Det varma vädret har gjort att alla går ut från sina hus. Man träffas på gatan och småpratar med grannarna. Barnen cyklar och springer på varandras gårdar och alla trivs och tycker livet är skönt. Vi samlades i lekparken en dag och det var mycket barn där. Det lektes, gungades och grejades. Jag började prata med en äldre kvinna som bor på vår gata, hon hade sina barnbarn på besök och hade fullt upp. Jag tycker om henne och hon är trevlig och pratar alltid med flickorna när vi går förbi.
Och så är det en flicka i parken som är ensam. Jag har sett henne flera ggr förr och även pratat lite med henne ibland. Jag har också förstått att hon är speciell. Hon pratar dåligt för sin ålder, gör mycket djurläten ibland och så syns det på blicken och hennes kroppsspråk. Hon tittar intresserat på de andra barnen och håller sig runt i kring, men hon gör inga närmanden. Jag ser henne alltid ensam. En gång kom hon gråtande på vår gata och fick följas hem. Vad som var fel framkom aldrig.
Kvinnan jag pratar med böjer dig fram emot mig och viskar:
-Du ska akta dina barn för den där större flickan.
- Jaha, sa jag. Varför då?
- Ja hon har inte alla hästar hemma om jag säger så. Hon beter sig väldigt konstigt.
Mitt bröst knyter sig och för en sekund blir jag så arg, men det byts ut ganska snabbt mot sorg. Återigen får man uppleva samhällets fördomar och okunnighet. Rädsla för nåt man inte vet något om och inte kan förstå.
Ett litet barn som är 7-8 år och inte följer den "normala" normen. Och som man ska akta andra barn för, som är dum i huvudet och inte "har alla hästar hemma".
Jag tycker det är hemskt.
Jag fann mig snabbt och pratade en stund till. Vi kom in på skolan och vad viktigt det är att alla barn som behöver får hjälp. Och så passande nog fick jag berätta om vår äldsta flicka som är autistisk. Hon tappade hakan och jag kunde känna hur skamsen hon blev och det var så jäkla skönt att få säga det till henne och hennes normala värld.
- Men det syns och märks inte, sade hon.
- Jo det gör ibland, sade jag.
Jag hoppas hon tänker sig för nästa gång hon pratar om nån som inte följer mallen till den perfekta individen och håller fördomen för sig själv.
Jag har ganska länge gått och trånat efter ett halsband. Det är ett längre silverhalsband med ett hänge i bergkristall med ett silverband runt om.
Bergkristall är en kraftfull och användbar sten i många olika sammanhang och kulturer och den symboliserar harmoni, balans och synkronicitet. Den sägs fungera som en länk mellan stjärnornas energi och våra själar.
Och så fick jag äntligen möjlighet att köpa det (tack min fina familj för födelsedagspresenten). Jag gillar designern som gjort halsbandet och jag har fler smycken från henne. De är enkla, fina och ändå stilrena med fin design. Och så har varje smycke ett budskap som tilltalat mig.
Halsbandet heter Define Normal och med tanke på dagens berättelse så ligger det mig väldigt varmt om hjärtat.
Vi lever i en värld som är långt ifrån jämlik och där människor inte har samma värde. Människor som utsätts för hat och våld då de inte är som samhället vill att de ska vara. Där man ska vara normal och inte sticka ut. Där det som inte är bekant blir obekvämt. Och man ska helst inte prata om det alls.
Jag tänker inte tillhöra dem och jag kommer bära det här halsbandet nära hjärtat.
Efvas tanke:
"We are all our own person with our own dreams, visions
and expressions. Who can define normal and who are we
to judge"
Så himla bra gjort av dig att finna dig i situationen och säga ifrån på ett bra sätt!!
SvaraRaderaÅhh har du fått det där halsbandet nu! Jättefint, och fin tanke bakom!