Julefrid & en fantasi som flödar!

Vi har haft en fin julvecka med god mat, tomtar och mycket umgänge. Vi har firat på lite olika ställen i olika konstellationer. Lite på min sida och lite på hans. Den här julen har värmt lite extra då det är första gången barnen varit riktigt förväntansfulla. Så underhållande att se dem stå med uppspärrade ögon och titta efter tomten. Att de i kör ropar av förtjusning när de på julaftonsmorgon hittade paket under granen.
Tomten hade minsann varit här under natten.
Och det blev bra paket i år. Storasyster är förlorad i legovärlden, något som gläder oss.
En hästgård med hönshus, stallar och kaninbur håller henne sysselsatt. Fint och detaljrikt och hon synar varje del såklart. Och hon leker, ger figurerna namn. Ibland sitt eget och någon från förskolan, ibland helt nya.
Jag älskar att höra henne leka och kan lyssna länge på henne. Dialoger och handling som hon för, precis som vilket barn som helst.
Lillasyster är mer ombytlig men fastnade mest för sin pengaplingare som hon kallar den. En kassaapparat med pengar och kortläsare. Hon  säljer det mesta i sin affär och precis allt kostar 50 kronor.
Hela huset har senaste dagarna fyllts av lek och vi har haft en skön ledighet. Snön kom äntligen och vi spenderade en förmiddag i pulkabacken.
Stor kontrast mot juldagen då vi var hos mina föräldrar och tog en tur i skogen med korvgrillning och vädret var likt tidig vår.
Jag hoppas snön ligger kvar ett tag, allt bäddas in och blir tyst och lugnt. Himlen känns lite ljusare och även allt runt omkring.

Några dagars jobb för min del och förskola för tjejerna. Det är sig inte riktigt likt där nu över jul och nyår. Med sammanslagningar och lite olika personal men det verkar fungera bra för våda två.
Lillasyster byter avdelning nu och blir en stor tjej som hon själv säger och det sticker lite i hjärtat att tiden går så fort. Vi packade ihop hennes grejer för att få en ny plats på en ny avdelning. Hennes pedagoger från gamla avdelningen skickade med en dikt som var så fin och jag fick såklart gråta en tår när jag läste den.
Hon känns ändå väldigt redo för att ta ett kliv frammåt. Så nyfiken på livet och vad det har att erbjuda.

Glögg på värmning.

Vi tog en promenad som bjöd på fina vyer. Det är verkligen rogivande med skog och vatten.

Olika kanaler!

Att börja ett nytt jobb innebär ju att man träffar nya människor som man ska bekanta sig med. Och vid det här laget har vi kommit till planet där man kan börja bli lite mer personlig och man visar sitt rätta jag lite mer.
Den där första nivån när man iakttar, lyssnar och flyter med alla andra är förbi och jag vågar ta för mig lite mer.
Och det är väldigt intressant och givande att höra nya historier och livsberättelser. Jag har träffat en kvinna som är några år yngre än mig. Som har två barn och som kommer från Bosnien. Hon har bara bott i Sverige 3 år men har lärt sig språket bra. Vi har utvecklat en fin relation och pratar mycket och att få höra hennes berättelser är en upplevelse i sig.
Hon har inte varit i sitt hemland sen hon flyttade hit, är muslim och har flytt från kriget. När hon var liten flicka fick de lämna sitt hem och börja om på annat håll. Hon äter inte fläskkött och det är inte pga sin religion utan för att hon sett grisar äta från döda människokroppar.
Jag känner då vilken skyddad och trygg värld man växt upp i, vad lite jag varit med om. Vilka olika liv vi levt.
Hon kramar mig varje morgon och blir glad när hon ser mig, hon jobbar och tar i som en hel karl och berättar att hon tjänar 200 kr i månaden på att rulla sina egna cigaretter. Att hon ska bjuda mig på sin favoritdrink nån gång som är rödvin blandat med cola och vi gapskrattar båda två när hon ser mig grimasera. Och förra veckan lärde jag henne ord som gottegris och ståpäls och vad det betyder, jag berömmer henne för hur hon lärt sig språket så bra. Att svenska är ett svårt språk att lära sig och då tittar hon på mig och säger: Ja, fy faan med brytning och vi skrattar så vi kiknar.

Att knyta nya band och relationer gör att man får insikt på så mycket annat. Man får reflektion över andra saker, och som i mitt fall stoppar undan det man är trött på att ha hängandes över sig och koncentrerar sig på andra ett tag.
Man har olika kanaler för olika människor i sin omgivning och ställer in sig efter det. Tex att man har en person som man gillar att träna med men som man aldrig träffar förutom då. Och så har man den man kan ringa i tid el otid för att gråta, älta eller få råd. Som vet allt om dig och känner dig rakt igenom.
Och så arbetskamraterna såklart, som du har en annan kanal till. De du tillbringar ganska mycket tid med och som du väljer lite hur personlig du vill vara. Och hur du också skapar dig en plats för andra.

Det är i alla fall väldigt roligt, intressant och lärorikt med alla kanaler. Man får se till att underhålla dem bara.

Till Dig!

Det som vi går igenom emellanåt, jag och familjen. När det blir svårt och man är ledsen för allt extra, all oro och att man tycker livet känns orättvist mot oss. Alltid hittar man upp till ytan, man vet att det blir bättre och så tuffar livet på igen. Så kommer topparna och så kommer dalarna, om och om igen. Och så är det, livet.

För inte sålänge sedan träffade jag min vän som förlorade sin livskamrat plötsligt. Det var första gången sen det hände och vi pratade inte så mycket om det. Hon är fortfarande så skör och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, bådas ögon tårades och vi fick prata om annat. Men jag frågade hur hon mådde och hon bara skakade på huvudet och sade att det var hemskt. Och att hur hon än vred på det så kunde hon inte göra något åt det. Han är borta och kommer aldrig tillbaka.

Jag har tänkt på det en del, att hamna i en situation och mista någon. Och att hur du än vägrar att acceptera eller förlika dig med den tanken så spelar det ingen roll. Det finns inget att göra förutom att plåga sig igenom smärta, sorg och saknad. Tiden läker alla sår, i alla fall kommer man till en tid då man kan fungera i vardagen och även accepterat situationen. Men man lever med en saknad och endast minnen kvar.

Och så de som får leva med en annan sorts sorg och rädsla. De som blir sjuka och inte kan styra över det hemska som slagit rot i kroppen. Att få genomgå behandlingar som gör ont och som gör att du känner dig mer sjuk än frisk. Som skuggar livet för en hel familj.

Det är inga ord som hjälper just nu. Jag tänker på er oerhört och önskar att allt ont var borta för alltid!
Att du hittar kraft och mod till att stångas rakt tillbaka.
Minns du vad jag sa om uppförsbacken? Man stirrar ned på sina fötter och det är tungt. Man törs inte riktigt lyfta blicken för att se hur långt det är kvar, rädd för att inte orka.
Men toppen och målet kommer. Förr eller senare.
Var stark min vän, du klarar det här.


Det bor en ängel i mitt rum
Hon har sitt bo ovanför mitt huvud
Hon gör mig lugn
Och hon viskar till mig
Allt det jag säger dig

Det bor en annan i min kropp
Hon har den vackraste av själar
Hon är kärlek  och hopp
Och hon berättar för dig
Hur mycket jag älskar dig


  
           
           
         
     
          

Mer tårar och rädda öron!

När det äntligen händer, att jag får respons och ett kvitto på att jag har rätt. Att vi har rätt till att få hjälp och att det är viktigt.
Det hände idag!

Utan att bli för gnällig och långrandig kan jag säga att jag under fredag förmiddag ringde runt, mailade, blev hänvisad och Gud vet allt för att komma tillrätta med vem som ska göra utvecklingsbedömningen. Jag vet att jag tjatar om det men det känns verkligen så viktigt. Inte bara inför skolstart, utan även för oss i familjen och alla runt omkring henne. För att veta vilken nivå hon ligger på och att efter det lägga ribban så det passar henne.
Jag tänker att det är väldigt viktigt att hon ska tycka skolan är rolig och genom det uppmuntras till att lära sig och inte stressa eller pressa henne. Det kommer bli en motsatt effekt och hon tappar fokus, blir orolig och vill inte vara där. Och hamnar vi där är jag rädd att det blir svårt att hitta tillbaka.
Så därför är jag så angelägen om det här.

Så efter förra samtalet med BUP där de rådde oss att vända oss till skolan (kommunen) hade jag under fredagen en diskussion med förskolechefen som menar att det är BUP:s ansvar det ligger på. Att det även bestämdes från mötet vi hade under våren där vi var alla samlade. Jag minns inte att det blev sagt ska jag ärligt säga. Vi hade en bra diskussion och hon förstod väl min frustration och sade att jag skulle "gå högre" med det om jag inte fick gehör.
Jaha, så där satt jag och kände mig bara mer förvirrad och väldigt less på alltihop.
Under helgen började jag fila på ett mail men ångrade mig flera ggr då jag tycker det är enklare att talas vid på riktigt. Jag har så mycket frågor hela tiden så det blir bara krångligt med mail. Och så idag ringer vår kontaktperson när jag är på jobbet. Jag går ut i omklädningsrummet för att prata ostört. Och så börjar hon berätta att hon haft en diskussion med resten av teamet som kommit fram till att det är skolans ansvar att få bedömningen gjord, att vi hör till dem gällande det här och att BUP inte kan hjälpa till med detta.

Och där och då fullkomligt exploderar jag! Tårarna bara sprutar och jag säger att skolan sagt precis detsamma om dem. Jag hulkar ur mig varför ingen vill hjälpa oss och hur maktlös jag känner mig. Att ingen verkar förstå att det måste göras. Att jag inte orkar mer!
Hon möter mig med förståelse och känner med mig, det hör jag och lugnar mig ganska snabbt. Det blir i slutändan ett ganska bra samtal och hon lovar gå vidare med det och ta ny kontakt med skolan där de dem emellan bestämmer vem som ska göra bedömningen. Jag behövde inte göra något mer just nu så skulle hon snart återkomma till oss.
Så skönt det kändes ska ni veta. Nu kan de tjafsa bäst de vill med varandra.

Under helgen har det varit riktigt skräpväder och under lördagen hade vi just inget planerat. Lillasyster var bjuden på kalas hos en kompis på förskolan under eftermiddagen men det var långt tills dess. Vi bestämde oss för att ta bussen till en affär lite längre bort för att köpa lördagsgodiset där. För att hitta på något och för att slå ihjäl lite tid och komma ut. Vi gick till busshållplatsen där vi vänta en stund. Bilarna susade förbi och det lät extra mycket av den blöta asfalten. Storasyster kastar sig av och an på bänken och håller för öronen. Jag och lillasyster upplever inte alls ljudet som så högt och störande medan storasyster tycker det är riktigt obehagligt. Jag sätter mig bredvid henne och hon tittar på mig med oroliga ögon.
- Mamma, mina öron blir så rädda!
Jag håller för hennes öron med mina händer och frågar om det känns bättre och hon nickar och ler. Så  sitter vi tills bussen kommer.

Vi fick även till de fördömda julkorten. Vi har dragit oss för det länge men bestämde att ge det en chans. Förra året krånglade vi och fick tillslut göra ett kollage av olika bilder på flickorna då det var helt omöjligt att få till en bild på dem tillsammans. Lilla som aldrig är still och den stora som inte alls gillar kameror. Det blir så tillgjort för henne och man ser lång väg vad obekväm hon känner sig. Så vi bestämde oss att inte göra nån stor sak av det och ville hon inte skulle vi inte bry oss om det.
Men det gick över förväntan och jag tyckte de blev så fina. Vi skickar till ganska många som inte träffar dem så ofta så det är så roligt att få skicka en fin bild på dem.

Fortsatt mycket jobb och det är 6 dagar även denna vecka. Men jag har en ledig jul och nyår att se fram emot. Det känns bra och nu väntar jag på ett riktigt vinterland.

Den välbekanta uppförsbacken!

Att vara steget före, vara ute i god tid och planera. Boka upp möten, ringa och maila alla möjliga som är inblandade i nätet som omger henne. Och lägga upp planen för förberedelsen inför de förändringar som blir till hösten. En inskolning som ska börja redan till våren.
För vi ska vara förberedda så mycket vi kan. Jag gillar ju att planera, veta vad som ska göras och bocka av listan.

Men om ingen vet hur det ska göras då? VEM som ska göra det!?
Den här veckan pratade jag med BUP om utvecklingsbedömningen som ska göras. Men vem ska göra den? De hänvisar oss till att ta upp det med förskolan och förskolechefen. Sanningen är att de är ordentligt underbemannade och jag får höra hur dåligt de har med psykologer just nu.
Hon lovar att kolla upp hur de kan gå vidare med vårt ärende men råder oss att vända oss till förskolan för att få till på ett annat sätt.
Jag tänker att det här kan inte vara första gången i historien som ett barn ska göra en utvecklingsbedömning inför förskolestart. Men jag har aldrig gjort det tidigare, jag vet inte vem som kan, ska eller borde. Jag vet att det bara måste göras av någon. Jag avskyr att bli hänvisad runt runt och inte veta. Jag vet ju inte ens hur det går till. Jag vet däremot att våren kommer vara här väldigt snart.

Så dags att dra på sig manteln av hård hud, den till att börja med mjuka rösten men som ska kantas av en bestämdhet. Och det svåraste av allt, att inte brista och gå sönder.
Orons förbannade mara rider mig, ännu en gång och jag kan inte riktigt göra mig av med henne. Ibland undrar jag om jag hellre ska acceptera henne, kanske blir det enklare då.

Men känner jag mig rätt så kommer jag kämpa upp för hela backen, låta mjölksyran bränna som djävulen själv och tillslut nå toppen. Och på toppen lyser solen, strålar som värmer ända in till själen. Och där och då ger jag mig själv en klapp på axeln, super in goda känslor och börjar en behaglig lunk ner igen.
Och just den goda känslan som infinner sig efter allt det som gjort ont och skavt där inne,den är drivmedlet till att fortsätta armbåga sig fram då det behövs.
Så att acceptera den där ångeststinkande maran blir det inget av. Inte den här gången i alla fall.