Sopot 2016

Varje år på höstkanten planeras en helg med mina bästa vänner. Vi har hängt i några år nu och det är alltid något som vi bestämmer i god tid och som blir roligt att se fram emot när sommaren går över till höst. Det har varit besök i storstan, konserter och shoppingresor med hotell och allt vad det innebär. 

I år tog vi det ett steg längre och bokade en spahelg i Sopot Polen. Och vilken helg vi haft! Det finns inga men och vi har levt som prinsessor med behandlingar, lyxrestuaranger, långfrukostar. 

En liten stad utan stress vid havet. Vi har strosat, fikat, pratat, skrattat, gråtit och tagit igen all tid som inte hinns med resten av året. Man får ut mesta möjliga att få bo tätt ihop ett par dygn.

Jag slås av hur otroligt rik jag är som har de här människorna i mitt liv. Alla olika men som jag håller av oerhört för de personer de är. Som jag är mig själv med och aldrig behöver tänka på vad jag säger till för jag vet att de accepterar mig precis för den jag är. 

Och att få skratta så tårarna sprutar och magen krampar borde alla få en dos av varje dag. Mitt energiförråd är påfyllt och jag är tillfreds. Jag har haft den bästa helgen på länge och nu ska vi snart börja planera för en ny.

 

 

Friends for life!

 

Löptur längs havet hanns också med!

 

 

 

 

 

 

 

Sprickan & Kramen!

Vardag som rullar på och ett ekorrhjul som ökar takten. Kanske det gör det lite i taget så man inte märker det. Och att man efter lång tid tillsammans glömmer att stanna upp ibland. Man har haft så fullt upp att skapa och anpassa en miljö så de små ska må bra. Alltid steget före, påverka det som påverkas kan och gärna det som inte kan också. Och mitt i allt det tappa bort varandra.

En som står kvar och stampar, en som strävar utåt. Kanske man inte märker det heller. Men så drar man åt olika håll,  dagar och veckor går. Och plötsligt så är den där.. Den där sprickan som inte får ske. Den som man ska bygga och stärka upp för att förhindra. Men så en dag så var den bara där. Ilsken och med så vassa kanter att den skar långt in. Skar upp och gjorde ett hål som fylldes med svärta och tomhet. Som tog in oro, besvikelse och kvav tystnad i det som ska hålla samman. Så ont och smärtsamt och tankar man inte känner igen. Missförstånd och anklagande som förpestar oss.
Att tiga ett tag till och leta andra vägar, som visar sig göra sprickan lite större. Både kropp och själ töms på det goda den så innerligt behöver. Man vill bara skrika ut allt ont som samlats runt omkring.

Och så rinner tillslut bägaren över. Det har skvalpat vid kanten tillräckligt länge. Faktiskt så rinner allting ut. Och det är bra, för den ska inte vara full på långa vägar. Men det är nu som ödet bestäms för att ta sig vidare.
En hand som räcks ut men som till att börja med hänger ensam. Besvikelsen vill inte riktigt försvinna.   Sprickan kanske inte är så lätt att laga. Den har gjort sår som inte vill sluta blöda. Prata, älta, skrika, gråta. Det gör så ont, så ont.
Rädslan är näst intill outhärdlig för ett tag.

Men så möts man på mitten. Där fyra armar sträcks ut. Och så plötsligt är man nära igen och omfamnas och blir en. En kram som är så öm och innerlig och där ingen säger något, men där det ändå sägs tusen ord om kärlek och att man hör ihop. Glädje och sorg som blandas, hur skört allt är och att det alltid ska vårdas.
Att orka hitta tillbaka och alltid veta att man hör ihop.