Vi står inför en ganska omfattande omorganisation som vad jag förstår redan är igång inom BUP. Kortfattat som jag läst mig till är att de ska lägga stor fokus på att minska köerna till utredning som idag är omänskligt långa. Jättebra såklart, jag minns själv hur frustrerad jag kände mig under vår utredning som över jul och nyår hade ett uppehåll på en futtig månad. Hur man sprang till postlådan varje dag för att se när nästa möte skulle äga rum. Vi behövde inte vänta länge på någon process alls, vi hade bra folk runt omkring oss och mycket tur tror jag. Så att gå i den ovissheten men ändå kommit till den punkten att det ska göras en utredning i kanske flera år måste ju vara oerhört jobbigt. Känslomässigt tärande! Så jag förstår och stödjer fullt att de ska lägga resurser på det. Men i nuläget så kommer det att kosta oss som går på habilitering all kontakt och stöd som vi så väl behöver.
Som det beskrivs i nuläget är att efter en utredning är klar så ska man erbjudas 4-5 möten/besök för habilitering, då vi föräldrar ska få information, stöd och kunskap och sen helt enkelt klara oss själva. Men jag kan inte tro att det är sant! Då är vi alltså "klara" nu och ska resten av livet klara oss utan hjälp.
Vi har en jättebra period nu, men sen då?! Om 1 1/2 år är det meningen att hon ska börja skolan, förskolan, nollan eller vad man vill kalla det. Ny personal, nya miljöer, nya barn, allt kommer vara nytt och annorlunda. Man ska aldrig säga aldrig men jag känner att det kan bli en tuff omställning. Och det ska vi då ta oss igenom utan stöd eller kontakter. Hon är inte ens fyllda 5 år än och vi har en hel uppväxt framför oss att försöka göra på bästa sätt för just henne. Vem ska vi rådfråga, älta och stötta oss emot när vi inte hittar rätt väg?
Och sista mötet vi hade för ett par veckor sedan, jag skrev ju lite att det kändes skönt att knyta ihop säcken för en stund. Men inte för alltid. Och det blev ju inget mer sagt, vi skulle höra av oss om det var något vi undrade över. Hon nämnde omorganisationen men jag fick absolut inte den uppfattningen att vi inte skulle ses mer.
Det känns helt åt ...... ärligt talat. Blah!
Igår var jag och tjejerna hos min mamma. De bor på landet numera och det är så otroligt skönt och rogivande att vara där. Jag har spenderat alla mina somrar där som liten och jag har minnen till nästan varje del av gården. Barnen älskar att vara där och de tycker så mycket om min mamma.Det är skönt att de har så fin kontakt och att de är trygga där. Vi åker dit ganska ofta på lediga dagar. Igår var solen framme med värmande strålar och vi gick till ån för att kasta i stenar, något de kan hålla på med hur länge som helst. Vi gjorde plättar med nykokt hallonsylt och grädde, hittade en tussilago och såg fjärilar virvla förbi. Det är väl vårtecken om något.
Flugorna gjorde sig också synliga till Agnes förtret. Hon skrek som en tok när de slött surrade omkring. Hoppas det går över, kan bli en rätt jobbig sommar annars:)
Lindbacken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar