Att Hålla Balansen!

Hjälp vad tiden går och vi har haft mycket omkring oss senaste tiden. En hel del jobb, 40-års kalas och jag hade äntligen min kväll för Halv 8 hos mig med de gamla kollegerna. Så trevligt och trots att tiden gått sedan vi senast sågs var det precis som vanligt. Det blev en fin kväll och där jag även lyckades få till en utsökt meny.
Jag var och lämnade in min gamla legitimation förra veckan och även lite arbetskläder jag sparat "ifall" och den här gången stack det till en liten bit inombords av saknad. Inte arbetstiderna, helger och stressen men arbetskamraterna och jobbet som på många sätt är väldigt roligt och spännande trots  det tuffare klimat som blivit.

Skolan går fortsatt bra för storasyster och förra veckan följde det med en kompis hem, hur stort är inte det?
Det gick väldigt bra och nu är det prat var och varannan dag om vem som ska med vem hem.

Jag fick samtal från en pappa för en tid sen. Det är väl egentligen 2 av tjejerna som har riktigt starka viljor och där lek gått överstyr och gjort andra väldigt ledsna. Påhitt som inte är okej och som de nu vill hålla lite extra koll på. Han som ringde mig är pappa till en av de styrande tjejerna. Bra att de är uppmärksamma tycker jag. Här hemma har vi bara hört bra om dem och jag vet att hon skulle berätta om det hänt något. Hon kan inte ljuga och för henne blir det ju så fel när någon verkligen gör fel. Samtidigt oroas vi för att hon inte säger ifrån om det är något hon inte vill. Att hon styrs av de starkare och låter dem göra som de vill med henne. Vi upplever ofta att hon ger vika när de ska göra något, cykla först, gå upp på studsmattan först, ta fika först, välja glas, välja målarbok, pennor  ja allt där man kan turas om låter hon alltid andra välja först. Vi önskar att hon någon gång kunde säga "nej nu vill jag cykla först", markera att hon också vill och stå upp för det.

Vi pratar väldigt mycket med båda tjejerna om att alla är olika, att man tycker om olika ex färger, mat  leksaker och att det är okej. Man är inte dum för det och att gillar man hellre svart istället för rosa får man ändå vara med och leka. Att förklara om olikheter och acceptans för barn är inte alltid så lätt. Men det känns väldigt viktigt för oss att göra det.

Hon berättar gärna vad de leker och gör i skolan. Och det låter som om de alltid har kul och är det där gänget som håller ihop.
Och vi är så glada för det, för hennes lust till lek och kompisar. Kanske trivs hon bäst av en ledande vän, någon som säger åt henne vad hon ska göra. Så slipper hon ta egna beslut som kanske är svårt för henne. Hon kanske inte ens bryr sig om det.
Men vi vill att hon ska vara stark och ha skinn på näsan om det behövs.
Rädslan för att hon ska bli ett utsatt barn som man kan göra vad man vill med, som inte begriper bättre och som inte riktigt är som alla andra gör sig påmind då och då. Det skrämmer mig och jag vet att jag inte alltid kan vara med och skydda henne. Så den där balansen vi försöker hålla är inte enkel. Att lägga sig i lagom mycket, putta henne frammåt lagom mycket och samtidigt låta henne  fortsätta formas till den goda lilla människa hon är.

 

På Frammarsch!

Vi har vant oss vid vardag och det är helt otroligt vad bra det gått med skolan och den stora omställning hon hon gått igenom. Hennes självförtroende är större än någonsin och hennes nyfikenhet och utveckling kring de sociala delarna är helt fantastiskt. Att sommaren är en riktig utvecklingsperiod för de allra flesta barnen vet vi men jag törs knappt säga hur  hon varit helt otrolig.
Hon har funnit sig bra i klassen och leker för det mesta med samma kompisar. Tove finns med ibland och hon pratar även om andra barn som jag inte känner till. Hon berättar gärna saker de gjort i skolan, sånger de lärt sig och vad de leker på rasterna. Hon berättar även ibland utan att vi frågar, det har aldrig hänt tidigare.
Hon berättade att de haft utflykt och en av kompisarna trampat i bajs, hon trodde det kom från en katt eller en hundkrake. Ja så sade hon!
Och så frågade hon oss om katter från England jamar på engelska. Säkert har hon snappat upp det här någonstans men hon var så fundersam över det här med jamandet i Sverige och England. Vi höll på att skratta ihjäl oss. Och jag älskar att höra henne fundera över allt som rör sig i hennes huvud.
Språket hackar fortfarande en del och det tar lång tid för henne att få fram det hon ska, speciellt om det är inför andra människor än oss i familjen.
De är 23 barn i klassen med en lärare och en fritidspedagog. De delas ofta upp i 2 grupper. Jag tycker det är jättemycket barn på bara 2 personal men när jag hört mig för låter det helt i sin ordning. Vi har ett uppföljningsmöte i början på oktober och just resursfrågan har jag inte släppt än. Men det är väl också det enda som bekymrar mig nu.

Vi har annars hunnit med både festligheter, sommarstugan och barnkalas. Lillasyster hade hem  sina 6  kompisar i helgen för att äntligen få sitt 4-års kalas. Lyckat och en nöjd tjej som stortrivs i centrum. Och mitt i allt det där busiga och kavata är hon emellanåt en funderare som ofta vill krypa upp i knät. Hon vill alltid hålla min hand om vi är i affären eller ute på något. Hon cyklar för fullt nu utan stödhjulen något hon var så målmedveten att klara. Hon ger sällan upp när hon väl tar sig an något för att sen aldrig någonsin ha tålamod att färdigställa en pärlplatta eller teckning. Och jag kan nästan svära på att hon aldrig sett en hel långfilm utan att göra något emellan. Det har hon inte tid till. Hon kan gå oss på nerverna flera ggr om dagen för att sen vara det raraste som finns. Säkert som alla andra 4-åriga tjejer.

Lyckat besök på Lillerudsdagarna.

 

Barnfria på kräftskiva hos goda vänner.

 

4-års kalas.

 Kvällsbad, lingon och en tur på sjön. Troligtvis det sista för den här säsongen.