Att göra en sak av saker som inte är en sak!

Jag är ganska bra på det. Att älta och gräma mig kanske mer än det är nödvändigt många gånger. Som tex när jag skrev om omorganisationen av BUP, hur orolig jag var över det och tyckte det var näst intill vansinne! Det var det i min värld, i mina mått mätt.
Så under veckan kom det ett brev därifrån. Det stod om omorganisationen och att vi vid nästa kontakt/ möte inte skulle ha samma person som vi haft tidigare. Det stod också att den person vi nu får till oss kommer vi ha under fortsatt habilitering och att vi var välkomna om vi undrade över något eller hade andra frågor och funderingar..
Det låter ju helt okej, eller hur? Inget att gå i taket för i alla fall.
Men det var inte så det stod på Autism & Aspergerförbundets sida. Där lät det som man mer eller mindre aldrig mer skulle få hjälp och stöd.
Min poäng är ju då att man ska väl inte tro på allt man hör eller läser, man ska kanske ta det lite lugnt, höra sig för och framför allt inte dra den sämsta slutsatsen och oroa ihjäl sig innan man vet mer.
När det gäller mig så har jag liksom inte fattat det där sista, att låta saker och ting sjunka in. Jag tror inte riktigt jag vet hur man gör, men önskar verkligen många gånger jag kunde det.

Så kommer man till stadiet att få lite perspektiv. Informationen och eventuella grämandet lägger sig lite inbäddat i magen och knoppen. Och så tänker man eller till och med får det sagt från någon annan att det blir bra och tänk på att det finns de som har det värre. Och jag tänker det ibland och det kan hjälpa till att döva min egen mindre värda olycka. Men vad är det med det egentligen? Varför ska jag må bättre av att tänka på att någon annan har det mycket värre än mig?! Att nån annans elände ska stärka mitt egna sinne.
Man kanske tänker och känner efter för mycket nu förtiden.
Går det att ändra på eller är det kört för alltid? Vill man egentligen ändra sig?
Okej, nu blev det rätt djupt, jag stoppar där. Jag jobbade natten igår och har sovit ca 5 timmar efter det så kanske det är orsaken till mitt psykologhumör. Vad händer annars då? Jag är ledig några dagar och imorrn ska det storhandlas. På lördag kommer min kära syster och man på middag och det ska verkligen bli så mysigt. Vi har inte umgåtts bara vi 4 på evigheter om än någonsin. Ser fram emot att få sitta och prata bara vi. Har en rolig utmaning gällande menyn då de båda är vegetarianer. Återkommer om den.
Nu ska jag kolla på Svett och Etikett eftersom jag missade det. Kalle Zackari Wahlström som är programledaren kan vara en av planetens snyggaste män.

Att gräma sig!

Att gräma sig kan vara nåt av det värsta som finns! I alla fall så är det en riktig energitjuv. Bara att höra ordet gräma gör mig olustig. Känner ni igen den där känslan att ha det där gnaget inombords, som inte riktigt går att trycka undan även om man vill? Den ligger där och lurar i själen och stör och gör sig påmind när man minst anar det. Störande och även om jag stoppade undan så mycket jag förmådde så känner jag det emellanåt, det där lurandet i kroppen...

Nåja det känns bättre än sist vi hördes, att få lite distans till det hela brukar hjälpa. Jag har fått mail från biljettskojarna. Allt är i sin ordning enl dem och så länge köpet är genomfört och jag har ett ordernummer så kommer biljetterna skickas ut. Fast när fick jag inget svar på, jag får helt enkelt vänta ett tag, det är länge kvar än men som sagt så är jag väldigt missnöjd med att jag valde just dessa att beställa ifrån. Jag ska aldrig mer köpa biljetter från nån annan än arrangörerna!
Och så ringde jag chefen direkt på fredag morgon, med gråten i halsen. Dock upplevde jag att hon inte alls var lika oroad som jag och att vi skulle prata närmare på måndag. Att jag gjort en avvikelse på mig själv är bra, att det visar att vi själva sett bristerna. Inte roligt på något sätt vill jag lova men nu är det gjort och jag förstod som att det här problemet visat sig tidigare.
Jag tog upp med henne att jag inte riktigt är trygg i mitt arbetssätt just nu, att jag inte har struktur och rutin på vissa moment. Och hon som är den mest kunniga person jag känner på jobbet, som kan allt, då menar jag avtal, arbetssätt, vårt system och det är inget dåligt datasystem vill jag belysa, som hon har stenkoll på och kan på sina 5 fingrar tyckte att vi ska titta på det och att hon gärna hjälper mig om jag vill.
Att känna sig otrygg och osäker på jobbet är nytt för mig och jag vet inte vart det kommer ifrån, har man haft för mycket annat runt i kring sig, eller klarar man inte pressen längre. Vi ska jobba mer, vara snabbare och där emellan utföra svåra och avgörande val på sekunden. Jag vet inte...

Men vi har haft en bra helg trots allt grämande! Lediga tillsammans, barnvakt och middag på stan. Vi var ute med vänner och åt och drack gott i fredags, så efterlängtat och välbehövligt. Vi tog bussen hem på nattkvisten och gick av en busshållsplats för tidigt. Fnissiga över vad långt vi fick gå i kylan och båda i klackskor. Han tyckte hans finskor var som att gå i klackskor. Vi sov till nio och åt lång frukost och kunde lusläsa lördagstidningen i lugn och ro utan avbrott. Det är en sällanhändelse nu för tiden. Sen åkte vi först till mina föräldrar för att hämta hem lillasyster som sovit där. Inga ledsamheter alls och det är så skönt att kunna lämna bort dem utan att det är jobbigt för någon. Tyckte mig ändå se  en liten lättnad i blicken på mor och far när vi åkte. Det är en rolig, glad men också väldigt intensiv liten tös vi har och de är inte purunga längre. Hon kräver sitt kan man lugnt säga.
Sen vidare för att hämta storasyster som sovit hos farmor och farfar. De hade redan hunnit med en utflykt och lunch på restaurang med chokladkaka till efterrätt. Det hade stått massa tallrikar uppställda med kakan och Svea hade undrat så vem i all världen som skulle äta alla dom. De hade hittat några små blåsippor de plockat med hem. Farmor och Svea har ett speciellt förhållande till varandra, det har jag sett länge och det gläder och lugnar mig. Hon vet precis vilken nivå hon ska lägga sig på och läser av hennes sinnesstämning och vad hon orkar med.
Och så tycker jag att det är bra att dela på dem, att de får vara var och en och få hela uppmärksamheten från farmor/mormor emellanåt.
Idag har vi en riktig slappardag, vi har tittat på Frost, jag har målat 20 små fingrar med rosa nagellack och nu byggs det en koja i vardagsrummet med pappan i spetsen. Det är kallt och snålblåst ute så vi får se vad eftermiddagen erbjuder.
Ha en bra söndag vänner..

Upp som en sol, ner som en pannkaka....

Det sammanfattar den här dagen väldigt bra. Som börjar bra med frukost i lugn och ro med kärestan, sen ut på tur för att handla lite och slutligen cykla till jobbet för att ta en löprunda med en kollega innan eftermiddagsjobb. En härlig tur i skogen och jag tycker jag hittat tillbaka till löpningen efter ett långt vinteruppehåll.

Hoppas jag orkar hålla igång nu, det är nämligen väldigt humörstyrt när det gäller mig.

Och förra veckan bestämdes en ny tjejhelg och hotell bokas och 8 st Madonnabiljetter beställdes. Det uppdraget tog jag på mig då det nog är jag som är det största fanet. Jag ser verkligen fram emot en ny konsert med henne. Kan ju inte bli bättre underhållning på tjejhelgen!

Om vi nu får några biljetter! För av alla återförsäljare valde jag de mest oseriösa typerna. Förbokade bästa sittplatserna och pungade ut med en nätt summa på nästan 9700, någon bekräftelse eller biljetter har jag inte sett röken av. Mailade idag men inte hört ett pip. Läst och googlat och allt som står är bara dåligt. Vad jag läste mig till är att de köper upp redan köpta biljetter av andra företag och även privatpersoner så jag förstår som att våra biljetter inte finns än och att vi isf kommer få dem samma vecka konserten är. Här kan vi tala om att behöva is i magen! Galet är bara förnamnet..

Och så lägger vi till en jobbig arbetsdag på detta.

I mitt jobb behöver man minst sagt ha huvudet på skaft och behålla lugn och fokus. Idag hade jag inte riktigt det och fick betala för det ganska omgående. Kan inte gå in på detaljer men jag kan säga att jag gick från jobbet med en klump i magen idag och det är inte roligt och ovanligt. Jag tänker ringa min närmsta chef imorgon så vi kan reda ut alltihop. Jag är ledig men orkar inte böra detta under hela helgen, det går bara inte!

Och vi som har så mycket roligt inplanerat under helgen! Hoppas jag orkar släppa allt vad jobb och biljettskojare är för ett par dagar.

Så som den platta nedtryckta pannkaka jag känner mig som just nu, släcker jag lampan och hoppas på att jag vaknar med påfyllda krafter imorgon.

Min oslipade diamant!

Några rätt sköna dagar har passerat, roliga saker har planerats, födelsedagskalas, frukostdate på stan med tillhörande morgonsim, lite träning och idag sällsynt fika med en av mina närmsta och äldsta vänner. Vi ses så sällan, hon bor inte här och man har startat upp olika liv på olika håll. Men det bästa av allt som gör att man vet att hon alltid kommer följa mig är att vi satt ner och pratar som om vi aldrig varit ifrån varandra. Visst är det mycket som ska uppdateras, berättas och det med barnen runt i kring oss. Hon har det minst sagt lika slitigt som mig med 2 små barn som kommit tätt, men som varit så otroligt efterlängtade att lyckan inte visste gränser när beskeden kom.
Vi har delat mycket längst vägen och det är värdefullt med människor i sitt liv som man inte på något vis behöver  ändra på sig för. Bara prata utan att behöva tänka sig för, för hon vet hur jag är ända in i ryggmärgen.
Idag var det även dags för födelsekalas. Så vi satte på en nyinköpt klänning med pandabjörnar på och cyklade iväg på 5-års kalas. Bara att vi cyklade dit tillsammans gjorde mig glad. Hon började ju faktiskt inte cykla på allvar förrän i höstas och nu går det så bra, det som behöver tränas är att bromsa. Hon har inte riktigt anammat det än.
Det var 10 tjejer, alla från förskolan, finklädda och förväntansfulla. Paket, fika och en fin tårta med en guldkrona på. Svea fick en av dekorblommorna på sin tårtbit och var lite extra nöjd då grannen pekade lite med avund på den fina blomman på hennes tallrik. Sen blev det discodans till melodifestivalslåtar och det var ringdans, skratt och sång. Den här gången föll det henne bättre i smaken och hon hängde glatt med i de andras dans och tempo. Sen klädde vi på oss och gick ut för att leka. Men där tog orken slut för en stund. De skulle leka en lek där barnen skulle springa till sitt "bo" utan att bli tagna av vargen. Det blir något som inte passar och jag vet inte riktigt vad. Hon gick därifrån och ville inte vara med, hon var sorgsen och gick till lekparken bredvid och grävde i sanden en stund. Så sa hon: Mamma de andra barnen vill inte leka med mig!
Det vill de ju visst sa jag, varför vill inte du vara med?
Får inget svar och hon grejar vidare en stund. Hon sneglar mot de andra några ggr och mumlar lite. Här vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Ska jag försöka leda henne tillbaka till gruppen eller ska jag låta henne hämta andan en stund. Jag och Henrik diskuterade händelsen när jag kom hem. Vad gör man när hon blir äldre? Hon kommer hamna i situationer som blir jobbiga för henne men där man inte bara kan gå ifrån och stoppa huvudet i sanden.
Jag lockade henne tillslut med att vi skulle gå till Klara (bästisen) och leka tillsammans med henne. Hon följde med på en gång och var sitt pigga jag igen. Så fortsatte lekarna och de sprang omkring lite, det blev dags för att få godispåse och det var ett gäng nöjda tjejer.
Jag bytte nr med Klaras mamma och vi bestämde oss för att ses snart. De leker så bra tillsammans och verkar ha så roligt. Hon var nöjd när vi sade hejdå till allihopa och det sorgsna och oroliga var som bortblåst.
Så cyklade vi hem hem och mötte pappa och Agnes i lekparken där Svea plockade fram sin godispåse och delade det som var kvar med lillasyster.
Det är ett hjärta av guld i den flickan!

Orosmoln och flugpanik!

När man ganska plötsligt går från att vara lugn, stabil och tillfreds till att bli omruskad och fylld av oro och kanske värst av allt, inte veta vad som komma skall. Att försöka tänka och känna att man inte ska gå händelser i förväg, men hur enkelt är det egentligen? Ibland kanske, men långt ifrån alltid! Och man vet inte riktigt vart man ska börja gräva efter information som är rätt och riktig.
Vi står inför en ganska omfattande omorganisation som vad jag förstår redan är igång inom BUP. Kortfattat som jag läst mig till är att de ska lägga stor fokus på att minska köerna till utredning som idag är omänskligt långa. Jättebra såklart, jag minns själv hur frustrerad jag kände mig under vår utredning som över jul och nyår hade ett uppehåll på en futtig månad. Hur man sprang till postlådan varje dag för att se när nästa möte skulle äga rum. Vi behövde inte vänta länge på någon process alls, vi hade bra folk runt omkring oss och mycket tur tror jag. Så att gå i den ovissheten men ändå kommit till den punkten att det ska göras en utredning i kanske flera år måste ju vara oerhört jobbigt. Känslomässigt tärande! Så jag förstår och stödjer fullt att de ska lägga resurser på det. Men i nuläget så kommer det att kosta oss som går på habilitering all kontakt och stöd som vi så väl behöver.
Som det beskrivs i nuläget är att efter en utredning är klar så ska man erbjudas 4-5 möten/besök för habilitering, då vi föräldrar ska få information, stöd och kunskap och sen helt enkelt klara oss själva. Men jag kan inte tro att det är sant! Då är vi alltså "klara" nu och ska resten av livet klara oss utan hjälp.
Vi har en jättebra period nu, men sen då?! Om 1 1/2 år är det meningen att hon ska börja skolan, förskolan, nollan eller vad man vill kalla det. Ny personal, nya miljöer, nya barn, allt kommer vara nytt och annorlunda. Man ska aldrig säga aldrig men jag känner att det kan bli en tuff omställning. Och det ska vi då ta oss igenom utan stöd eller kontakter. Hon är inte ens fyllda 5 år än och vi har en hel uppväxt framför oss att försöka göra på bästa sätt för just henne. Vem ska vi rådfråga, älta och stötta oss emot när vi inte hittar rätt väg?
Och sista mötet vi hade för ett par veckor sedan, jag skrev ju lite att det kändes skönt att knyta ihop säcken för en stund. Men inte för alltid. Och det blev ju inget mer sagt, vi skulle höra av oss om det var något vi undrade över. Hon nämnde omorganisationen men jag fick absolut inte den uppfattningen att vi inte skulle ses mer.
Det känns helt åt ...... ärligt talat. Blah!

Igår var jag och tjejerna hos min mamma. De bor på landet numera och det är så otroligt skönt och rogivande att vara där. Jag har spenderat alla mina somrar där som liten och jag har minnen till nästan varje del av gården. Barnen älskar att vara där och de tycker så mycket om min mamma.Det är skönt att de har så fin kontakt och att de är trygga där. Vi åker dit ganska ofta på lediga dagar. Igår var solen framme med värmande strålar och vi gick till ån för att kasta i stenar, något de kan hålla på med hur länge som helst. Vi gjorde plättar med nykokt hallonsylt och grädde, hittade en tussilago och såg fjärilar virvla förbi. Det är väl vårtecken om något.
Flugorna gjorde sig också synliga till Agnes förtret. Hon skrek som en tok när de slött surrade omkring. Hoppas det går över, kan bli en rätt jobbig sommar annars:)

                                          Lindbacken

Helgen som gått!

Lite långt mellan inläggen ibland, men tiden går så galet fort emellanåt. Vad som hunnits med sen sist vi hördes är en hel del. Badhusbesök som var lyckat, själva duschmomentet gick jättebra så nu tror jag inte hon kommer vara ängslig alls nästa gång. Skönt! Det största problemet hade nog Agnes med sin blöta baddräkt som hon inte ville ha på sig. När vi åt mellanmål i cafeterian klädde hon helt sonika av sig naken! Hon begrep inte riktigt detta med att ha blöta kläder på sig, så rolig.. Vi åt hamburgare efteråt och det var två slitna barn på eftermiddagen. Vi hann med en cykeltur bort till kompisen Leia för att ge hennes lillebror Ludwig ett litet välkommen-till-världenpaket. Vi fikade ute och längtade ännu mer efter våren.
Kvällen spenderade jag på stan med goda vänner och vi hade en jättetrevlig kväll. Vi åt god mat, drack vin och pratade om allt mellan himmel och jord. Vi ses så sällan nu för tiden och jag kan känna hur man saknar tjejsnacket över lite vin på stan.
På lördagen var det riktigt kallt och blåsigt höstväder och stundande nattjobb för min del. Jag går då med en liten ångestkänsla i kroppen hela dagen och tycker det är otroligt jobbigt att åka hemifrån på kvällen. Sen så går det alltid bra när man väl är på plats. Men att jobba lite nätter passar mig ändå bäst just nu. Helgnätter kräver också ännu mer tålamod av oss och det kan vara väldigt mycket att göra. Men vi hade en helt ok natt och med bra kolleger runt sig klarar man det mesta, vi åt godis, fick finbesök av både ambulanspersonal och brandmän och det blev morgon även den här gången. Känner mig ändå lite som en urkramad disktrasa idag, hade tänkt tagit en springtur men kroppen kändes så sliten så det blev en kvällspromenad istället. Vi hann även med att gå på kalas under eftermiddagen hos Henriks bror med familj, de har en jämnårig flicka med Agnes så det lektes för fullt. Svea var däremot trött och inte riktigt på topp, hon var med de mindre tjejerna korta stunder men höll sig mest för sig själv. Det blev en del folk på plats och här kan vi ha lite svårt att läsa av henne. Upplever hon hela miljön jobbig med ljudnivån och människor hon inte känner? Och är det ok att låta henne vara på sin kant en stund eller behöver hon oss vid sin sida extra mycket då? Jag satt och pusslade med henne en del och det fanns en äldre flicka med som gärna ville vara med och hjälpa till, men Svea släppte inte riktigt in henne och valde att gå därifrån då. Hon kom även till mig flera ggr och kröp upp i knät och sade att hon var trött. Lilla skorpan vår, det är inte alltid lätt.
Undrar om hon själv känner och förstår att det är annorlunda för henne. Jag ser det i alla fall väldigt positivt att hon kommer och säger till att hon är trött.

 Vi har precis sett sista delen av en serie som handlar om ungdomar med Aspergers. Hur deras vardag ser ut och vilka svårigheter deras diagnos för med sig. De är alla rätt olika men där ångest och oro över olika saker är en röd tråd. Sevärd och jag tycker den skapar förståelse och påvisar vikten av stöd och gemenskap för de här människorna. "Den som får finnas" heter den och sändes på SVT. 
Snygga bönor på stan!

Himmelskt gott! Hjort med anklever .

Veckans bästa dag!

Ja det är i alla fall en av veckans bästa dagar. Startade med morgonsimning och det är verkligen skönt. Har egentligen tyckt att det är ganska trist att simma, långsamt och utdraget. Nu tycker jag det är ett bra sätt att träna då man ger kroppen en mer skonsam omgång, väldigt skönt att sträcka ut sig och det blir ju så jobbigt som man gör det. Hur som helst en god start på dagen. Skulle varit ledig med jobbet ringde och gav mig ett erbjudande jag inte kunde säga nej till, att jobba eftermiddagspass idag och bli ledig på söndag istället. Så det gjorde jag ju såklart. En ledig söndag tillsammans är aldrig fel. Veckan erbjuder mera nöjsamheter som jag ser fram emot då vi ska träffas med tjejgänget på stan och förhoppningsvis äta och dricka gott på fredag. Det var längesen vi sågs nu så det ska bli väldigt trevligt med lite tjejsnack och bubbel.
Vi har även planerat badhuset med flickorna fredag morgon. Vi har bara varit där med dem en gång tidigare. Agnes älskade det och Svea var lite misstänksam med duscharna. När vi kom upp fick vi tag på en dusch som levde ett eget liv med hårda strålar som växlade mellan iskallt och hett vatten, behöver jag säga att hon blev hysterisk. Så det var inget lyckat slut på vår badhusvistelse och det har hon inte glömt. Men så har vi pratat mycket om det de senaste dagarna, tittat på lite bilder och jag har dyrt och heligt lovat att sätta upp hennes hår i en tofs. Det är som en hemlig kod som gör henne helt lugn för då vet hon att vi inte ska blöta ner håret. Vi har köpt en ny baddräkt med jordgubbar som hon spatserade runt i och var väldigt stolt över, så jag tror nog vi kan få en mysig förmiddag tillsammans.
Agnes som är helt frälst i Pippi får ta över en röd och vitprickig baddräkt med Pippitryck efter storasyster som aldrig är använd. Det är så himla bra med två tjejer ibland, bara att ärva.
Igår plockade vi faktiskt fram cyklarna och trots fullt med grus kämpade de sig fram. Agnes provade på en riktig cykel så kanske har trehjulingen gjort sitt i den här familjen nu. Hon blir så stor och tiden går alldeles för fort. Stolt som en tupp var hon i alla fall.

Veckans tips!

Nu ska jag gotta mig med ett glas vin och vänta in den bästa serien just nu. Var längesen jag följde en serie slaviskt men har nu hittat en som är precis i min smak. True Detective, en grym polisserie som hoppar en del mellan nu och bak i tiden, med en miljö som tilltalar mig skarpt. En historia om två kriminalpoliser som berättar om ett fall som sträcker sig 17 år tillbaka.Lite ockulta inslag och grymma skådespelare. Se den om ni inte gjort det.
Låten som är ledmotivet är också en favvo i lurarna så lyssna på den. Far from any road med Rhodes Stark.