Vi har haft en händelserik vecka, känslosam och omtumlande på flera sätt. Vi har firat lite för jag har äntligen fått en ordentlig anställning som i sin tur ger en helt annan trygghet än tidigare. Pappan har också förändring på gång som känns väldigt roligt och framför allt något han är redo för. Nya arbetsuppgifter och ansvar som jag vet kommer passa honom.
Vi har haft flera dagar ledigt och att jag jobbar 4 dagar och kommer fortsätta så är verkligen guld värt.
Vi var på möte i fredags med storasysters pedagoger. Egentligen mest för lite avstämning och för att se hur våren blir och förberedelsen inför förskoleklass. Valet vi gjort känns bra och vi tror och hoppas det kommer ge henne de bästa förutsättningarna. Och som jag hoppats på blir det Elisabeth ( hon som blev sjuk) som kommer ta hand om inskolningen vilket känns väldigt tryggt. Vi gick igenom lite punkter och pratade om vikten att försöka undvika att hon "fastnar" i olika situationer och hur de hanterar och bemöter henne för att få henne vidare. Och här känner jag hur mycket vi har att lära av pedagogerna. Att möta henne på vägen och släta över det hela är det bästa för att hjälpa henne vidare. Att inte göra en grej av det och snabbt få henne på andra tankar. Hon får det jobbigt och blir orolig när hon fastnar och kan inte fokusera på det hon ska. Det kan vara allt mellan att inte gå på den gamla toan de har för den låter så högt när den spolar eller ex den perioden hon hade då hon inte ville gå ut.
Och så kommer det som blir jobbigt för oss båda. Trots att vi vet det så väl och själva pratar om det gör det ont att höra det från någon annan.
Hur hon behöver stöd och hjälp i alla situationer, hon klarar inte av att genomföra sina uppgifter utan vägledning från pedagogerna och får hon inte hjälp så blir hon sittandes. Hon är otroligt beroende av en vuxen för att fungera med andra. Inte hela tiden men någon ska finnas till hands.
Så det här har jag grubblat på i flera dagar nu. Varit ledsen och gråtit emellanåt, oroats för framtiden och kännt pressen på att jag alltid måste finnas till hands för henne. Den förlängda armen om ni minns. Det är verkligen så det är. Och pressen på att jag ska knyta och underhålla relationer som är bra för henne. Flera av hennes kamrater följer med varandra hem för att leka, ibland frågar hon vad de ska göra men frågar aldrig själv om att få följa med någon. Jag skulle aldrig kunna släppa iväg henne utan att följa med heller. Däremot ska vi försöka få till en dag då en av de hon leker mest med ska följa med oss hem. Och här måste jag erkänna att det ibland blir jobbigt för det känns som jag alltid måste ta kontakt och planera in i minsta detalj hur vi ska göra för att det ska bli bra. Ibland är det så krävande att socialisera med människor man inte känner så väl och skapa kontakter. Inget går av sig självt som det gör för andra barn.
Lillasyster som skulle leka dagarna i ända om hon fick. Som springer ner till förskolekompisen på samma gata och ofta ber om att jag ska ringa hennes mamma för att fråga om hon är hemma. Som sprudlar av fantasi, sånger och hyss. Och som så ofta drar med sin storasyster i sin virvelvind. Hon kommer bli så viktig för henne samtidigt som jag ofta hör och läser om vikten att dela på dem och låta dem utvecklas på varsitt håll. Låta dem hitta intressen och relationer på olika håll. Även här tränger mitt dåliga samvete genom kroppen på mig. Att hitta den perfekta balansen är omöjligt men tankarna tär och gnager inombords. Och det som sliter mest är oron och att inte göra tillräckligt för henne.
Jag hoppas jag kommer på rätt köl snart igen för det här grubblandet tömmer mig på energi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar