Lillasyster var på eget kalas hos närmsta vännen Leia och fick sitt kalasbehov fyllt även hon.
Veckorna har varit späckade med vårrus för min del, utbildningsdagar för hans del, sommarfest på förskolan och föräldramöte.
Föräldramötet var bra och hennes nya pedagog känns jättebra. Men säg det lugn som varar. Hon berättade att vi skulle ha överlämningssamtalet ( det har de med alla barn) till veckan och att vi skulle ha möte med rektorn och specialpedagoger till hösten. Och det var inte det jag och nuvarande förskolechef kom överens om. Alla möten och samtal skulle göras klara innan sommarlovet. Handlingsplanen har inte heller lämnats över än som jag trott. Nu blev det inte alls som det bestämdes från början.
Så dagen efter följde telefonsamtal mellan mig och pedagogen hon har nu. Till min besvikelse kände jag inget gehör och det kändes som hon helst ville slippa undan allting. Jag menade på att vi måste stå på oss och trycka på samma saker för att få igenom ett möte. Hon skyllde lite ifrån sig och sade att hon inte varit med om detta tidigare och inte kunde svara på hur det skulle bli och vad som skulle ske. Att det kan vara lite känsligt.
Och där fullkomligt exploderade jag!
Jag har heller aldrig gjort det här tidigare. Och vad är så känsligt och förbjudet. Vi blev lovade ett möte där alla skulle närvara, där alla papper och information skulle lämnas över. Så de vet hur hon fungerar och att allt är planerat och klart när hon börjar till hösten. Jag var så arg och frustrerad att jag knappt hämtade andan mellan meningarna.
Hon gick till förskolechefen och lämnade över telefonen, en väldigt lugn, stabil och även bestämd kvinna. Vi har ju talats vid flera ggr tidigare (såklart) och nu sprutar tårarna på mig. Hon förstod mig och bekräftade att mötet skulle bli av innan sommaren. Hon betonade dock att de inte kan påverka något beslut om resurs men kan såklart lägga fram hur de arbetat runt henne på förskolan. Och att behovet finns. Hon lovade kontakta rektorn och återkomma.
Jag var helt slut inombords och känslorna tog helt överhanden på mig.
Är det så här det alltid kommer vara? Att inget går utav sig självt?
På eftermiddagen var vi på nytt besök hos logopeden. Han gör nu en sammanställning och kommer skicka hem journalen med en kopia som jag kan ge skolan. Han skulle även skriva en rekommendation. Vad han kommit fram till har jag inte en aning om. Han är väldigt snäll och förstående och hon gillade honom också. Dock gick det inte alls lika bra den här gången då hon hade svårt att koncentrera sig och hade tankarna på annat håll.
I bilen hem ringer hon som ska bli hennes lärare. Hon är så mjuk i rösten när hon säger att hon hört att jag är orolig. Hon berättar för mig att det kommer bli bra och att de ska ta hand om Svea på bästa sätt. Och om det kan lugna mig har hon haft ett barn i 3 år med liknade svårigheter.
Jag berättar att hon är ett väldigt försiktigt barn, som inte tar för sig och som ofta behöver hjälp frammåt och hjälp med de flesta uppgifter. Jag får stålsätta mig och tänka mig för då hon sitter bredvid mig och håller i sin lilla leksak hon valde på BUP. Jag tänker på alla besök vi gjort med henne på alla möjliga ställen. Möten och diskussioner hit och dit. Och nu en jättestor omställning och en trygg plats som ska bytas ut mot nya barn.
Hon berättar att ett möte ska bli av och att alla inblandade ska vara med. Så onsdag 15 juni gäller det. Hon känns snäll och innerlig på något sätt och jag hoppas vi kommer få en fin relation.
Jag kände mig lugn när vi lade på och hon stillade min oro.
Så nu vilar tigermamman lite igen, men sover gör hon aldrig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar