Man får vara Annorlunda!

Höstlov som passerat och till tjejernas fullständiga glädje har ett snötäcke bäddat in marken. De klädde sig på ett ögonblick så fort frukosten var avklarad. Lugna dagar blandade med Halloweenparty och middag med goda vänner.
Leklusten är fortfarande i fokus hos båda barnen och i måndags hade de båda kompisar på besök under eftermiddagen. Väldigt roligt samtidigt som jag håller mig i periferin får att hålla ett öga och öra på hur de leker och kommunicerar. Lite för att själv lära mig mer hur de fungerar och lite för att vara beredd att rycka in om det blir trassligt för storasyster.
För det blir ju fel emellanåt. Hon har väldigt svårt att gå vidare i vissa händelser och blir såklart förvirrad vid tvära och många vändningar i leken och med språket. Hon kan även prata väldigt monotont och fastna i en berättelse. Svårt att hålla isär det hon upplevde igår eller idag. Tid och rum är besvärligt och ofta tror hon att det hon varit med om under dagen vet jag redan om, som om även jag varit med när det hänt. Och det kan ta jättelång tid för henne att få ur sig det hon vill förmedla och inte sällan har de barn hon pratar med tröttnat och försvunnit vidare. De har inte riktigt den tid och ork som hon behöver. Jag kan förstå det samtidigt som det sticker i hjärtat på mig.

Så en dag var de ute och lekte. Fler barn var ute på gatan och våra försvann bortåt till de andra. Så efter nån timme kom hon hem, storasyster. Hon öppnade dörren och ropade på mig och jag hörde att hon var upprörd. Hon berättade att en flicka sagt åt henne att gå hem för att hon var jobbig och konstig. Jag såg att hon var ledsen fast ännu mer var hon arg.
- Man får inte säga så! Och alla ska få vara med! Sade hon till mig.
Ja självklart, sade jag. Vill du komma in till mig en stund?
Hon stod kvar i dörröppningen och så sade hon:
- Man får vara annorlunda! Jag ska visa dom!
Det gjorde mig så förtvivlad samtidigt som jag så innerligt hoppas att hon kommer stå fast vid de orden. Att kunna säga dem när det blir fel och hon känner sig orättvist behandlad.
Och jag undrar så hur mycket hon förstår och känner inför det här. Känner hon sig annorlunda men klarar att hitta en egen väg parallellt med andra barn? Eller förstår hon inte alls vad de menar?
Är det snart dags att prata med både stor och liten?

Hon kom in till mig och plockade fram alla sina pussel som  hon sen lade i tur och ordning. Hon pratade inte mer om händelsen och jag upplevde att det hela rann av henne väldigt fort. Vi hoppas att det fortsätter så om det händer fler gånger.

Sopot 2016

Varje år på höstkanten planeras en helg med mina bästa vänner. Vi har hängt i några år nu och det är alltid något som vi bestämmer i god tid och som blir roligt att se fram emot när sommaren går över till höst. Det har varit besök i storstan, konserter och shoppingresor med hotell och allt vad det innebär. 

I år tog vi det ett steg längre och bokade en spahelg i Sopot Polen. Och vilken helg vi haft! Det finns inga men och vi har levt som prinsessor med behandlingar, lyxrestuaranger, långfrukostar. 

En liten stad utan stress vid havet. Vi har strosat, fikat, pratat, skrattat, gråtit och tagit igen all tid som inte hinns med resten av året. Man får ut mesta möjliga att få bo tätt ihop ett par dygn.

Jag slås av hur otroligt rik jag är som har de här människorna i mitt liv. Alla olika men som jag håller av oerhört för de personer de är. Som jag är mig själv med och aldrig behöver tänka på vad jag säger till för jag vet att de accepterar mig precis för den jag är. 

Och att få skratta så tårarna sprutar och magen krampar borde alla få en dos av varje dag. Mitt energiförråd är påfyllt och jag är tillfreds. Jag har haft den bästa helgen på länge och nu ska vi snart börja planera för en ny.

 

 

Friends for life!

 

Löptur längs havet hanns också med!

 

 

 

 

 

 

 

Sprickan & Kramen!

Vardag som rullar på och ett ekorrhjul som ökar takten. Kanske det gör det lite i taget så man inte märker det. Och att man efter lång tid tillsammans glömmer att stanna upp ibland. Man har haft så fullt upp att skapa och anpassa en miljö så de små ska må bra. Alltid steget före, påverka det som påverkas kan och gärna det som inte kan också. Och mitt i allt det tappa bort varandra.

En som står kvar och stampar, en som strävar utåt. Kanske man inte märker det heller. Men så drar man åt olika håll,  dagar och veckor går. Och plötsligt så är den där.. Den där sprickan som inte får ske. Den som man ska bygga och stärka upp för att förhindra. Men så en dag så var den bara där. Ilsken och med så vassa kanter att den skar långt in. Skar upp och gjorde ett hål som fylldes med svärta och tomhet. Som tog in oro, besvikelse och kvav tystnad i det som ska hålla samman. Så ont och smärtsamt och tankar man inte känner igen. Missförstånd och anklagande som förpestar oss.
Att tiga ett tag till och leta andra vägar, som visar sig göra sprickan lite större. Både kropp och själ töms på det goda den så innerligt behöver. Man vill bara skrika ut allt ont som samlats runt omkring.

Och så rinner tillslut bägaren över. Det har skvalpat vid kanten tillräckligt länge. Faktiskt så rinner allting ut. Och det är bra, för den ska inte vara full på långa vägar. Men det är nu som ödet bestäms för att ta sig vidare.
En hand som räcks ut men som till att börja med hänger ensam. Besvikelsen vill inte riktigt försvinna.   Sprickan kanske inte är så lätt att laga. Den har gjort sår som inte vill sluta blöda. Prata, älta, skrika, gråta. Det gör så ont, så ont.
Rädslan är näst intill outhärdlig för ett tag.

Men så möts man på mitten. Där fyra armar sträcks ut. Och så plötsligt är man nära igen och omfamnas och blir en. En kram som är så öm och innerlig och där ingen säger något, men där det ändå sägs tusen ord om kärlek och att man hör ihop. Glädje och sorg som blandas, hur skört allt är och att det alltid ska vårdas.
Att orka hitta tillbaka och alltid veta att man hör ihop.

 

Att Hålla Balansen!

Hjälp vad tiden går och vi har haft mycket omkring oss senaste tiden. En hel del jobb, 40-års kalas och jag hade äntligen min kväll för Halv 8 hos mig med de gamla kollegerna. Så trevligt och trots att tiden gått sedan vi senast sågs var det precis som vanligt. Det blev en fin kväll och där jag även lyckades få till en utsökt meny.
Jag var och lämnade in min gamla legitimation förra veckan och även lite arbetskläder jag sparat "ifall" och den här gången stack det till en liten bit inombords av saknad. Inte arbetstiderna, helger och stressen men arbetskamraterna och jobbet som på många sätt är väldigt roligt och spännande trots  det tuffare klimat som blivit.

Skolan går fortsatt bra för storasyster och förra veckan följde det med en kompis hem, hur stort är inte det?
Det gick väldigt bra och nu är det prat var och varannan dag om vem som ska med vem hem.

Jag fick samtal från en pappa för en tid sen. Det är väl egentligen 2 av tjejerna som har riktigt starka viljor och där lek gått överstyr och gjort andra väldigt ledsna. Påhitt som inte är okej och som de nu vill hålla lite extra koll på. Han som ringde mig är pappa till en av de styrande tjejerna. Bra att de är uppmärksamma tycker jag. Här hemma har vi bara hört bra om dem och jag vet att hon skulle berätta om det hänt något. Hon kan inte ljuga och för henne blir det ju så fel när någon verkligen gör fel. Samtidigt oroas vi för att hon inte säger ifrån om det är något hon inte vill. Att hon styrs av de starkare och låter dem göra som de vill med henne. Vi upplever ofta att hon ger vika när de ska göra något, cykla först, gå upp på studsmattan först, ta fika först, välja glas, välja målarbok, pennor  ja allt där man kan turas om låter hon alltid andra välja först. Vi önskar att hon någon gång kunde säga "nej nu vill jag cykla först", markera att hon också vill och stå upp för det.

Vi pratar väldigt mycket med båda tjejerna om att alla är olika, att man tycker om olika ex färger, mat  leksaker och att det är okej. Man är inte dum för det och att gillar man hellre svart istället för rosa får man ändå vara med och leka. Att förklara om olikheter och acceptans för barn är inte alltid så lätt. Men det känns väldigt viktigt för oss att göra det.

Hon berättar gärna vad de leker och gör i skolan. Och det låter som om de alltid har kul och är det där gänget som håller ihop.
Och vi är så glada för det, för hennes lust till lek och kompisar. Kanske trivs hon bäst av en ledande vän, någon som säger åt henne vad hon ska göra. Så slipper hon ta egna beslut som kanske är svårt för henne. Hon kanske inte ens bryr sig om det.
Men vi vill att hon ska vara stark och ha skinn på näsan om det behövs.
Rädslan för att hon ska bli ett utsatt barn som man kan göra vad man vill med, som inte begriper bättre och som inte riktigt är som alla andra gör sig påmind då och då. Det skrämmer mig och jag vet att jag inte alltid kan vara med och skydda henne. Så den där balansen vi försöker hålla är inte enkel. Att lägga sig i lagom mycket, putta henne frammåt lagom mycket och samtidigt låta henne  fortsätta formas till den goda lilla människa hon är.

 

På Frammarsch!

Vi har vant oss vid vardag och det är helt otroligt vad bra det gått med skolan och den stora omställning hon hon gått igenom. Hennes självförtroende är större än någonsin och hennes nyfikenhet och utveckling kring de sociala delarna är helt fantastiskt. Att sommaren är en riktig utvecklingsperiod för de allra flesta barnen vet vi men jag törs knappt säga hur  hon varit helt otrolig.
Hon har funnit sig bra i klassen och leker för det mesta med samma kompisar. Tove finns med ibland och hon pratar även om andra barn som jag inte känner till. Hon berättar gärna saker de gjort i skolan, sånger de lärt sig och vad de leker på rasterna. Hon berättar även ibland utan att vi frågar, det har aldrig hänt tidigare.
Hon berättade att de haft utflykt och en av kompisarna trampat i bajs, hon trodde det kom från en katt eller en hundkrake. Ja så sade hon!
Och så frågade hon oss om katter från England jamar på engelska. Säkert har hon snappat upp det här någonstans men hon var så fundersam över det här med jamandet i Sverige och England. Vi höll på att skratta ihjäl oss. Och jag älskar att höra henne fundera över allt som rör sig i hennes huvud.
Språket hackar fortfarande en del och det tar lång tid för henne att få fram det hon ska, speciellt om det är inför andra människor än oss i familjen.
De är 23 barn i klassen med en lärare och en fritidspedagog. De delas ofta upp i 2 grupper. Jag tycker det är jättemycket barn på bara 2 personal men när jag hört mig för låter det helt i sin ordning. Vi har ett uppföljningsmöte i början på oktober och just resursfrågan har jag inte släppt än. Men det är väl också det enda som bekymrar mig nu.

Vi har annars hunnit med både festligheter, sommarstugan och barnkalas. Lillasyster hade hem  sina 6  kompisar i helgen för att äntligen få sitt 4-års kalas. Lyckat och en nöjd tjej som stortrivs i centrum. Och mitt i allt det där busiga och kavata är hon emellanåt en funderare som ofta vill krypa upp i knät. Hon vill alltid hålla min hand om vi är i affären eller ute på något. Hon cyklar för fullt nu utan stödhjulen något hon var så målmedveten att klara. Hon ger sällan upp när hon väl tar sig an något för att sen aldrig någonsin ha tålamod att färdigställa en pärlplatta eller teckning. Och jag kan nästan svära på att hon aldrig sett en hel långfilm utan att göra något emellan. Det har hon inte tid till. Hon kan gå oss på nerverna flera ggr om dagen för att sen vara det raraste som finns. Säkert som alla andra 4-åriga tjejer.

Lyckat besök på Lillerudsdagarna.

 

Barnfria på kräftskiva hos goda vänner.

 

4-års kalas.

 Kvällsbad, lingon och en tur på sjön. Troligtvis det sista för den här säsongen.

Sista sommarlovsdagarna!

I och med skolstart så höll sig inte förkylningar och feber undan värst länge. Storasyster dalade under onsd med feber på eftermiddag och under natten. Rejäla förkylningar på båda barnen som sen satte klorna i mig. De piggade ändå på sig rätt snabbt men en envis hosta är dock kvar. Själv har jag varit hur dålig som helst i flera dagar med en olidlig värk i hela kroppen. Förkyld och huvudvärk, något jag nästan aldrig har. 

Trots mitt skick valde jag att packa väskorna och ta med tjejerna till stugan under helgen. Pappan har  jobbat och sovit de här dygnen och det är tröttsamt att vara själv med dem. Vädret var fint och värmen fanns. Och lite kändes det som att det var lite avslut för oss. Nu rullar helgerna på och vi har lite uppbokat så då blir det inget. 

Jag ångrar mig inte en sekund för vi har vilat och haft det riktigt skönt. Jag fick tid till att bara ta det lugnt och tänka på allt möjligt. Miljön där uppe får mig oftast att komma till sans och landa lite. Jag är glad att vi åkte dit.

 

Tid för eftertanke och att ladda batterierna!

 

Sol och bad i ett varmt vatten!

 

Båttur och restaurangbesök med morfar & mormor!

Sommarminnen 2016

Kanske är det hemskt att säga redan men jag kan inte låta bli att känna det som om sommaren går mot sitt slut. Även om vädret nu har varit värmande så känner jag hösten i kyligare kvällar och daggiga  morgnar.
Det gick väldigt fort och jag hann inte riktigt med. Och jag känner mig inte riktigt mätt på soliga dagar, båtturer och ljumma kvällar. Det blev väl inte riktigt så många som jag tänkt men när kunde man bestämma över vädret.
Och förra veckan när regnet öste och kylan bet höll jag på att explodera av rastlöshet. Tjejerna var leksugna och jag kände att jag inte hade ork till att axla deras behov just då. Så med en ganska infekterad familj åkte vi hem till stan där vi gav utlopp för var och ens behov. Allt är enklare och närmare och vi betade av både lekland, trollvandring och cykelturer till olika lekparker i sällskap med kompisar. Och det gjorde susen. Ridskolan har börjat och efter det återvände vi och fick en bra helg i stugan. Kyligare men fortfarande fint och tjejerna badar även om det är kallare i vattnet.

Annars har det varit många fina dagar tillsammans med familj och vänner. Vi besökte en av mina närmsta vänner på deras sommarställe norr om Uppsala några dagar och hade det hur bra som helst med fint väder, gudomlig mat och riktig kvalitetstid för vår vänskap.
Vi passade på att ta en extra dag i fina staden Uppsala där vi bl.a. gjorde ett besök i Pelle Svanslösparken och den otroligt fina domkyrkan.

 
 
Sommaridyll hos nära & kära!

 

 

Pelleparken!

 

 

Vackra Uppsala!

 

Lagunen!

 

Trollvandring!

Glasscafe med hemgjord glass beläget mitt i skogen!