade sig bäst och var den första att bli sjuk. Jag vaknade av att hon kräktes i sängen bredvid mig, bara det blev jobbigt med en gång. Storasyster blev ordentligt utsatt och var alldeles rödsprängd i ena ögat, trött och medtagen och det var svårt att få henne att komma igång med maten. Det som var tur, om man nu kan säga det om detta elände är att Henrik han och pigga på sig skapligt innan jag drabbades. Det var helt otänkbart att ta hand om ett barn när jag mådde som värst.
Nog om detta, jag hoppas jag slipper uppleva det någonsin mer!!

Det drog ju med sig massa annat såklart. Jag skulle varit på utvecklingssamtal på jobbet som jag förberett mig på. Hoppas det blir av under veckan i alla fall. Och så det här med rutinerna som vi skulle hitta tillbaka till. De gled utom räckhåll för oss igen så nu måste vi börja på ny kula. Lillasyster längtade till förskolan idag och det förstår jag. Knappt varit utomhus på flera dagar och trött, sjuk familj som inte orkat leka.
Storasyster däremot jämrade sig och vill bara vara hemma. Hon låtsashostar och säger att hon är så sjuk. Och hon vill absolut inte vara ute. Och det vet jag inte vart det kommer ifrån för hon älskar att vara ute i snön.
Hon klagade även nu på kvällen att hon hade ont i magen, säkert kan det vara sviter efter magsjukan.
Nu är det bara att hålla i och hoppas att vi kan få vara friska. Det tär oerhört på oss alla i sådana här situationer.
Jag är fortfarande inte i form och tycker illamåendet sköljer över mig då och då och jag har sovit hur mycket som helst. Ändå är jag forfarande så trött.

Lillasyster åkte på kalas idag efter förskolan och som hon väntat. Planen var att mormor och morfar skulle komma och passa storasyster och jag skulle följa med på kalaset. Men det blev det ju inget av förståeligt nog. De vågade sig helt enkelt inte hit än.
Som tur är så har vi fantastiska vänner som tog med henne. Men igår när jag berättade att jag inte kunde följa med blev hon så ledsen och jag tyckte så synd om henne. Men idag var hon tapper och åkte glatt med kompisen Leia dit. Hon känner dem väl och är trygg med dem men jag kunde inte låta bli att få så dåligt samvete. Men det gick hur bra som helst och de hade haft så kul. Och hon var så glad och nöjd när hon kom hem. Min duktiga och modiga lilla tjej.

Nu blickar vi framåt igen. Imorgon är det telefonintervju med försäkringskassan. Jag känner mig ganska bra förberedd men vill bara att det ska vara över!

Keep it together!

Efter några dagar med sjukstuga har vi så sakteligen kommit tillbaka till vardag och rutin. Och tack och lov för det. Ledighet och lov med lata dagar i all ära. Men det ruckas på våra rutiner och vår "vanlighet", som är så viktigt för storasyster. Att hon också blev sjuk och var så orkeslös gjorde inte saken bättre och det är fortfarande svårt att få henne i fas. Hon har en förmåga att fastna i situationer som hon hamnar i och vi hör flera ggr dagligen att hon inte kan gå till förskolan, inte gå ut för att hon är så sjuk. Hon hörde det i flera dagar från oss, hur vi sade till lillasyster att hon inte orkade leka för att hon var sjuk, när vi pratade med mormor i telefonen och berättade att hon var sjuk, allt det fortsätter nu att upprepa sig och det är svårt att bryta det. Vi pratar, förklarar och tröstar. Hon är extremt känslig nu och tårarna sprutar för minsta lilla. Hon vill inte till förskolan på morgonen och det var längesen hon sade det. Det är så jobbigt att lämna henne när hon inte vill.
Hon känns väldigt bräcklig just nu och det tär även på mig. Vi sover fortfarande dåligt på nätterna och jag känner att det börjar ta ut sin rätt. Jag är trött och känner mig lite illa till mods.

Veckan har erbjudit en rad händelser som kräver att jag ska ha fokus, telefonintervju med försäkringskassan är inbokat och jag har talat med vår nya samordnare på BUP. Hon är den 3:e vi får men lätt trevlig och vi hade ett bra första samtal.
Jag ska ta kontakt med förskolechefen och höra mig för om utvecklingsbedömningen, enl BUP är det förskolan som ska göra den och att det bestämdes i samtal mellan dem.
BVC och vaccinering för storasyster på fredag, något jag verkligen inte ser fram emot. Ringde sköterskan som också är ny för att prata igenom hur vi ska göra besöket så bra och smidigt som möjligt och vi börjar såklart med sprutan för att få det överstökat.

Ett gammalt spöke kom på återbesök igår och satte sina ångestframkallande klor i mig. Jag visste att jag inte drivit bort det för alltid men det är omöjligt att göra sig beredd på när det ska komma.
För en tid frammåt kommer jag vara på spänn, något jag känner att jag inte har ork till just nu.
Nu får det bli stenhård fokus på allt det goda och positiva. Och det finns mycket av det att omge sig med.
På fredag har vi ett väldigt efterlängtat möte och ska bege oss på en utflykt som innehåller fina människor jag saknat, julgransskakning och katter. En perfekt blandning för både mig och flickorna.

Ta med det goda, lämna det onda!

Vi välkomnar ett nytt år, med nya möjligheter och saker att lära. Tar med det som blev bra och lämnar kvar det som vi vill lägga bakom oss. Och jag ser fram emot 2016. 

Det var en nyårsafton med bara ett gäng glada tjejer. Inte så bara det heller, pappan jobbade eftermiddag igen så vi gjorde precis som förra året och bjöd in Lovisa och hennes flickor. Vi lagade mat tillsammans och barnen gjorde sin egna spett med olika saker, var till pulkabacken i mörkret för att se fyrverkerier och för att tända våra fina rislyktor. Det märktes väl på de större tjejerna att de var medvetna och förväntansfulla över att det var en speciell afton. Och till min stora glädje klickade de med en gång och lekte och höll ihop nästan hela tiden.
Dagen efter gick de själva till pulkabacken och stannade över en timme. Det är första gången som storasyster är ensam utan en vuxen med och jag var så stolt. De hade så roligt och det var något av en milstolpe att hon fixade det. Att leka och samspela helt själv utan en vuxen med.

Vi har haft sjukstuga här senaste veckan och en hög och ihållande feber på stora, hon har mest legat i 3 dagar och igår var första feberfria dagen sen i söndags. Rejäl förkylning på båda tjejerna och hela familjen är rätt sliten efter sömnlösa nätter med hosta. Igår skickade vi lillasyster till förskolan så hon skulle få lite stimulans och miljöombyte. Det är inte lätt att tillfredsställa en aktiv 3- åring när man ska försöka hålla tempot nere.
Hon var ändå väldigt nöjd när jag körde iväg henne.

Det har kommit mer snö och en temperatur som stigit efter några dagar med en riktig vargavinter. 20 minus igår och det är lite väl kallt för att orka vara ute någon längre stund. Men det är fint med snön och barnen tycker det är så roligt. Vi har åkt mycket i backen och storasyster åker helt själv nu, hon kämpar och sliter för att dra den uppför för att sen susa nedför och bromsa på exakt samma ställe varenda gång.
Det känns att man har haft lyxen att få vara ledig de här helgdagarna, man hinner med att umgås och framförallt märks det mellan oss här hemma. Man hjälps åt och delar på det som ska göras och vi har myst på kvällarna och plöjt både filmer och serier när tjejerna somnat.

Och den där balansen jag så innerligt sökt efter tror jag bestämt visar sig mer och mer. Det känner jag.