Känslomänniska!

Jag är en känslomänniska, minst sagt. Har alltid varit det fast inte som nu. Lätt för att gråta av både glädje och sorg, beröras starkt av både mina egna och andras känslor. Sista veckan har fortsatt att kasta mig mellan toppar och dalar och jag är återigen helt slut. Fast jag vill ändå säga att jag mår bra men trött inombords.
Jag hade möte under veckan. Det gällde det jag blev inblandad i och det var riktigt jobbigt att riva upp det igen. Jag hade förmått mig att stoppa det i den där osynliga ryggsäcken man har på ryggen. Där man ska stoppa det där jobbiga som man vill bli av med och där de ska förvandlas till bleka minnen som det sticker lite att tänka på ibland. Nu plockades allt upp igen för att analyseras. Jag fick berätta om mina tankar och känslor kring det hela för att sen få feedback från en som ofta jobbar med den här typen av "fall". En väldigt erfaren och klok kvinna som jag känner stort förtroende för. Hon skulle aldrig döma mig eller säga att jag gjort fel, det gör jag så bra själv. Jag hade en rejäl huvudvärk när vi var klara och det är väldigt sällan jag drabbas av det.
Sen hade jag ett långt samtal med min chef. Jag kommer inte få tjänstledigt så jag sade alltså upp mig. Jag kommer göra mitt sista pass fredagen 30 okt.
Jag har pratat så mycket med honom om min familjesituation sista året och han förstår innerligt och väl. Hur vi inte får ihop det längre och att jag egentligen inte har något val. Jag kommer jobba mer för mindre pengar men min vinst blir att få en balans åt både mig och familjen. Och att vara ledig på både jul och nyår känns helt overkligt.

Han blir också väldigt berörd när vi pratar. Han säger att han högaktar mina tankar och värderingar och att vara en känslomänniska visar på styrka.
Jag talade även med en nära vän en lång stund i telefonen härom kvällen. Jag önskade så att vi bodde nära just då för saknaden värkte i mig. Hon är egentligen min raka motsats. Hon har alltid varit målinriktad och vetat vad hon vill. Flyttat runt, pluggat utomlands och skaffat sig ett riktigt bra jobb. Hon är smart och står med båda fötterna på jorden. Hon säger att jag är modig och att jag gör det rätta. Att inget är viktigare än att familjen mår bra och håller ihop. Vi gråter båda två för en stund och att höra de orden från henne som alltid varit den modigaste av oss värmer och stärker mig i att jag gjort rätt.
Jag vet att du är här och kikar in ibland och dina ord betyder SÅ mycket!

Det konstiga är bara att trots alla ord om styrka, mod och att det är nåt bra att vara känslomänniska så känner jag mig ändå villrådig och orolig.
Man säger att man måste våga för att vinna. Jag hoppas verkligen det stämmer.

Vägskälet!

Jag har en tid stått vid ett av livets svåra vägskäl. Att väga alla för och nackdelar, rädslan för något nytt. Förändringar som man inte riktigt vet vad de erbjuder Jag vill tro att jag är en person som inte kastar mig hejdlöst in i saker men när jag tänker efter har det hänt flera ggr att jag gör det. Kanske inte så stora livsavgörande val men händelser då jag fått äta upp min iver då jag inte haft klart för mig att det kan bli olika konsekvenser av mitt handlande.


Nu har jag tänkt så hjärnan nästan fattat eld, funderat så länge att det nästan försvunnit bort igen. Startat nya kontakter och nytt jobb. Jag sökte tjänsteledigt men fick till mig att chansen var minimal att få det för att prova ett annat arbete. Jag sov knappt den natten och på morgonen hade jag ändå bestämt mig för att plan B fick bli uppsägning. Jag åkte dit med barnen i släptåg och lämnade in båda lapparna, en med tjänstledigt och en men egen uppsägning. Jag gav honom dem och sade att det var det enda alternativet. Blir det inte lapp 1 så får det bli lapp 2. Barnen lekte runt benen på oss och vi kunde bara prata väldigt kort. Han såg sorgsen ut och jag vet att om han fick bestämma så skulle det inte bli på det här sättet. Men det känns som jag målat in mig i ett hörn och det finns inte så många utvägar.
De nya tiderna som ska bli i höst, alla röda dagar och den förbannade helgtiden som jag är så innerligt trött på, det gjorde beslutet lite enklare. Och att få vara hemma på kvällar och helger med barnen, få vara med utvilad på jul och nyår och inte med sömnbrist efter jobbmaraton men nätter, kvällar och förmiddagar i en enda röra. Att jag kan hitta sinnesro och slippa stenen som ganska ofta nuförtiden tynger mitt bröst.
Oron är fortfarande jättestor. Det nya jobbet är väldigt osäkert och jag vet inte alls hur mycket jag kommer få jobba. Det är ganska uselt betalt och ekonomin kommer säkert att påverkas negativt. Men jag tänker anpassa mig efter den och hoppas att det ger sig i sinom tid.
Det allra viktigaste är att få vara med familjen och hålla ihop den. Jag känner så starkt att det sliter på mig att jag inte har något val. Att det sliter på oss båda två.
Alla ni  nära runtomkring som jag diskuterat och ältat med, ni har varit guld värda. Det har varit så skönt att höra er säga att jag gjort rätt, att allt löser sig. Och att man måste våga för att vinna.


Så att äntligen lämnat det vägskäl jag stått vid och börjat vandra på en ny väg känns bra. Och att ha gjort ett val.

Rätt mamma till rätt barn!

Jag känner att jag vill berätta lite om hur jag tänker i lite olika situationer. Som jag berättade att vi lovar mutor och liknande om vi ska göra något utöver den vanliga vardagen. Då vi ska göra något jag vet kan ställa till det lite för storasyster, som kan vara jobbigt och stressande för henne.
Vi håller för det mesta på rutiner, för då vet vi att vi mår bäst. Våra barn får inte bestämma, äta godis när de vill eller köpa de leksaker de känner för just där och då. Vi försöker lära dem regler och lite det där "den som väntar på något gott". Att det inte är ok att skrika och gråta sig till saker i affären. Men! Det finns undantag!
I våras fick vi remiss till en ögonläkare för att det inte gick att genomföra den vanliga kontrollen på BVC. Hon klarade inte riktigt instruktionerna då och de ville försäkra sig om att hon inte hade något synfel så därför fick det bli så. Jag hörde mig noga för vad som skulle ske och började redan då känna obehag och ångest över den här undersökningen. Kort sagt var det fruktansvärt och jag fattar inte att jag utsatte henne för det. De skulle droppa i ögondroppar för att vidga pupillerna för att sen undersöka henne. Jag fick hålla i henne hårt och mitt hjärta värkte och tårarna samlades i mina ögon. Och som alltid, det här  med att förklara för henne, varför vi gör det här! Det är så svårt..
Det var inte nog med elände på det här besöket, det krävdes två droppar i varje öga för att hon har bruna ögon och sen skulle det alltså verka i nästan en halvtimma. Hon grät och bara pladdrade rakt ut oavbrutet och försökte gå ut. Vi bestämde ändå för att gå ut och till affären som låg bredvid. Väl där fick köpa sig sitt favoritgodis trots mitt i veckan. Klart du ska få godis när du är så duktig. Jag hade aldrig fått med henne tillbaka annars.

Jag ser andra mammor neka sina barn och ta striden och jag säger inget om det. Absolut inte. Men jag vill att andra ska förstå mig och mina val också. Att i sådana  här situationer blir det ingen kamp, för hon är redan stressad och uppskruvad och jag känner att sammanbrottet hänger i luften. Och det är aldrig någonsin värt att utsätta henne eller mig för det. Och inte när vi är ute bland folk. Hon följde väldigt motvilligt med tillbaka och när vi satt i väntrummet gnagde och sakta på sin lilla chokladpeng som hon kallar dem. En annan liten flickade tittade storögt på henne och då sträcker storasyster fram sin ask och frågar om hon vill smaka. Jag tittar på mamman och hon nickar och ler mot oss. Kanske är vi i samma sits, där det är okej att äta chokladgodisar en onsdag i ett väntrum.
Ju jobbigare situationer för henne, ju tröttare hon blir desto viktigare är det för mig att vara lugn och hålla henne på banan och vara neutral, hur trött jag än är. Vi gör det som fungerar för oss och jag försöker vara den bästa mamman för just mitt barn.

Förändringens Vindar!

Så mycket som hänt sista veckan. Så mycket val och vånda. Och förhoppningar om framtiden. Att våga ta steget och att våga ta för sig. Att lämna den trygghet man känner till, men som jag inte varit riktigt nöjd med på sista tiden. Och rädslan för att inte veta vad som finns på andra sidan.

Jag har provat ett nytt jobb den här veckan och det känns riktigt bra. Så annorlunda mot det jag gör idag. Och jag känner att jag vill.

Tanken att byta såddes ju redan i början på sommaren men lades på is då när semestern och värmen kom. Att det sedan varit minst sagt tufft för mig senaste tiden gjorde mig väl ännu mer besluten att byta. 

Det är kanske tid för förändring nu. När jag tar det så illa och personligt är det kanske ett tecken på det. Och att riskera att det händer samma snart igen, det klarar jag inte.

Så på tisdag ska jag träffa min chef och be om tjänstledigt. Så håll nu tummarna att det går som jag vill, jag kan behöva det.

Vi hade en dag på stan hela familjen. Storasyster skulle tillbaka på en ögonkontroll, något som inte var populärt . Vi hade en riktigt traumatisk upplevelse där förra gången så jag trodde att vi aldrig skulle få med henne tillbaka dit. Men med mutor och löfte att det inte skulle göra ont kom vi slutligen iväg. Hon var så duktig trots att hon lös av oro. Sen skulle mutan genomföras i form av lunch och fika på stan. Vi valde museet som ligger fint vid vattnet och med bra mat som passar hela familjen. Vi gick längs med vattnet dit och över några broar. Vi fastnade en stund på kärleksbron där kärlekspar stannat och precis som i Paris hängt fullt med hänglås på bron. Låsen ska symbolisera evig kärlek. Så fint. 

Upp till ytan!

Att komma till insikt och få perspektiv, det är där jag befinner mig nu. Tror jag i alla fall. Träffat en ny beteendevetare som säger att jag upplevt något som är onormalt. Jo tack jag vet! Och att jag befunnit mig i ett chocktillstånd och att man måste ge sig tid att komma igenom det Jag kan idag se händelsen ur ett annat perspektiv, kan tänka att det hänt ändå och lite lite kan jag snudda vid känslan att jag inte gjort något fel. Men det är jobbigt såklart. Jag var tillbaka till jobbet igår och kände in miljön som det så fint heter. Jag sitter inte i bordet utan grejar med lite annat vid sidan av. Egentligen hade jag velat vara hemma den här veckan och samlat mig mer för att komma tillbaka på måndag och  jobba som vanligt. Det känns konstigt att vara där och inte jobba på riktigt och säkert undrar arbetskamraterna. En del vet, en del inte och jag orkar inte prata med alla om det heller.  Chefen och Previa tyckte ändå det skulle vara så här och jag ska tillbaka nästa fredag. Skulle jag fortsätta vara hemma behövdes ett läkarintyg och då ska man ju träffa en läkare också. Och ärligt talat så orkar jag inte dra in nya människor i det här och fortsätta prata. Det får bli full fokus på att lägga detta bakom sig, älta och gråta med de jag har nära och tillslut hoppas jag att det ska lägga sig långt bak bland andra dåliga minnen.

Och den där förändringen som jag pratat om den vacklar fram och tillbaka och vill inte riktigt slå rot. Jag har sökt nytt jobb och den här veckan har jag sökt ytterligare 2 nya. Bollen är i rullning och jag kan känna att jag nu försöker förändra tillvaron i allafall. Men det är inte lätt och det som hittills erbjudits mig räcker inte riktigt till. Trots att jag så innerligt vill få ett dagtidsjobb med lediga helger så måste det ju ändå ge tillräckligt. Ett extrajobb är inte nog tyvärr. Men som sagt, jag känner mig ändå nöjd att ha tagit steget från tanke till handling.

Jag har fått fint stöd de här dagarna och det är så värdefullt. Att omges av kloka och goda människor gör verkligen de svåra stunderna lite enklare att ta sig förbi.