Kanske kallas det livet!

Hjälp vad tiden springer fram. Senaste månaden har varit helt galen och jag har haft ovanligt många järn i elden. Väldigt många roliga aktiviteter men jag känner nu hur jag halkat efter på hemmaplan och med tid till familjen.
2 helger i rad besökte jag vår huvudstad för en salig blandning äventyr. Först en resa med nya jobbet som såklart gick i matens tecken, vi besökte flera av Stockholms fina saluhallar och fick i uppdrag att trendspana lite efter idéer att ta med hem till vår egna saluhall. En riktig smakresa och jag tycker verkligen det är så kul med bra mat och fina råvaror. Vi blir mer och mer medvetna om vikten av ekologiskt och närproducerat och jag är övertygad om att det bara är början på en hissnande resa för vårt varumärke. En resa jag hoppas få följa med på och få se det växa.

Sen var det den årliga tjejhelgen som blivit en väldigt trevlig tradition. För tredje året i rad sammanstrålade vi, 8 tjejer som följts åt sen många många år tillbaks. Några av dem har jag haft med mig sen förskolan. Vi besökte annorlunda restauranger, fotografiska och sist men inte minst en efterlängtad konsert med Madonna. Det var en magisk kväll och fantastisk show.
Helgen skuggades tyvärr av de fasansfulla terrordåden i Paris där många oskyldiga miste livet på ett så otroligt meningslöst sätt. Allt hat som flödar över världen kommer plötsligt närmare gång på gång och man vet knappt hur man ska hantera det.

Vi var och besökte en skola i närheten som kan bli ett möjligt val för storasyster nästa år. Förskoleklass. Det känns helt otroligt att nästa gång vi firar hennes födelsedag fyller hon 6 år!
Vi träffade rektorn och specialpedagog som jobbar på skolan. Hon antecknade en del när vi beskrev vart hennes största svårigheter är och lämnade hela tiden lite förklaringar hur de då skulle kunna jobba med henne. Rektorn var helt med på banan och jag vet inte hur många gånger han sade att de jobbar med varje barn efter deras egna förutsättningar. Vi lämnade en kopia på handlingsplanen och sade att de gärna fick kontakta hennes nuvarande pedagoger om det var något mer de ville veta om henne. Jag känner att de har ju en bättre insyn på hur hon fungerar i förskoleverksamheten och ser nästan varje dag det hon behöver stöd i och vilka områden hon utvecklas i.
När jag ringde rektorn för att boka in ett besök pratade vi länge och han avslutade med att det bara är bra att vi är ute i god tid så de vet att hon ska börja och kan efter det forma klasserna så det passar henne. Det lät nästan som änglamusik i mina öron ska ni veta.
Så kort och gott var det ett väldigt bra möte. Och den bästa känslan vi hade efteråt var att de verkligen ville ha oss till sin skola. Svårigheter eller inte så skulle de ge henne de resurser hon behöver för att klara av förskolan och tycka det är roligt.
Det fanns arbetsrum avsides om det skulle behövas och de gjorde små grupper där barnen var jämlika utvecklingsmässigt. Jag fascinerades av hur de flätat samman det roliga, leken tillsammans med lärande. Och som sagt, inte en enda gång kände vi att vi bar besvärliga eller gav svävande svar gällande extraresurs utan bara att vi var varmt välkomna till deras skola.

Jobbet då? Jag har fortsatt jobba ganska mycket, även några extrapass på gamla jobbet. Känslan av rutin och dagtid har inte infunnit sig än. Jag känner mest att jag inte hinner med något. Inte mig själv, inte hemmet och inte att göra grejer med familjen. Jag tänker erkänna att jag ångrat mig i bland och för ett par veckor sedan var jag gråtfärdig för jag tyckte det nya jobbet kändes pest och pina. Dock vände det som tur var och sista veckan har varit jätterolig. Jag lär mig mer och mer och har blivit en i gänget.
Jag hoppas att det var tillfälligt och att det lugnar sig lite med allt runt omkring och jag landar i det nya. Vi är mitt i Halv 8 igen, ska fira en kollega som fyllt 60 (från gamla jobbet, jag har som ni hör inte släppt dem på långa vägar), och julfesten som jag blivit medbjuden på. Så visst är det fortfarande mycket på schemat. Och man behöver inte vara med på allt men jag känner att jag inte velat prioriterat bort något av detta. Det behöver inte bli så sena kvällar och man får passa på lite nu när det är årets mörkaste årstid.
Att ständigt hitta en balans, göra val och prioriteringar. Att hinna med och räcka till för alla, jobba och underhålla alla kontakter man behöver runt sig. Kanske är det så det ska vara, det som kallas livet.

Måste, ska, borde!

Så har vi gjort en ny ansökan till försäkringskassan. Jag skrev ganska kort och i stora drag om hennes funktionsnedsättning. Jag kryssade i att de ska höra av sig till mig för en djupare intervju. Så nu har man det och vänta på. Det måste göras.

Och utvecklingssamtalet förra veckan som vissa nätter gjort mig sömnlös. Uppföljning av den förra handlingsplanen gjordes i samband med det och det var väl vad vi pratade om i huvudsak. Glädjande läsning då hon fortsätter utvecklas på många plan. Något mindre behov av vuxen men en resurs är ändå nödvändig för att hon ska klara olika situationer på förskolan. Hon behöver ofta få förstärkt av en pedagog  vad som ska göras och stöttas i övergångar mellan olika aktiviteter. Hon vill inte vara med på sittvilan men nu har de ändå fått henne att vara i samma rum under den tiden, något hon inte varit så förtjust över. Hon vill själv välja en lugn aktivitet då för att vila, vi undrar om hon är trött och behöver smälta intryck från förmiddagen. Hon vill vara i fred då.
Hon är otroligt beroende av struktur och rutiner i förskolans miljö.
De gånger hon är i behov av pedagogerna är för att kommunicera med sina kompisar, komma in i en pågående lek. Dock har hon fått mer självförtroende och tar ibland kontakt på egen hand. (Initiativtagande), vilket är väldigt roligt att höra.
Sen kom vi till det som gör mig sömnlös!
Det är dags att planera inför förskoleklass nästa höst. Vi måste förbereda för en ganska lång inskolning för henne, dels med oss föräldrar och även för att en av de pedagoger hon har nu ska vara med en tid. Vad ska vi tänka på, vad är viktigt?
Jag har skrivit upp namn och nummer till rektorerna på några skolor i vårt område och vi måste besöka dem och känna av miljöer och personal samt berätta om vår lilla tjej och vad hon behöver för att klara skolmiljön. Hon måste ha en resurs och där får vi inte vika oss på något sätt.
Jag grät som vanligt (gör jag något annat) när vi diskuterade kring det här och fick jag bestämma skulle jag ta med hennes pedagoger som resurs. Det här känns otroligt jobbigt och jag önskar jag kunde sia i framtiden vad som kommer bli bäst för henne.
Detta ska göras innan november är slut.

Och så är det möte och avstämning med Carin på BUP. Jag har funderingar på en ny utvecklingsbedömning som jag vill att vi ska göra innan nästa höst. Förslagsvis till våren. Det gjordes ju en när vi gjorde utredningen på NP- enheten men den gick inte att genomföra helt för att hon vägrade. De sade troligtvis normalbegåvad men jag är inte nöjd med det utan vill ha det fullföljt då det känns viktigt och relevant när hon ska börja förskoleklass.

Det hopar sig runt mig och jag letar efter andningshål. Jag gråter en del och det är så känsligt när det gäller henne. Jag vill ha mina armar runt henne som en sköld och skydda henne. Skydda henne mot allt ont och ett samhälle som ibland inte har plats och kunskap för hennes behov. Samtidigt som jag vet att jag måste släppa henne för att hon ska ta sig fram i livet för egen maskin.

Slutet som blev början till något nytt!

Så i fredags gjorde jag sista passet på min "gamla" arbetsplats. I 7 1/2  år har jag jobbat där och fått många fina och speciella vänskapsband. Jag blev fint uppvaktad med blommor och present och det kändes ledsamt på många sätt. Jag har flera ggr funderat på om jag verkligen gjort rätt! Det är det ingen som vet än och bara det är ju jobbigt. Att lämna en trygg punkt man har i livet och gå till något helt annorlunda. Jag är orolig att jag kommer tycka det är tråkigt och enformigt med dagtid, jag har ju jobbat skift nästan  hela mitt arbetsliv.
Men så måste jag ju komma ihåg varför jag gjort allt det här. För att få följa mina barns livsrytm och för att få tillbaka det sociala livet med familjen som lyst med sin frånvaro sista åren. Och för min egen skull. Jag hoppas jag piggnar till och kommer ur den trötta bubblan som omsluter mig.
Så denna vecka är det 4 dagar 7-16, känns lagomt just nu. Min kropp är trött och till skillnad från förra jobbet så är det nya väldigt fysiskt. Jag står och går hela arbetspasset, lyfter och bär en hel del och det känns. Mina fötter ömmar och benen är utmattande. Men det känns ändå skönt. Nu hoppas jag hittar tillbaka till träningen för det lär behövas.

Den här hösten är en av de jobbigare perioder jag upplevt. Jobbiga händelser, svåra beslut och en familj som ska gå runt och som jag sliter för så mycket jag orkar. Kontrollbehovet som emellanåt går över styr och trots det, känslan att inte göra tillräckligt. Men jag betar av den där listan lite i taget och för varje sak sträcker jag på mig.
Och snart ska ni se, går jag spikrak i ryggen. Åtminstone för ett tag.