Min oslipade diamant!

Några rätt sköna dagar har passerat, roliga saker har planerats, födelsedagskalas, frukostdate på stan med tillhörande morgonsim, lite träning och idag sällsynt fika med en av mina närmsta och äldsta vänner. Vi ses så sällan, hon bor inte här och man har startat upp olika liv på olika håll. Men det bästa av allt som gör att man vet att hon alltid kommer följa mig är att vi satt ner och pratar som om vi aldrig varit ifrån varandra. Visst är det mycket som ska uppdateras, berättas och det med barnen runt i kring oss. Hon har det minst sagt lika slitigt som mig med 2 små barn som kommit tätt, men som varit så otroligt efterlängtade att lyckan inte visste gränser när beskeden kom.
Vi har delat mycket längst vägen och det är värdefullt med människor i sitt liv som man inte på något vis behöver  ändra på sig för. Bara prata utan att behöva tänka sig för, för hon vet hur jag är ända in i ryggmärgen.
Idag var det även dags för födelsekalas. Så vi satte på en nyinköpt klänning med pandabjörnar på och cyklade iväg på 5-års kalas. Bara att vi cyklade dit tillsammans gjorde mig glad. Hon började ju faktiskt inte cykla på allvar förrän i höstas och nu går det så bra, det som behöver tränas är att bromsa. Hon har inte riktigt anammat det än.
Det var 10 tjejer, alla från förskolan, finklädda och förväntansfulla. Paket, fika och en fin tårta med en guldkrona på. Svea fick en av dekorblommorna på sin tårtbit och var lite extra nöjd då grannen pekade lite med avund på den fina blomman på hennes tallrik. Sen blev det discodans till melodifestivalslåtar och det var ringdans, skratt och sång. Den här gången föll det henne bättre i smaken och hon hängde glatt med i de andras dans och tempo. Sen klädde vi på oss och gick ut för att leka. Men där tog orken slut för en stund. De skulle leka en lek där barnen skulle springa till sitt "bo" utan att bli tagna av vargen. Det blir något som inte passar och jag vet inte riktigt vad. Hon gick därifrån och ville inte vara med, hon var sorgsen och gick till lekparken bredvid och grävde i sanden en stund. Så sa hon: Mamma de andra barnen vill inte leka med mig!
Det vill de ju visst sa jag, varför vill inte du vara med?
Får inget svar och hon grejar vidare en stund. Hon sneglar mot de andra några ggr och mumlar lite. Här vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Ska jag försöka leda henne tillbaka till gruppen eller ska jag låta henne hämta andan en stund. Jag och Henrik diskuterade händelsen när jag kom hem. Vad gör man när hon blir äldre? Hon kommer hamna i situationer som blir jobbiga för henne men där man inte bara kan gå ifrån och stoppa huvudet i sanden.
Jag lockade henne tillslut med att vi skulle gå till Klara (bästisen) och leka tillsammans med henne. Hon följde med på en gång och var sitt pigga jag igen. Så fortsatte lekarna och de sprang omkring lite, det blev dags för att få godispåse och det var ett gäng nöjda tjejer.
Jag bytte nr med Klaras mamma och vi bestämde oss för att ses snart. De leker så bra tillsammans och verkar ha så roligt. Hon var nöjd när vi sade hejdå till allihopa och det sorgsna och oroliga var som bortblåst.
Så cyklade vi hem hem och mötte pappa och Agnes i lekparken där Svea plockade fram sin godispåse och delade det som var kvar med lillasyster.
Det är ett hjärta av guld i den flickan!