Vi möter en ny vecka och jag hoppas vi alla kan fullfölja den utan sjukdom. Det har fortsatt att störa oss och våra rutiner och även förra veckan fick vi hämta hem sjuka barn. Återigen feber, hosta och trötta flickor.
Jag var hemma torsdag och fredag och vi tog det lugnt. Det är viktigare än man tror att vila och ha lugn och ro runt om sig och att verkligen se till att vara helt pigg för att orka möta jobb och förskolan igen. Och tyvärr tror jag min egen rastlöshet har kostat på för oss. Man ska bara ta en tur i skogen, ta en promenad och få luft osv fast man kanske helt enkelt bara ska vara inne och vila. Men det känns som om vi växt fast i soffan vissa dagar. Roliga framsteg vi gjort är att det pysslas en del med båda just nu. Pärlplattor och att göra halsband är några sysselsättningar de roar sig med, spela spel och att måla.
Lillasyster älskar sällskapsspel och igår lärde hon farmor och farfar det senaste inköpet. Det är så roligt att se hennes iver att få berätta reglerna och visa och sen emellanåt bli som ett åskmoln när hon förlorar.
Det är helt nytt för oss då vi aldrig spelat något med storasyster. Vi försöker bjuda in henne men hon har bara intresset en väldigt kort stund. Hon kan titta på en stund men vill aldrig delta. Men hon har varit med på förskolan ibland. Kul att hon intresserar sig för pärlorna iaf och vi har strukit och hängt diverse kreationer i deras fönster.
Vi var till ridskolan igen i fredags och när vi kom dit mötte jag instruktören som sade att det var teori idag. Det är sådant jag MÅSTE veta innan. Kaoset var ett faktum och det var den längsta timmen på länge. Hon var helt förkrossad och kunde inte begripa att det inte skulle ridas idag. Värsta var ju att jag inte visste vad vi skulle göra så jag hade inget att kontra med. Vad vi skulle göra istället. Jag kände mig så illa till mods och så maktlös. Tårarna rann nedför hennes röda kinder och förtvivlan lyste i hennes ansikte. Det var så jobbigt för henne och jag försökte hålla henne och leda henne hela tiden med resten av gruppen. Vi gick till ponnyhagen för att se hur de hade det där, vart de sov och vad de åt. Ibland gick det fånga upp henne men bara en kort stund. Instruktören vet hur det ligger till och försökte väl stötta mig ibland men hade ju ändå en lektion att ta hand om och det var ju fler barn såklart. Vi var med hela lektionen trots att hon bröt ihop flera ggr.
Och med barn och föräldrar som vi inte känner runt omkring oss ska jag erkänna att jag kände mig stressad och illa till mods. Jag trodde jag kunde hantera detta utan problem men så var det inte. Jag vet att jag tänkte flera ggr hur jag skulle gå till väga men utan att hitta någon bra lösning. Och att jag blir stressad och obekväm vet jag ju är det värsta jag kan göra mot henne. Speciellt när vi är på okänd mark och hon behöver mitt stöd till hundra procent. Och hennes rödgråtna ögon som oroligt flackade med blicken gör mig så ont. Kanske är hon inte redo än eller så måste vi helt enkelt ta de här motgångarna och lära oss av dem.
Hur mycket kan man kräva av sin omgivning? Jag vet att jag måste ta upp med ridinstruktören att när det är teori eller något utöver den "vanliga" ridlektionen så måste jag veta det innan. Jag dömer inte henne på något sätt men tills nästa gång måste vi veta. Det blir för jobbigt annars.
Samma är det att planera andra saker. Jag och en vän bestämde att vi skulle ses med barnen under helgen. Ingen dag el tid blev bestämt till att börja med och jag kunde alltså inte säga något till henne. Likt det inställda kalaset blev det en inställd lekdate förra helgen då hon låg i hög feber hela söndagen. Och jag fick upprepa mig hela dagen att man inte kan leka när man är sjuk. Men så hördes vi av på lörd eftermiddag och skulle ses på söndagen. Jag sade inget förrän på söndag vid frukost då vi bestämt allt till punkt och pricka med tid och vad vi skulle göra. Hon frågar ofta vad vi ska göra, om vi ska hälsa på någon och liknande. Och jag upplever att hon vill och behöver veta för att förbereda sig och kunna förlika sig med vad som ska hända. En ständig framförhållning som är nödvändig för oss men kanske inte lika viktig för andra familjer.
Viktiga pelare är ju vart vi ska, vilken tid ( före el efter lunch), vilka ska vi träffa och vad ska vi göra. Och vid kalas brukar jag alltid ta reda på vad det bjuds på. Färgen på tårtan brukar vara viktig. Och jag vet vid ett tillfälle då det inte var tårta på kalaset och det blev helt fel.
Nåja, de runt omkring oss kommer väl vänja sig vid våra vanor och alla våra hundra frågor.
Så trots en jobbig fredag för både storasyster och mamman blev det en mysig helg på många vis. Flera efterlängtade möten men vänner jag saknat. Och en ny vänskap som klickade hur bra som helst för storasyster. Korvgrillning i solen, bullbak och fina blommor.
Och så mycket roligt att se fram emot! Och vi börjar med en minisemester jag och storasyster nästa helg då det bär av till storstan. Något vi båda ser fram emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar