Tigermamman!

Vi lämnar snart en riktig kalasmånad bakom oss. Det har varit roligt och vi har omgetts av nära och kära, storasyster har haft ett väldigt lyckat förstakalas för kompisarna på förskolan. Jag kan varmt rekomendera att hyra gymnastiksal till kalaset. De hålls samlade samtidigt som de kan ge utlopp för spring i benen. Ringar, lianer och plintar sattes ihop till en bana, mattor och rockringar, bollar och musik. 16 glada och förväntansfulla kompisar och hon mitt ibland dem med glada ögon. Paket i drivor och en uppmärksamhet hon klarade av utmärkt. Hon var så nöjd och tillfreds, lekte och till och med dansade. Något som hon inte alltid gillar när andra gör. Vi kände oss så glada inombords när allt var över.
Lillasyster var på eget kalas hos närmsta vännen Leia och fick sitt kalasbehov fyllt även hon.

Veckorna har varit späckade med vårrus för min del, utbildningsdagar för hans del, sommarfest på förskolan och föräldramöte.
Föräldramötet var bra och hennes nya pedagog känns jättebra. Men säg det lugn som varar. Hon berättade att vi skulle ha överlämningssamtalet ( det har de med alla barn) till veckan och att vi skulle ha möte med rektorn och specialpedagoger till hösten. Och det var inte det jag och nuvarande förskolechef kom överens om. Alla möten och samtal skulle göras klara innan sommarlovet. Handlingsplanen har inte heller lämnats över än som jag trott. Nu blev det inte alls som det bestämdes från början.
Så dagen efter följde telefonsamtal mellan mig och pedagogen hon har nu. Till min besvikelse kände jag inget gehör och det kändes som hon helst ville slippa undan allting. Jag menade på att vi måste stå på oss och trycka på samma saker för att få igenom ett möte. Hon skyllde lite ifrån sig och sade att hon inte varit med om detta tidigare och inte kunde svara på hur det skulle bli och vad som skulle ske.  Att det kan vara lite känsligt.

Och där fullkomligt exploderade jag!
Jag har heller aldrig gjort det här tidigare. Och vad är så känsligt och förbjudet. Vi blev lovade ett möte där alla skulle närvara, där alla papper och information skulle lämnas över. Så de vet hur hon fungerar och att allt är planerat och klart när hon börjar till hösten. Jag var så arg och frustrerad att jag knappt hämtade andan mellan meningarna.
Hon gick till förskolechefen och lämnade över telefonen, en väldigt lugn, stabil och även bestämd kvinna. Vi har ju talats vid flera ggr tidigare (såklart) och nu sprutar tårarna på mig. Hon förstod mig och bekräftade att mötet skulle bli av innan sommaren. Hon betonade dock att de inte kan påverka något beslut om resurs men kan såklart lägga fram hur de arbetat runt henne på förskolan. Och att behovet finns. Hon lovade kontakta rektorn och återkomma.
Jag var helt slut inombords och känslorna tog helt överhanden på mig.
Är det så här det alltid kommer vara? Att inget går utav sig självt?

På eftermiddagen var vi på nytt besök hos logopeden. Han gör nu en sammanställning och kommer skicka hem journalen med en kopia som jag kan ge skolan. Han skulle även skriva en rekommendation. Vad han kommit fram till har jag inte en aning om. Han är väldigt snäll och förstående och hon gillade honom också. Dock gick det inte alls lika bra den här gången då hon hade svårt att koncentrera sig och hade tankarna på annat håll.
I bilen hem ringer hon som ska bli hennes lärare. Hon är så mjuk i rösten när hon säger att hon hört att jag är orolig. Hon berättar för mig att det kommer bli bra och att de ska ta hand om Svea på bästa sätt. Och om det kan lugna mig har hon haft ett barn i 3 år med liknade svårigheter.
Jag berättar att hon är ett väldigt försiktigt barn, som inte tar för sig och som ofta behöver hjälp frammåt och hjälp med de flesta uppgifter. Jag får stålsätta mig och tänka mig för då hon sitter bredvid mig och håller i sin lilla leksak hon valde på BUP. Jag tänker på alla besök vi gjort med henne på alla möjliga ställen. Möten och diskussioner hit och dit. Och nu en jättestor omställning och en trygg plats som ska bytas ut mot nya barn.
Hon berättar att ett möte ska bli av och att alla inblandade ska vara med. Så onsdag 15 juni gäller det. Hon känns snäll och innerlig på något sätt och jag hoppas vi kommer få en fin relation.
Jag kände mig lugn när vi lade på och hon stillade min oro.
Så nu vilar tigermamman lite igen, men sover gör hon aldrig!

Define Normal!

Jag tänker berätta om en händelse som jag var med om förra veckan. Den slog rot i mig och gnager och stör emellanåt.

Det varma vädret har gjort att alla går ut från sina hus. Man träffas på gatan och småpratar med grannarna. Barnen cyklar och springer på varandras gårdar och alla trivs och tycker livet är skönt. Vi samlades i lekparken en dag och det var mycket barn där. Det lektes, gungades och grejades. Jag började prata med en äldre kvinna som bor på vår gata, hon hade sina barnbarn på besök och hade fullt upp. Jag tycker om henne och hon är trevlig och pratar alltid med flickorna när vi går förbi.

Och så är det en flicka i parken som är ensam. Jag har sett henne flera ggr förr och även pratat lite med henne ibland. Jag har också förstått att hon är speciell. Hon pratar dåligt för sin ålder, gör mycket djurläten ibland och så syns det på blicken och hennes kroppsspråk. Hon tittar intresserat på de andra barnen och håller sig runt i kring, men hon gör inga närmanden. Jag ser henne alltid ensam. En gång kom hon gråtande på vår gata och fick följas hem. Vad som var fel framkom aldrig.
Kvinnan jag pratar med böjer dig fram emot mig och viskar:
-Du ska akta dina barn för den där större flickan.
- Jaha, sa jag. Varför då?
- Ja hon har inte alla hästar hemma om jag säger så. Hon beter sig väldigt konstigt.
Mitt bröst knyter sig och för en sekund blir jag så arg, men det byts ut ganska snabbt mot sorg. Återigen får man uppleva samhällets fördomar och okunnighet. Rädsla för nåt man inte vet något om och inte kan förstå.
Ett litet barn som är 7-8 år och inte följer den "normala" normen. Och som man ska akta andra barn för, som är dum i huvudet och inte "har alla hästar hemma".
Jag tycker det är hemskt.
Jag fann mig snabbt och pratade en stund till. Vi kom in på skolan och vad viktigt det är att alla barn som behöver får hjälp. Och så passande nog fick jag berätta om vår äldsta flicka som är autistisk. Hon tappade hakan och jag kunde känna hur skamsen hon blev och det var så jäkla skönt att få säga det till henne och hennes normala värld.
- Men det syns och märks inte, sade hon.
- Jo det gör ibland, sade jag.
Jag hoppas hon tänker sig för nästa gång hon pratar om nån som inte följer mallen till den perfekta individen och håller fördomen för sig själv.

Jag har ganska länge gått och trånat efter ett halsband. Det är ett längre  silverhalsband med ett hänge i bergkristall med ett silverband runt om.
Bergkristall är en kraftfull och användbar sten i många olika sammanhang och kulturer och den symboliserar harmoni, balans och synkronicitet. Den sägs fungera som en länk mellan stjärnornas energi och våra själar.

Och så fick jag äntligen möjlighet att köpa det (tack min fina familj för födelsedagspresenten). Jag gillar designern som gjort halsbandet och jag har fler smycken från henne. De är enkla, fina och ändå stilrena med fin design. Och så har varje smycke ett budskap som tilltalat mig.
Halsbandet heter Define Normal och med tanke på dagens berättelse så ligger det mig väldigt varmt om hjärtat.
Vi lever i en värld som är långt ifrån jämlik och där människor inte har samma värde. Människor som   utsätts för hat och våld då de inte är som samhället vill att de ska vara.  Där man ska vara normal och inte sticka ut. Där det som inte är bekant blir obekvämt. Och man ska helst inte prata om det alls.
Jag tänker inte tillhöra dem och jag kommer bära det här halsbandet nära hjärtat.

           Efvas tanke:
                             "We are all our own person with our own dreams, visions 
                              and expressions. Who can define normal and who are we 
                              to judge"

 

 

Lilja!

Veckorna flyger fram och det slog mig häromdagen att semestern är inom räckhåll, åtminstone för mig och tjejerna. Jag kommer på mig själv med att förbereda mig på ett jobbigt farväl. Vi kommer börja ett nytt kapitel tillsammans med storasyster med nya klasskamrater och nya pedagoger till hösten. Ett slut på en historia och en ny som tar vid. För mig känns det jättejobbigt då vi har utvecklat en väldigt nära och djup relation under de år som hon gått. Så många tårar, frågor och fantastiska samtal. Så många gånger jag kunnat luta mig mot dem och fått vila. Kramar och framförallt den glädje vi delat när utvecklingen gjort kliv frammåt och hon slagit oss med häpnad.

Vi var på skolan idag och hälsade på den nya "fröken" som heter Carina och har ett fint hår som hon berättat för mig tidigare. Jag satt lite längre bak tillsammans med hennes nuvarande pedagog och fick vara med på samlingen. Hon satt tätt ihop med sina kompisar som kommer från samma avdelning. Tyst och stilla satt hon och lyssnade och iakttog noga de andra. Och efter en stund kom en rad faddrar in för att välkomna de nya barnen, med egengjorda kort där det stod "Jag är glad att få vara din fadder". Storasyster får en flicka med långt ljust hår som klistrat hästmärken på kortet. Hon heter Lilja och påminner på många sätt om Tove.

Tove, den fina och viktiga vännen som sträckte ut handen och varsamt ledde henne in i den sociala världen, som jag helt säkert vet banade hennes väg in i något som inte alls var självklart. Som fanns bakom henne och som utstrålade ett lugn precis som hon behöver.
Och när vi sitter och tittar på henne idag får jag höra att Lilja har precis samma fina egenskaper som Tove.
Hon lägger armen om storasyster och berättar att hon ska visa henne vart de ska tvätta händerna innan de ska gå tillsammans till matsalen.
Som vanligt fick jag stålsätta mig för att inte släppa fram tårarna. Glädjetårar då jag inombords känner att det kommer bli bra.

De berättade att klasserna är noga genomtänkta och att hon hamnat i en klass där barnen passar henne. Eller där barnen passar varandra ska jag säga. Det känns tryggt och jag tillåter mig att slappna av igen.

 

 

Vår och den högsta växeln!

Sista tiden har gått åt till eftertanke, vila och planering. Vi har firat födelsedagar, välkomnat våren och jag har processat inombords och tagit mig upp för den där uppförsbacken. Valborg firade vi hos mina föräldrar och det var precis det jag behövde där och då. Lugn och ro och att få bli lite ompysslad av min mamma. Flera brasor tändes som samlats ihop, vi grillade och barnen lekte med kusinerna tills de näst intill stupade. Vi sov kvar och ställde till med lite tårtkalas då det är jag som är först ut i maj att fylla år. Det har blivit lite av en tradition att sova kvar och äta förmiddagstårta hos dem.
Veckan rusade på och så var det storasysters 6- årsdag som stod på tur. Hon har frågat, önskat sig och väntat. Färg på tårta och hur många paket hon skulle, så nyfiken och förväntansfull. Det blev en ganska stilla födelsedag då det blir kalas längre fram. Vi hade ändå fina vänner på tårta och hon var nöjd med tillvaron. Eftermiddagen hade vi besök hos logopeden på BUP och sen raka vägen till ridskolan. Kändes lite trist att besöket blev just den här dagen. Vi hade dessutom glömt vad han hette ( en ny logoped) och hade ingen aning om vad vi skulle göra. Så helt oförberedda och hon kände naturligtvis inte alls för det. Det gick ändå bra och vi ska tillbaka om ett par veckor. Han ska göra en sammanställning inför skolan till hösten och det känns som en bra idé. Jag mailade hennes senaste handlingsplan som han kan utgå ifrån. Sen var hans material värre än en uppslagsbok så vi har lite att gå igenom. Han var trevlig men är bara där tillfälligt. En ny logoped ska komma till hösten tydligen. Lite synd.
Skolan bemöter oss fortfarande med tystnad men nu drar det ihop sig på allvar och det händer mycket  resten av maj månad. Inskolning fortsätter och om ett par veckor ska hon vara på fritids efter lunch fram tills vi ska hämta henne där. Det är även föräldramöte för de nya klasserna som vi ska på, sommarfest, tandläkarbesök och två kalas som ska gå av stapeln. Pappan har utvärderingsdagar med jobbet då vi trodde vi hade ledig tid så schemat och tider måste ändras. Vi känner båda att det är stenhård planering några veckor frammåt och vi lägger i högsta växeln. Mycket att fixa men som ändå är väldigt roligt. Imorgon lämnas inbjudningar till förskolekompisarnas kalas i gymnastiksalen, något hon väntar spänt på.

Veckans bästa:
Paketet med sparkcykeln. Heldag med en av mina "bästisar". Sol och värme, allt blir så mycket enklare. Barnen leker ute och har till och med börjat ta små turer på egen hand till lekparken. Vi börjar få två stora tjejer här hemma.