Jag hade så mycket på hjärtat att dela med mig av egentligen. Berätta om kontrollbehov, trevliga möten under veckan, jobbiga kalas, vredet och kampen till försäkringskassan, ja allt möjligt. Men idag känner jag mig så sorgsen att inget annat får plats.
Igår miste en kollega och även nära vän sin livskamrat. Så plötsligt och oförberett. Obegripligt och jag kan ännu inte förstå vad som hänt. Han skulle fylla 60 år om ett par veckor och de hade bokat en resa för att komma bort och fira med familjen. Tillsynes frisk och vältränad, han jobbar som brandman.
Han har ofta kommit in till oss på besök när hon jobbar, småpratar lite med oss kolleger och sen med henne om barnen, hunden eller maten. Även om jag inte pratat så intimt med henne har deras förhållande alltid lyst av lycka. De har rest och gjort mycket och jag har imponerats av deras relation. Så mycket trygghet och de kompletterar varandra så bra. Hon med ett humör och som visar tydligt om hon är på bra eller dåligt humör, han som har ett lysande lugn omkring sig och som jag knappt kan tänka mig upprörd. Så god och behaglig människa.
Jag är väldigt berörd av det hela och idag har sorgen legat som ett tungt täcke på hela jobbet. Man kunde nästan skära i den.Vi har gråtit, kramats och även skrattat. Vi ser hur han alltid står precis på samma sätt när han ringer på vår klocka för att släppas in.
De hade gjort ett så vackert minnesrum, med en så fin bild och hans hjälm, ljus och en bok att skriva i. Där grät jag så jag knappt fick luft.
Varför en sån fin människa? När det finns så mycket andra människor i världen som bara hatar och krigar! Man ska inte önska livet ur någon, men varför ska världen mista en människa med så mycket godhet, som tillför något och är en förebild för så många andra. För det var han.
När livet gör så här plötsliga vändningar klarar jag inte att följa med. Jag vill att han kommer tillbaka till oss. Det var inte längesen vi talades vid. När lillasyster blev sjuk och de var tvugna att åka till vårdcentralen en lördag. Jag jobbade såklart så storasyster fick komma till mig en stund. Vi tog oss då en tur i vagnhallen för att se på brandbilarna. Och där var han. Vi pratade om att jag sagt upp mig, han tyckte det var tråkigt men förstod mig så väl.
Det känns så konstigt att en person som inte stått mig så nära ändå påverkar mig så starkt. Jag är helt slut idag och det är väldigt jobbigt att vara ledsen.
Vi är en unik grupp på jobbet måste jag ändå säga. Kanske för att vi har det jobb vi har. Där människors livsöden passerar oss dagligen. På en timme kan man uppleva ett nytt liv födas till världen för att bara minuter senare höra livet rinna ur en annan. Såklart pratar vi mycket med varandra för att orka vidare. Ältar, diskuterar och stöttar. Så visst växer en stark och speciell relation fram emellan oss.
Jag tänker så mycket på henne och magen knyter sig på mig. Hur ska hon orka blicka frammåt, hur ska vi kunna hjälpa henne?
Jag känner mig helt hjälplös just nu och det är smärtsamt.
Himlen har fått en av de finaste änglar. Saknad av många men aldrig glömd.
Finns inga ord.... <3
SvaraRaderaUsch vad ledsamt :(
SvaraRadera