Skör och Kär!

Jag har de senaste dagarna kastats omkring utan att få tag på något att hålla fast vid. Jag har nuddat vid den mörka botten men sparkat mig upp. Något jag trodde var begravt bestämde sig för att hälsa på mig och det fick mig att fullkomligt falla isär. Men det har också fört med sig att människor jag hyser stort förtroende för har stått tätt vid min sida, inte lämnat mig en sekund och funnits i de allra svåraste stunder. Jag är inte ensam i det här och det betyder allt.
Jag ordar inte mer om det, den slutliga processen är igång och dörren ska stängas bakom mig för alltid. Och jag ska orka hela vägen, vi ska orka hela vägen.

Jag ska fortsätta vara mörk och sorgsen en stund. Mail och samtal med rektor och pedagoger ger mig ingenting. Inget nej och inte heller ja. Ingenting förutom att de ska se hur ekonomin ser ut. Kan man ens säga så till en mamma? Jag hör det som: Vi ska se om det finns pengar till att ge ditt barn hjälp i skolan!
Jag exploderar inombords och vill bara skrika dem rakt i ansiktet. Och inget nytt möte blev bestämt så jag vet inte alls hur planeringen ser ut och vad som sker härnäst. Inskolningen fortgår och fungerar bra. Hela hon fungerar bra just nu.
Jag är arg, orolig och ledsen. Känslorna byts av och det gör mig sliten. Jag gråter då och då så känns det bra för en stund. Man lär sig att ta sig samman när det behövs och sen släppa ut allt när ingen ser.

Men nån som ser är min livskamrat, pappan till mina barn och han som jag älskar. Som alltid fångar upp mig när marken försvinner under mina fötter. Vad skulle jag göra utan honom? Bli halv och ofullkomlig. Ingen famn i världen kan lugna mig mer än hans.
Vi hade ett härligt dygn tillsammans under helgen utan barnen. Himmelsk god mat på stan med vänner, rolig föreställning och ett litet otippat möte med människor som gjorde att vi inte kom hem förrän alldeles för sent på natten. Men så trevligt vi hade med nya bekantskaper som knöts.

Det goda gör att man kan hantera det onda. Ge och ta.