Höstlov som passerat och till tjejernas fullständiga glädje har ett snötäcke bäddat in marken. De klädde sig på ett ögonblick så fort frukosten var avklarad. Lugna dagar blandade med Halloweenparty och middag med goda vänner.
Leklusten är fortfarande i fokus hos båda barnen och i måndags hade de båda kompisar på besök under eftermiddagen. Väldigt roligt samtidigt som jag håller mig i periferin får att hålla ett öga och öra på hur de leker och kommunicerar. Lite för att själv lära mig mer hur de fungerar och lite för att vara beredd att rycka in om det blir trassligt för storasyster.
För det blir ju fel emellanåt. Hon har väldigt svårt att gå vidare i vissa händelser och blir såklart förvirrad vid tvära och många vändningar i leken och med språket. Hon kan även prata väldigt monotont och fastna i en berättelse. Svårt att hålla isär det hon upplevde igår eller idag. Tid och rum är besvärligt och ofta tror hon att det hon varit med om under dagen vet jag redan om, som om även jag varit med när det hänt. Och det kan ta jättelång tid för henne att få ur sig det hon vill förmedla och inte sällan har de barn hon pratar med tröttnat och försvunnit vidare. De har inte riktigt den tid och ork som hon behöver. Jag kan förstå det samtidigt som det sticker i hjärtat på mig.
Så en dag var de ute och lekte. Fler barn var ute på gatan och våra försvann bortåt till de andra. Så efter nån timme kom hon hem, storasyster. Hon öppnade dörren och ropade på mig och jag hörde att hon var upprörd. Hon berättade att en flicka sagt åt henne att gå hem för att hon var jobbig och konstig. Jag såg att hon var ledsen fast ännu mer var hon arg.
- Man får inte säga så! Och alla ska få vara med! Sade hon till mig.
Ja självklart, sade jag. Vill du komma in till mig en stund?
Hon stod kvar i dörröppningen och så sade hon:
- Man får vara annorlunda! Jag ska visa dom!
Det gjorde mig så förtvivlad samtidigt som jag så innerligt hoppas att hon kommer stå fast vid de orden. Att kunna säga dem när det blir fel och hon känner sig orättvist behandlad.
Och jag undrar så hur mycket hon förstår och känner inför det här. Känner hon sig annorlunda men klarar att hitta en egen väg parallellt med andra barn? Eller förstår hon inte alls vad de menar?
Är det snart dags att prata med både stor och liten?
Hon kom in till mig och plockade fram alla sina pussel som hon sen lade i tur och ordning. Hon pratade inte mer om händelsen och jag upplevde att det hela rann av henne väldigt fort. Vi hoppas att det fortsätter så om det händer fler gånger.
