Ur funktion!

Med tanke på mitt senaste inlägg måste jag ändå berätta om hur min  vecka varit. Kanske är det den värsta veckan i mitt liv och det var i några dagar så svart att jag knappt fungerade som människa. En händelse på jobbet som slog tillbaka med sådan kraft att jag blev sjukskriven och inte kunde sluta gråta emellanåt. Jag har känt på ångest, skuld och en obeskrivlig rädsla. Konsekvenser som gjort att jag blir synad under lupp och som i slutändan involverat väldigt många människor. Jag kan inte en enda gång känna att det är värt det och många gånger senaste dagarna har tanken funnits att aldrig någonsin återvända till jobbet. Kanske händer det här alla med mitt jobb för eller senare, kanske inte. Och kanske passar jag inte där längre om jag ska bli så känslomässigt berörd när något inte blir riktigt bra. Så många svåra val som ibland ska ske snabbt och så mycket ansvar. Så många år som jag jobbat och så mycket bra jag gjort, så många jag hjälpt, det försvinner långt bort och betyder ingenting när något händer som inte blir bra.
Jag har ältat något oerhört, alla om, alla kanske och alla varför. Riktigt plågat mig igenom händelsen om och om igen.

 Och idag, 8 dagar senare känns det ändå lite bättre. Att tillslut få lite perspektiv och kunna lyssna och ta in vad andra säger. Jag har sysselsatt mig ordentligt och gjort saker jag tycker om, sprungit långt i skogen, promenerat, lyssnat högt på favoritmusiken, plockat nästan 10 liter lingon och framför allt varit nära familjen. Utan dem hade jag nog inte orkat, de sysselsätter mig och med två busiga tjejer runt mig har de jobbiga tankarna stundtals tvingats bort ifrån mig. Och min trygga kloka man som kramar om mig när jag gråter så jag inte kan prata. När jag känner mig så liten att jag vill försvinna får jag göra det en stund i hans trygga famn.

Tiden läker väl alla sår och förvandlar händelser till minnen blott. Vi lär oss gå vidare trots allt. Vi hittar vägar och lösningar för att se frammåt och inte bakåt. Och vi lär oss hantera känslorna så att det tillslut inte gör så ont att tänka på det dåliga, den där knuten i magen som gör sig påmind så fort tankarna närmar sig det där vi inte ska tänka på, den löser så sakteliga upp sig. Man klarar mer än man tror, så är det! Men jag kommer aldrig glömma det och jag kommer nog aldrig förlika mig med hur det blev.

SOAS & Kasam!

Nu ni tänker jag bli riktigt djup och har fått en rejäl utmaning som jag ser fram emot att anamma. Och så hoppas jag att jag kanske kan förmedla något bra även till er.

Jag var hos Maria igår, beteendevetaren. Det var sista mötet för den här gången och inga nya planerades. Hon frågade vad jag helst ville prata om och vad vi skulle fokusera på. Och längs den här tiden hos henne har jag ju ändå kommit till insikt att jag behöver fokusera på rätt saker, på det jag kan påverka, leva i nutid och att lära mig slå ifrån det som är mig övermäktigt. Att kunna dra gränsen, säga stopp när tankarna skenar och får mig att förlora fotfästet. Att tillåta mig slappna av och inte stå i givakt hela tiden. För det lasset orkar jag inte i längden.
Hon frågade om jag alltid kännt så här men det började när vi fick diagnosen på Svea. Något nytt och oväntat som vi var tvugna att göra det bästa vi kunde av, allt för att livet och tillvaron skulle bli så bra som möjligt för vår lilla flicka.
Hon frågade om jag såg när hon inte mådde bra och det vill jag ju tro att jag gör. Men ser jag när hon väljer att gå undan för lugn och ro utan att må dåligt.
Jag kan känna att jag "överarbetar" henne ibland. Alltså oroar mig och svansar runt henne utan att egentligen behöva det.
Svea har stora styrkor som att be om hjälp, säga ifrån (iaf till oss närmsta), söka tröst när hon är ledsen och välja att lämna lek och stoj när hon helt enkelt inte orkar eller framförallt vill vara social mer.
Jag måste lita mer på hennes egna omdöme och det tror jag i sin tur kommer gynna mig och mina känslostormar. Jag kan tycka att det låter så lätt när jag pratar och skriver om det men det kommer bli en riktig utmaning. Men en utmaning som jag måste fixa, för min egen skull och familjens.

Så då berättade hon om SOAS
- Stanna upp
- Observera
- Acceptera
- Släppa taget

Ett verktyg som kommer från Mindfulness till att hantera stress.
Så när mina tankar och känslor sticker utanför rimliga gränser så ska jag stanna upp, stå stilla och ta 3 djupa andetag. Observera vad som pågår inombords, spänningar i kroppen, känslor och stresstankar. Att acceptera situationen som den är. För verkligheten som den är och sen släppa taget och låta det som är bara vara en stund om det är möjligt. Släppa de tankarna för att ge plats och möjlighet till nya.
Detta ska alltså hjälpa mig att få kontroll över tankar och känslor som inte är bra för mig.


KaSam= Känsla av sammanhang
En känsla av sammanhang är uppbyggd av tre centrala beståndsdelar: hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet som tillsammans ska göra sig motståndskraftig mot stress.

Hanterbarhet
När omvärlden ställer krav på oss och när olyckliga händelser inträffar är det viktigt att inte se oss själva som hjälplösa offer. Det är viktigt att känna  att man har resurser för att hantera motgångar. Människor som upplever att de kan hantera livet blir mer motståndskraftiga emot ohälsa.

Begriplighet
Vi mår bra av struktur och regelbundhet i våra liv. Vi vill kunna förutsäga händelser och om något överraskar oss vill vi ändå kunna förklara det. Människor som är bra på att göra händelser i livetbegripliga förblir i högre utsträckning friska.

Meningsfullhet
För att vi ska må bra är det också viktigt att vi upplever de utmaningar vi ställs inför som värda att investera vår energi i. Människor som försöker hitta en mening med de olyckliga händelser hon ställs inför mår bättre än de som inte gör det.

Så här är mina verktyg som ska hjälpa mig bort från stress och oro. Kanske fungerar det, kanske inte men jag ska absolut prova.
Säkert passar det inte alla men det här är ändå teorier inom sociologi och psykologi som jag finner
intressanta.

Vardag fast ändå inte!

Så kom dagen som så länge känts avlägsen, som vi valde att glömma bort för en stund och för en gångs skull inte blicka frammåt. Dagen med förskolestart, jobb, matlådor och allt vad det innebär. Och vi klarade det med (såklart), det har varit helt okej och vi fann oss bra i vardagen hela familjen.
Åtta veckor är lång tid så det är långt ifrån självklart att det ska gå smidigt men det får jag nog säga att det i det stora hela gick bra. Lillasyster har haft det jobbigast med 2 helt nya pedagoger och hennes favorit som gått på mammaledigt. Hon fick ett smärre utbrott och jag fick nästan dra henne loss från mig, inte roligt och här får mammahjärtat sig en rejäl törn ska ni veta. Men så kom en annan som hon tycker mycket om så vi lyckades få stopp på alla tårar som sprutade och jag kunde gå. Hon är så reserverad mot nya människor och behöver tid för att släppa dem inpå sig så hela veckan har de nya närmat sig bit för bit och min lilla börjar så smått att tina upp mot dem. Det kommer bli bra såklart men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om henne ibland. Flera av hennes lekkompisar har bytt avdelning och alla har inte kommit tillbaka från sommarlovet så det är långt ifrån som vanligt på förskolan.
Storasyster har också kämpat på bra och hon var väl förberedd den första morgonen. Jag kan inte låta bli att känna mig lite extra berörd då jag ser glädjen hos pedagogerna när hon trippade in i köket. De kramades och jag kunde gå därifrån utan oro och klump i magen för jag vet vad måna de är om henne. Men hennes favoriter är också fortfarande på sommarlov och det speglade av sig igår då hon plötsligt blivit ledsen och gått iväg. De hade hittat henne snyftandes i kapprummet och fick fråga länge om vad som var fel och varför hon var ledsen. Tillslut pep hon ur sig att hon saknade sina kompisar. Och missförstå mig inte nu men både jag och pedagogen var ju glada över den här händelsen, såklart synd om henne att hon var ledsen men vilken grej att hon känner längtan efter lek och kompisar. Hon visar mer och mer utveckling i det sociala samspelet och det glädjer mig så. Hon blev även ledsen idag då två av flickorna gick hem tillsammans och skulle leka. Hon sa till och med att hon också ville med hem till en av flickorna och leka. Och jag som i förra inlägget skrev att hon aldrig frågade efter någon lekkompis. Jag har aldrig hört henne sagt det så det var verkligen stora framsteg.

Och igår cyklade vi till och från förskolan och Svea cyklade på sin cykel och så hade jag Agnes i stolen bakom mig och det gick så bra. Det var första gången och hon var så nöjd över den prestationen när vi kom fram. Det är inte så långt men väldigt skönt att kunna ta cykeln, nyttigt för henne att träna också. Jag börjar verkligen få en stor tjej.
Jag hade även packat en strandväska som stod klar när vi kom hem. Och när jag berättade att vi skulle åka till stranden höll de på att spricka av förväntan. Jag kan ju erkänna att mina barn aldrig har varit på en allmän badstrand förutom när vi varit på semester. Det blir ju lätt så när vi har stugan. Eftermiddagssolen stekte het så sagt och gjort så åkte vi till en jättefin sandstrand som ligger alldeles i närheten och spenderade ett par timmar vid vattnet. En riktigt skön och lat eftermiddag med hela familjen och även om man börjat jobba så är sommaren långt ifrån över. Det gäller bara att ta vara på den.

Riktiga slappardagar!

Långt mellan inläggen igen, men jag har helt enkelt inte haft behovet eller tiden. Kanske betyder det också att jag mår väldigt bra just nu. Vi har fortsatt med stuglivet till största delen men med några dagar i stan med pizzakväll på Hammarö, eftermiddagslek som slutade med kvällsmat och sen cykeltur hem med trötta barn och ett Ikeabesök för att planera och färdigställa ett av rummen. Lusten för nya projekt gror hos oss båda två, dock är vi inte helt överens om vad som ska prioriteras först.

Vi går snart in i vår sista lediga vecka och det känns ändå helt okej. Sommaren är inte slut för det. Vi har plockat kantareller och blåbär som finns på tomten och fyllt på i frysen. Goda pajer har gjorts och varma mackor med kantarellstuvning. Och idag gjorde vi amerikanska blåbärspannkakor till kvällsmat, så gott..
Dagar som idag, när just inget egentligen händer, har jag lärt mig att tycka om och njuta av. Den där rastlösheten har jag inte kännt på länge och jag ser det som att jag äntligen orkar släppa ned axlarna och verkligen ta det lungt. Henrik har jobbat mycket den här veckan så jag och tjejerna har haft mycket tid bara vi. Det är en jobbig vecka där man får rodda det mesta själv och där jag har hela kvällsproceduren helt själv. Jag måste beundra de föräldrar som är ensamstående för de har verkligen ett tungt lass 24 timmar, 7 dagar i veckan.
Fast igår sov storasyster hos farmor och jag och lillasyster var på kalas gos en kompis på förskolan. Det är verkligen så viktigt att få vara ensam med ett av barnen emellanåt. Min sprudlande lilla som var så ivrig att få komma på kalas, så ivrig att hon berättade vad som var i paketet innan det hade öppnats. Sen lekte de till långt in på kvällen trots att kalaset var slut för länge sedan, också en härlig grej med att vara ledig. Man behöver inte vara stressad av att passa tider, att barnen måste i säng för att orka upp i tid.
Jag hade tänkt att hon skulle somna i bilen men istället sjöng hon Idas sommarvisa från Karlstad ända till Värmskog, nåja de rader hon kan om och om igen.
Storasyster trivs också, hon trivs bara vi är med tror jag. Hon frågar aldrig efter kompisar eller att hon vill leka. Däremot leker hon ganska mycket med sina saker, ibland med lillasyster och ibland själv. Och hon önskar sig nya saker emellanåt, mest dockor och hästar som hon sett någonstans.
Dagarna är bra och mindre bra får jag väl säga. Ibland är hon så närvarande och hänger på det mesta, klär sig själv, hämtar saker man ber om, pratar och vill berätta saker. Och så de dagarna då hon kryper långt in i sig själv och släpper inte in någon, inte ens mig och man får kämpa stenhårt för att fånga hennes intresse.
Vi säger ofta hur gärna vi skulle vilja vara henne för en dag för att kunna förstå och veta vad som rör sig i hennes lilla kropp. Tids nog kan hon kanske förklara mer vad som rör sig inombords.